Ett dystert ställe

 

   "Ödet log plötsligt mot honom, han såg en skylt ”Hotell” precis där han gick på sin planlösa vandring, det verkade enkelt men anständigt, han gick in, fyllde i registreringsformuläret, betalade för en natt, rummet låg en trappa upp, det var ganska torftigt men rent, det dröjde inte länge förrän han låg avklädd i sängen och snarkade ljudligt i en tung men drömlös sömn.

   Nästa dag åkte han tidigt till Katowice och tog sig därifrån till Mysłowice. Myslowitz.

   Lägret var inte stort, allt som allt sex hus, tre i skamfilat tegel, lika många i grånat trä, de var mer som baracker. En bit bort låg en liten bunkerliknande byggnad i smutsgrå betong. Området var inhägnat med en låg mur, med taggtråd som låg som en törnekrona hela vägen runt. Bilden dominerades av vakttorn i trä med kulspruteställningar och en vaktsoldat på varje som förgäves försökte se alert ut.

   Hela stället gav ett intryck av hotfull dysterhet som ville det tala om för de stackare som inträdde där att låta allt hopp fara. För många blev det också sista anhalten i livet, och för än fler den näst sista före transporten till huvudlägret i Auschwitz.

   Som ett utslag av nazistiskt sinne för humor hade stället döpts till Rosengarten, trots att denna ofruktbara plats aldrig någonsin skulle få se skymten av en ros. Grushögen hade varit ett betydligt lämpligare namn."

Med döden åt alla håll

 

   "Terrorn tilltog för varje dag, razziorna blev fler och fler, och deportationerna började ta fart. Det gällde att se upp oavsett om man var hemma eller ute. Den nazistiska uppfinningsrikedomen att hitta på förevändningar att arrestera folk var beundransvärt stor. Tvångsarbete, epidemikontroll, smuggelgranskning…Hus blockerades, som det hette, och alla skulle ut, allt som oftast för vidarebefordran till Umschlagplatz där man packades in i godståg med en destination som var oklar från början men tämligen uppenbar så småningom.

   Blockaderna utförde av den judiska polisen, med eller utan tysk uppbackning. De judiska poliserna var som galna, de var ålagda att leverera ett visst antal personer, om de inte kom upp i det bestämda antalet hämtade man medlemmar av deras familjer, och i nödfall även poliserna själva om matematiken fortfarande inte gick ihop.

   Enda sättet att undgå att bli en av ”skallarna” var att muta någon av poliserna, eller ja, alla poliserna på plats. Rädslan för deportation kunde bara övervinnas med mutor. Det var en allmän uppfattning, och den saknade inte logik, fast förankrad i en långvarig historisk erfarenhet som den var, att pengar och värdesaker kunde garantera överlevnad.

   Alla mutade alla, judarna den judiska polisen, den judiska polisen den polska polisen, den polska polisen Gestapomännen, det enda som inte kunde mutas var ödet. Och nazisternas fulländat klasslösa Förintelsemaskineri. Vilket då var det samma sak.

   Efter en tid brydde man sig inte längre om några förevändningar, man slog till med razzior, struntade i kvoter, föste ihop alla man fick tag på och drev iväg dem till Umschlagplatz. Rykten spreds ständigt om var razziorna var på gång. ”Det började på Smoczagatan för en timme sedan”, ”Undvik Twardagatan!”, ”De tog min kusin i korsningen Lesznogatan och Karmelickagatan”. Bekanta bland judiska poliser frågades ut men de visste inte mer än någon annan.

   Alla dessa varningar tjänade naturligtvis ingenting till. Terrorn härjade gettots gator, den judiska polisen slet i sitt anletes svett dag och natt, trängseln tilltog på Umschlagplatz, tågen tuffade iväg österut med sin mänskliga last.

   Jag promenerade hem i sakta mak från jobbet. Det var eftermiddag, en härlig sommardag, solen värmde med tröstande strålar de magra och hungriga. Jag gick Zamenhofgatan fram försjunken i mina egna tankar när det plötsligt small av ett skott, först uppfattade jag inte varifrån det kom. Jävlar! Om det skjuts betyder det att det tyskarna i farten. Jag hann inte tänka färdigt den tanken när det från hörnet av Pawiagatan dök upp en grupp SS-soldater, med skjutklara vapen, åtföljda av judiska poliser med sina batonger i högsta hugg, och kolonnen avslutades av beväpnade soldater i svarta uniformer. Ukrainare. Fan, det var allvar.

   Jag vände instinktivt om och började gå i motsatt riktning. Jag försökte att inte springa men det var svårt att hålla igen på stegen och jag var längst fram i den lilla grupp som desperat sökte undvika faran.

   Vi hann inte särskilt långt när det från hörnet av Dzikagatan kom fram en likadan grupp av SS-män, judiska poliser och ukrainare, och spärrade vägen för oss. Satan, satan! Vi var fångade som råttor i en fälla, och det var säkert så tyskarna såg oss.

   Än en gång gick det på ren instinkt. Jag vände om och höll inte igen på något sätt nu längre utan sprang för allt vad jag var värd. Att säga att jag sprang för livet skulle vara grovt missvisande eftersom jag rörde mig mot den första gruppen som hade dykt upp från Pawiagatan. Döden lurade åt alla håll, både framför och bakom mig."

En anrik och arisk klubb

 

   ”Vi är som namnet antyder en anrik klubb. Den är faktiskt bildad 1860! Inte illa, va? Vi satsar hårt, och i år har det betalat sig, vi vann våran Gauliga, tämligen överlägset om jag får säga det själv, och sedan gick vi hela vägen till Reichsendrunde, och tro mig på mitt ord att vi var så här nära, så här”, han visade med vänsterhandens tumme och pekfinger ett minimalt avstånd, ”att vi skulle ta de där smygbolsjevikerna i Rapid Wien. Det gick inte den gången, men som vi brukar säga i Bayern, skrattar bäst som skrattar sist. Vi satsar hårt igen inför nästa säsong, men tyvärr har några av våra spelare varit tvungna att lämna oss. Ja, det är sådana tider”, han slog ut med händerna i en gest av hopplöshet, ”fosterlandet och Führern kallar, alla tyskar måste göra sin plikt. Det gäller självklart även oss som är kvar på hemmafronten. Och vad klubben just nu behöver mest av allt är en duktig anfallare, en skarpskytt, en målgörare som ni Herr Willimowski.”

”Det är en fantastisk utbildning” – elever hyllar Järnakademien i Kramfors

 

Järnakademins årliga examen- och gesällutställning på konsthallen i Kramfors bjuder i år på fyra gesäll- och två examensarbeten. Som vanligt ligger tyngdpunkten på brukssmide och konsthantverk, men det finns även ett mer konstnärligt inriktat arbete. Kvalitén är som alltid mycket hög, med en frapperande lätthet i uttrycket trots det tunga materialet, och det är ingen överdrift att påstå att tack vare Järnakademin har Kramfors blivit smidets Mekka i Sverige och Skandinavien.

-          Det är en fantastisk utbildning, man lär sig lika mycket om hantverket som om sig själv, säger Kasper Pedersen från Danmark.

Han får medhåll av Ebba Zan Gandsjö från Stockholm:

-          Utbildningen handlar mycket om utveckling av personligheten, jag är en helt annan person idag än när jag började här för tre och ett halvt år sedan.

Ebbas gesällarbete är en altarlykta. Hon är mycket inspirerad av kyrkor och katedraler, och tänker fortsätta att arbeta inom det kyrkliga gebitet. Dessutom planerar hon att bosätta sig någonstans i Ådalen.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Föremål för utredning

 

   ”Jag vill poängtera”, sa Radke, ”att vår utredning syftar till att i främsta rummet tjäna Rikets intressen, men är också till för ert eget bästa. Därför förväntar vi oss självklart samarbete och ett öppet sinne från er sida. Jag ska inte undanhålla er informationen att ert rykte som sportutövare”, sista ordet uttalade han med tydlig avsmak, ”har väckt intresse på högre ort. Det ska inte spela någon roll emellertid för utredningens gång och givetvis inte heller dess resultat. Den ska bedrivas på objektiv och vetenskaplig grund i sann tysk anda. Därvidlag är det lämpligast att vi avstår från vår lilla pratstund”, det såg nästan ut som att en liten gnista av ironi sprakade till i hans stickande ögon, ”och sköter ärendet enlig föreskrivna regler, fastslagna av vår organisations unika kompetens. Här, var så god.”, och han räckte fram ett färdigtryckt frågeformulär. Det inledande samtalet skulle tydligen bara tjäna som en liten maktdemonstration och visa vem det var som bestämde. Även om ingen tvivlade på den saken från början."

Fullsatt på Härnösands teater – men nog var Olof Wretlings kaffe lite svagt

 

Bild: Pressfoto

Berättarstandupföreställningen ”Kaffet” med Olof Wretling ensam på scen handlar om ljud, dess betydelse, mångfald och skönhet. Föreställningen har en löftesrik ramberättelse, men som inte infrias fullt ut. Lördag kväll spelades ”Kaffet” på ett fullsatt Härnösands Teater. Och jag kan, än en gång, konstatera att humor, det är svårt det.

Idén som berättelsen bygger på är lovande i all sin geniala enkelhet. Olof Wretling ska ta nattåget från Umeå till Stockholm för en undersökning av problem som han har med rösten, och just rösten, hans egen och andras, kommer att spela en huvudroll. I kupén får han sällskap av Torgny Lindgren, i Vännäs ansluter Sara Lidman, och i Ånge kliver på ingen mindre än P O Enquist.

Västerbottens tre mest framstående författare, landskapets stora berättare, samlade på ett enda ställe. Tillsammans med västerbottningen Olof Wretling. Alla tre, eller ja, alla fyra, kommer från landskapets olika hörn, och följaktligen skiljer sig deras dialekter åt.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Alla vet sin plats

 

Mellan två världar
Regissör: Emmanuel Carrère
Originaltitel: Ouistreham
Land: Frankrike
År: 2021
Medverkande: Juliette Binoche, Louis-Do de Lencquesaing, Hélène Lambert, med flera
Distributör: Edge Entertainment

 

Marianne är framgångsrik författare i Paris. Under antagen identitet ”wallraffar” hon i städbranschen i en annan stad för att avslöja gigekonomins avigsidor. Och nog finns det åtskilligt att uppröras över. Ovissheten, stressen, den usla lönen, alltid ”minimum”, och osynligheten, de ska skötas jobbet, men inte synas, det är som om de inte fanns, eller rent av inte borde finnas. Icke-existenser i en skuggvärld.

Hurtfriska försäkringar från arbetsförmedlingens själlösa tjänstemän att det är en framtidsbransch låter bara som utstuderat hån.

Marianne upptäcker samtidigt att det finns starka band mellan kvinnorna som kämpar för att hålla sig och sina familjer, oftast är de ensamstående mödrar, flytande i en hänsynslös tillvaro. Kvinnorna delar en varm vänskap och en spontan känsla av solidaritet.

Också Marianne utvecklar en nära vänskapsrelation med en av kvinnorna. Trots allt slit och otrygghet lyckas de skapa både glädje och hopp i tillvaron med drömmar, stora och små, om ett annat, bättre liv.

Men så en dag blir Mariannes identitet av en slump avslöjad för kamraterna. Att det sker i en udda situation där de av omständigheter hamnar i ett sammanhang där de inte borde finnas, är nog ingen tillfällighet.

Chocken är total, och följs förståeligt nog av upprörda anklagelser om falskhet och hyckleri. Marianne värjer sig och vill inte ta till sig av kritiken. Hennes avsikter är ju ädla! Hon gör det för deras skull! Inte ens när hon har återvänt till sin traditionella miljö och publicerat sin succébok om städbranschen vill hon acceptera att något har varit fel.

Det är en synnerligen intressant problematik som filmen lyfter fram på ett nyanserat sätt. Konsten oavsett form handlar – förhoppningsvis för det mesta – inte bara om en själv, utan skildrar andra. Det handlar alltid om någon. Sedan är det förstås upp till regissören eller författaren att vara empatisk och inkännande, och inte objektifiera de skildrade.

Alternativet till wallraffande är att många missförhållanden i samhället förblir höljda i dunkel, och det kan knappast vara önskvärt.

Sedan är det en helt annan sak att utveckla vänskap på falska premisser och tro att klassamhällets skrankor är nedbrutna bara för att man själv är en hygglig prick som vill alla väl.

En mycket sevärd film med bland annat Juliette Binoche och Hélène Lambert i fantastiska roller.