Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, utan har också utvecklats till ett betydande kulturfenomen på riksnivå. Årets upplaga dominerades av temat kring förhållandet mellan ord och bild. Det var framför allt serietecknarna som stod för de viktiga och intressanta bidragen.
I Sverige talar man nuförtiden om ett ”serieunder”. Det finns allt fler serietecknare, som representerar en mångfald olika genrer. Några siffror som framkom under ett seminarium med bland annat Jamil Mani från Seriefrämjandet: år 2000 gavs det ut 109 seriealbum i Sverige, av vilka 40 var svenska originalserier. 2010 ligger utgivningen på 230 album, vilket är alltså mer än en fördubbling på tio år, och 99 av dessa är svenska. Då är ändå 2010 en nedgång jämfört med toppåret 2008, då det publicerades inte mindre än 350 album, vilket förmodligen till största del kan förklaras med att då når mangavågen sin absoluta höjdpunkt.
I Sverige finns det 48 förlag som specialiserar sig på utgivning av serier, de flesta är små, sådana där serietecknare publicerar sina egna alster.
Sverige kan naturligtvis inte mäta sig med seriernas förlovade land Frankrike, där utgivningen är mer än tiodubbelt så stor. Men också där märker man av det svenska serieundret. Ett intressant fall är den unga Joanna Hellgren, som har publicerat två mycket framgångsrika seriealbum på franska, och det ena har just översatts tillbaka till svenska!
Den dominerande trenden inom svensk seriekonst är att de traditionella amerikanska äventyrsserierna försvinner alltmer, medan nya former av episkt serieberättande utvecklas.
Jag frågar Kramforssonen Mats Jonsson hur han vill förklara det svenska serieundret.
- Internet och andra visuella media är säkert en av förklaringarna, tror Mats. Det är mycket lättare att bygga upp en ”scen” på nätet, där man kan nå många, utan stora kostnader.
En annan bidragande orsak anser Mats är serieskolorna. Det finns tre stycken i Sverige, i Malmö, Gävle och Vingåker, och de håller mycket hög standard.
Ett viktigt inslag i seriekonstens utveckling är att allt fler unga kvinnor kommer fram. Det är dels resultatet av en medveten satsning, serietidskriften Galago har till exempel länge haft kvotering, andelen bidrag från kvinnor fick aldrig understiga en tredjedel, och numera har man uppnått en ganska bra balans med en hälften-var-situation, och därmed blir könsfördelningen en icke-fråga.
Men som Galagos förläggare och översättare Johannes Klenell påpekade handlar det också om överlevnad.
- Satsningen på kvinnorna är ett långsiktigt projekt helt enkelt därför att män läser allt mindre.
Serier är numera en etablerad och respekterad konstform som ingen längre ifrågasätter. Pappersformatet tror de flesta kommer att fortsätta att dominera, och det digitala kommer att dröja länge än. Dels kräver det stora initialkostnader, dels är betalningsviljan på nätet fortfarande mycket låg.
Förutom de redan nämnda framträdde också Anneli Furmark, Thomas Olsson, David Liljemark, Simon Gärdefors och Sara Granér, och berättade om sina författarskap.
Den ryske författaren Vladimir Sorokins framträdande på Littfest i Umeå presenterades med rätta som programmets höjdpunkt. De ryska författarna har traditionellt spelat en viktig roll i samhällsdebatten, och inte för inte kallas de för antingen ”nationens samvete” eller ”den riksdagen”. Det sistnämnda så mycket viktigare då den första inte har ens funnits, eller varit maktlös och manipulerad.
Sorokin verkar i samma tradition, även om han gärna ville betona sin ambivalens gentemot klassikerna:
- Om man förhåller sig till våra stora klassiker som till museiföremål eller präster, då kan en modern författare knappt skapa en enda mening på egen hand. Men om man ser den ryska litteraturen som ett arbetsrum med många olika instrument, och har som mål att lära sig behärska dessa instrument, då kan en ung författare göra väldigt mycket av det. Om han eller hon är begåvad.
Sorokin är känd för den svenska publiken för sina romaner ”Blått fett”, ”Is” och ”I det heliga Rysslands tjänst”. I dessa väver han samman det förflutna och framtiden för att därigenom få en skarp bild av dagens ryska samhälle. Historiens börda ligger tung på nutidens ryska axlar.
Sorokin sa att det hos varje rysk myndighetsperson finns en ”opritjniks” själ. Opritjniker var en organisation skapad av Ivan den förskräcklige, och kan sägas vara sin tids KGB.
Det är därför som Sorokin menar att dystopier är en så vanlig litterär form i Ryssland, den vanliga realistiska skildringen räcker inte till för att beskriva samhällets förtryck och ofrihet.
På frågan om hur han ser på Rysslands framtid svarar Sorokin med ett uppgivet leende:
– Vi vill inte diskutera sorgliga saker.
För övrigt bjöds det på ett rikt och varierat program. Kajsa Ekis Ekman talade om prostitutionens myter och verklighet. Mattias Gardell genomlyste begreppet islamofobi, ett flertal debutanter presenterades, Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald samtalade om persisk lyrik.
Och mycket, mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar