Hur hamnade vi här?

 

 

Trots att invandringen är just nu på historiskt låga nivåer, finns det inte en politisk fråga eller ett samhällsproblem som inte kopplas ihop med just invandring. Partier ägnar sig åt en populistisk kapplöpning mot botten där mest restriktiv vinner.

De enda som håller emot är Centerpartiet och Vänsterpartiet, vilket hedrar dem. Och för all del, Miljöpartiet också, särskilt nu när de är inte bakbundna av sin regeringsmedverkan.

Dumheterna duggar tätt, det ena enfaldiga och kontraproduktiva förslaget kommer efter det andra.

Tillfälliga uppehållstillstånd blir nu regel trots att det bevisligen motarbetar integration. Orimliga krav ställs på familjeåterförening. Humanistisk grund kan bli skäl att fälla regeringen.

De så kallade Liberalerna fortsätter sin ökenvandring ut i antiliberalismens mörker, nu med nya krav för medborgaskap, med fikonlövet att det ska ”höja medborgarskapets status”.

Språktest ska införas, trots att krav på sådant har alltid fungerat som uteslutningsmekanism, och enligt en enig expertis främjar inte integration – inte heller språkinlärning. Dunkla krav framförs på respekt för svenska värderingar, ”man tar seden dit man kommer”, vad det nu konkret betyder i praktiken.

Den politiska debattens språkbruk låter alltmer som ett otäckt eko av paroller som ”bevara Sverige svenskt”

Särskilda uppsamlingscenter ska inrättas för dem som ska utvisas..

Och toppar man det med lagen som kräver att arbetskraftsinvandrare ska ha en månadslön på minst 27 360 kronor. Det bedöms som tröskeln till egen försörjning, trots att det är faktiskt mer än vad närmare halva Sveriges befolkning tjänar. Enfaldigt och skadligt för landet, men det spelar ingen roll när det kommer till att hålla utlänningar borta.

”Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!” Hur hamnade vi här?

Batterifabriken hånas av SM-vinnaren från Härnösand

 

I fem års tid har Jens W Nilsson varje fredag i P4 Västernorrland kommenterat nyheter, givetvis med en humoristisk vinkel. Nu har Jens tillsammans med pianisten Leif Högberg satt ihop en liten föreställning med ett axplock av dessa kommentarer. Resultatet är en liten satirisk pärla till text och musik.

Dagens nyhetsflöde är en veritabel störtflod av information i olika medier, och det kan vara nog så svårt för en enkel medborgare att orientera sig och skilja vetet och agnarna, sanning och bluff, eller fejk (fake?) som det heter numera. Då kan det vara till stor hjälp med en alert nyhetskonsument, som dessutom är lite av en nyhetskonsulent, och besitter en sann satirisk ådra.

Satir är enligt den allvetande Wikipedia: ”en litterär uttrycksform vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett "elegant och träffande sätt”. Nyckelorden är för mig ”elegant och träffande”, och Jens och Leif förmår verkligen att framföra sitt material med finess.

Och det är inte undra på, förutom texter som de två har skrivit själva, har de haft benägen hjälp av revytexternas okrönte konung, Nils-Gunnar Nilsson. Hans gamla parhäst från Ullånger Leif Mattisson är också med på ett hörn.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Rätt roman för rätt årstid

 

Nobelpristagaren J.M.Coetzee har skrivit en roman som heter "Sommartid". Den är helt klart att föredra framför det enfaldiga tricksandet med klockan som vi tvingas till varje år. Bort det! Läs romanen istället!

Sommartid
J.M. Coetzee
Övers: Ulla Danielsson
Brombergs

Även om Nobelpristagaren från 2003 J.M.Coetzee sedan länge har lämnat Sydafrika och bor numera i Australien, och har rent av blivit australiensisk medborgare, bör han genom sin bakgrund och sin tematik räknas till den afrikanska litteraturen.

Hans senaste roman utgör tredje delen i hans självbiografiska svit Scener ur ett liv i provinsen, där Pojkår och Ungdomsår var de två första. Coetzee visar upp ett prov på att han fortfarande är en författare att räkna med, med en förmåga att överraska sina läsare.

Han vänder på perspektivet, och istället för en rak berättelse om den 30–årige Coetzee får vi följa mödan hos en ung litteraturforskare som skriver en biografi över den numera avlidne Coetzee. Han intervjuar en rad personer, de flesta kvinnor, av vilka några hade en kärleksrelation med författaren. Fram träder en bild av en introvert, blyg och osäker, och socialt ganska handikappad ung man. Med varsam hand presenteras en del av de influenser som formade honom. Ingen av de närmast sörjande tycks uppfatta hans litterära storhet, vilket blir mer sorgligt än komiskt, som jag tror att det var avsett.

Det viktigaste är nog skildringen av 70-talets Sydafrika, där apartheid upplever sin storhetstid, samtidigt som de första sprickorna i systemet börjar bli synliga.

Coetzee har ett högst komplicerat förhållande till sitt land. Där är han född och uppvuxen, han tillhör en gammal boersläkt, en stark kärlek till den sydafrikanska naturen, kulturen och människorna kommer till uttryck, på samma gång som han avskyr politiken och mentaliteten.

Njutbar läsning, och ett nyanserat porträtt, som inte helt överraskande säger mer om människorna och samhället i 70-talets Sydafrika än om J.M. Coetzee.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Om nödvändigheten att gå vidare i livet

 

Filmen ”Natten till den 12” är till det yttre ett kriminaldrama med ett olöst mordfall. Men filmen har också mer långtgående existentiella implikationer.

Ett synnerligen brutalt mord begås i ett litet samhälle utanför Grenoble. Ett utredningsteam tar sig an fallet. Gruppen består av helt vanliga snutar, inga kluriga original, inga skarpsinniga detektiver, bara ordinära poliser som jobbar med traditionella utredningsmetoder.

Trist men ofta effektivt.

Polisernas karaktärer har så klart kryddats med diverse personliga problem. De är som folk är mest, de är också som poliser är mest. Eller kanske lite bättre, som den kvinnliga kollegan som ansluter till gruppen efter några år konstaterar: ni är i alla fall mindre rasistiska.

Alltid något.

Teamet följer upp olika spår, och varje gång som det verkar nära en lösning spricker fallet. De genomför ett stort antal förhör med misstänkta män, men kommer inte närmare en lösning.

Det frapperande, och på sätt och vis tragiska, är att var och en av männen kan ha varit mördaren. Det är förvisso inte ett obekant, men inte desto mindre ett ofta förbisett faktum att de flesta, så gott som alla, brott begås av män, företrädesvis unga män.

Gruppens unge ledare Yohan blir helt besatt av fallet och kan inte släppa det mentalt, i en sorts fixering vid det förflutna, här förstärkt av en mans skam över det manliga våldet.

Filmen är mycket välgjord, duktiga skådespelare, bra driv och balans i berättelsen, välanpassad musik, och inte minst fint foto från omgivningarna i det som kallas för franska Alpernas huvudstad. Antingen betagande vackert eller skrämmande hotfullt, beroende på betraktarens perspektiv.

Kriminalhistorien är också ett sätt att berätta om nödvändigheten att gå vidare i livet, även om man bär det förflutna med sig får det aldrig lov att förlama. Det illustreras mycket åskådligt av Yohans cykelintresse. Till att börja med cyklar han runt, runt på en velodrom utan att någonsin komma fram. När han väl släpper det mentala bagage som har paralyserat så länge ger han sig ut på en tuff tur upp i bergen med ett löfte att nå toppen.

Det kommer nog att gå.

 

Natten till den 12
Regissör: Dominik Moll
Originaltitel: La Nuit du 12
Land: Frankrike, Belgien
År: 2022
Skådespelare / Medverkande: Bastien Bouillon, Bouli Lanners, Théo Cholbi, med flera
Distributör: Njutafilms

”Flytten till Härnösand blev väldigt lyckad”

 

Trots den höstliga årstiden våras det Weberkvartetten. De ska genomföra en turné med sex konserter i tre Norrlandslän. Första anhalten är på hemmaplan i Härnösand, där de länge har varit en stor tillgång för det lokala musiklivet. Men det började långt därifrån och för många år sedan.

-          Vi började spela ihop redan 1997 under studietiden vid Musikhögskolan i Malmö, då hette vi Knifkvartetten, berättar Ronnie Weber.

När Patrik Eriksson som var med från början gjorde ett uppehåll under några år bytte man namn till Weberkvartetten. Ronnie och Ellinor Weber har varit med hela vägen, Patrik har kommit tillbaka, kvartetten har haft olika cellister, just nu är det Bekhbat Tsagaanchuluun.

Efter avslutade studier i Malmö tillbringade paret Weber två år i London, stråkkvartettsmusikens Mekka dit alla stora kommer. Under tiden där förhörde sig Ronnie och Ellinor bland kollegorna om bästa stället i Sverige för stråkkvartettmusiker. Flera nämnde Härnösand och Kappelsberg, dessutom som av en händelse arbetade Patrik Eriksson där som stråklärare.

-          Ingen av hade någon som helst anknytning till Härnösand men flytten hit blev mycket lyckad, vi blev otroligt väl omhändertagna, musiklivet i stan var spännande och vitalt, och det är det fortfarande, och det fanns då ett enormt stort sug efter stråkkvartettmusik i Härnösand, säger Ronnie Weber.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland