Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

En kvinnas kamp mot samhällets demoner

 

Demonernas dans
Esther Kreitman
Övers: Salomon Schulman
Tranan, 2021

Esther Kreitman är ”den tredje Singer”, länge överskuggad av sina mer berömda bröder, Israel Joshua och framför allt Nobelpristagaren Isaac Bashevis. De två hade konsekvent förtigit och förminskat henne, vilket var djupt orättvist då hon var en skicklig författare i sin egen rätt.

När bokförlaget Tranan nu ger ut hennes främsta verk ”Demonernas dans” (”Der sheydim-tants”) är det ett viktigt bidrag till presentationen av jiddischlitteraturen, och på sätt och vis en slags upprättelse för Kreitman.

Översättningen är gjord direkt från originalspråket, och översättaren Salomon Schulman har gjort ett fantastiskt jobb. Han har lyckats att överföra hela andan av jiddischkeit till ett nordiskt idiom på ett lika smidigt som levande sätt. Kontrasten är påtaglig inte minst mot den engelska versionens sterila präktighet.

”Demonernas dans”, ursprungligen utgiven i Warszawa 1936, är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Dvoyreles väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Författarens uppenbara alter ego Dvoyrele kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Dvoyreles inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.

 

Ur djupet av hennes sargade själ

 

Idag är det Edith Piafs födelsedag.

Hon kallades för Lilla sparven men hon var Den Stora Rösten. Edith Piaf tog populärmusiken till helt nya nivåer. Än idag får hennes oefterhärmliga framföranden miljoner människor världen över att rysa.

Hon föddes 1915 i Paris som Edith Giovanna Gassion. Tidigt blev hon övergiven av sina föräldrar, och växte till en början upp hos sin mormor, innan hennes far lämnade henne hos sin mor som drev en bordell i Normandie. Edith uppfostrades av kvinnorna som arbetade där.

Redan som 14-åring uppträdde hon tillsammans med sin far, som var gatuakrobat och diversearbetare inom teatern. Också Piafs mor var sångerska, så man kan konstatera att hon hade ett rejält artistiskt påbrå. Hon försörjde sig under några år som gatusångerska i Paris tillsammans med sin halvsyster Simone Berteaut.

Vid 16-årsålder blev hon förälskad i en viss Louis Dupont och fick med honom en dotter. Hon tog aldrig hand om flickan, som dog två år gammal av hjärnhinneinflammation. Nästa pojkvän var en hallick som la beslag på en del av hennes inkomster mot att hon slapp att prostituera sig.

Det är ingen överdrift att påstå att Edith Piafs tuffa barndom kom att prägla hennes vuxna liv. När rampljuset slocknade och hyllningskören hade tystnat kastade istället missbruket sina mörka skuggor över hennes tillvaro. Hon hade svåra problem med både alkohol och droger.

Hon hade många relationer genom åren, och hon främjade karriärer åt flera av sina män, bland annat den store skådespelaren Yves Montand och sångaren Charles Aznavour.

Piaf fick sitt stora genombrott när hon upptäcktes av nattklubbsägaren Louis Laplée. Det var han som gav hennes artistnamn Piaf – Sparvunge, det var han som lärde henne grunderna i scenframträdande, och det var han som bestämde att hon skulle alltid uppträda i svart.

Det var ett veritabelt genidrag. Piafs sång är just ingenting annat än svärta. Hennes röst är hes och rå, man frestas säga naken, och den ger bara uttryck åt känslor. Rena och oförfalskade känslor, men också svåra, tragiska känslor. När hon sjunger vet vi att det kommer ur djupet av hennes sargade själ, det är självupplevt, äkta intill minsta trauma och sår.

Samtidigt ingår hon i en tradition, den i Frankrike så starka och levande traditionen av chansons. Hon anses som Frankrikes största artist inom populärmusiken, och ingen har sedan hennes förtidiga död i levercancer 1963 47 år gammal gjort henne rangen stridig

Fortfarande är det många som ryser när de hör Non, je ne regrette rien – nej, jag ångrar ingenting. För så säger väl bara någon som ångrar allting?

Saab hade nio liv - men det räckte inte

Saab:s konkurs är snart klar efter tio år. Här ett reportage från Trollhättan 2010 då man trodde att fabriken var räddad.

Staden hälsar mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket Kungsgatan, parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan, löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer. Det är så normalt. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.

Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Trollhätteborna är luttrade. Så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga ”Men man vet aldrig!”

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.

- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.

Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket ”litet storföretag”, där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. (Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.)

- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

”Litet” är i det här sammanhanget ett relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.

- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.

Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjulsdrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.

Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. ”Nu är allt uppåt, nu är allt framåt”. Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.

Nedläggningsbeskedet den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. ”Men man vet aldrig” blir som ett mantra. Samtidigt behöver människor gärna tro på någonting.

- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, ”superglädje”, säger Claes, och många andades ut.
- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.

Claes beskriver det gångna året som ”surrealistiskt”. De anställda och företagsledningen på Saab slutade aldrig att tro på en framtid för företaget trots den närmast omöjliga situationen, och fortsatte framför allt att arbeta, och producera en ”riktig kvalitetsprodukt”. Men utan backning från regeringen.

- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Andra länder satsar på sin bilindustri, säger Claes, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, slår undan benen på viktiga företag. Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.

Facket får däremot godkänt, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.

- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.

Han föreslår lite prövande att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld. Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt. Vad kan man i slutändan göra?

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.

En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.

Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sades upp från Saab i april, och det var en god ”övning” för facket hur man hanterar en sådan situation. Håkansson understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Därför går mycket av hans tid åt till att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan a-kassan,
Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.

Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där Socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatobjekt är industriminister Maud Olofsson.

- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!

Han förtydligar: Moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.

- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.

Han menar det förstås som något positivt.

Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.

- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst ”spill” efter sig. Det är bara det att ”spillet” består av människor.

I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet. Nu kommer verksamheten förmodligen inte behövas efter årsskiftet.

- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.
Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: ”Om det är sant har du heltid från imorgon!”

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att ”se över sin situation”, en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.

- Tekniker och ingenjörer är ju brist­yrken, det är värre för de kollektivanställda.
Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är ”körd”. Mest handlar det om äldre personer.

Carlsson gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.

- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.

Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: ”Det gäller att se framåt”, ”Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter”.

Jag frågar om hans inställning till regeringens agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, ”men nu gäller det att se framåt”. Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, ”man har den ägare man har”. Om Spyker är rätt partner, ”det får framtiden utvisa”.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:

- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.

Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.

Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.
Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.

- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 1990-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.

Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar – jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.

- Just det, säger jag, Trollywood, va?

Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.

- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.

En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.

Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: ”Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv.”

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan – ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.

Både berömd och avskydd

 

Idag är det Viktor Rydbergs födelsedag. Hans "Den nya grottesången" borde alla skolbarnen lära sig utantill (ja jävlar!). Här får ni ett smakprov, på det att ni kan redan nu börja ta igen det som ni missade i skolan.

"Konung, skall du minska dem
ända ned till fem?
Nådige gud Mammon, måtte
då ett medel ges oss snart,
ett, som verkar underbart
och ger Grotte
fyradubbel fart!
Mäktige gud Mammon, du,
du, vars vishet saknar gräns,
inspirera medlet nu!
O, jag har det,
och jag tar det,
ger det namnet konkurrens.
Medlet eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
nerv, som slaknat, överspänns,
och det sveder och det bränns!
Fogdar har du tjugofyra,
de som Grottes gång bestyra.
Låt dem för sitt fögderi
redogöra varje månad,
och du själv skall bli förvånad
över trollerit däri.
Den som då av Grottes mäld
överbringar allra mest
blir vid nästa Mammonsfest
på din högra sida ställd
och i riddarkapitel
prydd med fursterang och titel,
ärad som ett samhällsstöd,
och får bo,
Frode, på ett slott i ro
till sin död.
Men den arma fogdesjäl,
som fått minst av Grottes mäld,
han är fälld,
han blir träl,
bindes vid en Grottestång
och får draga dagen lång,
gisslad över rygg och häl,
tills han dignande ihjäl-
trampas under hälarne
av de andra trälarne.
Konung, det är konkurrens;
hur den eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
hur den sveder och den bränns!
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart."

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Historieförfalskning i den polska nationalismens tjänst

 

Den polska högernationalistiska regeringens försök att skriva om historien i ”patriotisk” riktning tar sig ständigt nya uttryck. Det senaste är ett monument i Treblinka till minnet av en polsk järnvägsarbetare Jan Maletko som påstås ha dödats av tyskarna då han skulle ge vatten till judar i en nyss anländ transport till förintelselägret.

Initiativtagare till monumentet är det statliga Pilecki-institutet, och i ceremonin deltog vicekulturministern Magdalena Gawin från partiet Lag och Rättvisa (PiS).

Flera historiker som har forskat kring Förintelsen har protesterat kraftigt, och kallat händelsen för en upprörande skandal.

Dels menar man att monumentets placering är utomordentligt illa vald, Treblinka är platsen där omkring 900 000 judar mördades, och minnesmärket för den polske järnvägaren stjäl utrymmet för de många dödades minne.

Själva sakfrågan är dessutom inte alldeles klar. Det är möjligt att Jan Maletko uppförde sig modigt och anständigt och blev därför dödad, men det historiska bevisläget är mycket svagt. Berättelsen om hela händelsen grundar sig på ett enda vittnesmål, avlagt mer än 40 år efter det påstått skedda, enligt den regimkritiska nyhetssajten oko.press.

Men framför allt påpekar flera historiker att det rör sig om ett försök att förfalska historien, att så att säga än en gång vittvätta de polsk-judiska relationerna under ockupationsåren.

Om Maletko verkligen gjorde det som tillskrivs honom, så är det synnerligen märkvärdigt eftersom hans handling utgjorde ett undantag, en akt av mod och anständighet mot en fond av polsk likgiltighet och fientlighet, och ett rovgirigt beteende.

Det finns många vittnesmål om att den polska lokalbefolkningen drog skamlöst fördel av de olyckligas situation och sålde vatten för hutlösa priser, helst i dollar eller ädelstenar.

Befolkningen från omkringliggande byar berikade sig genom att handla med de ukrainska vakterna, man köpte billigt värdeföremål, ägodelar och även guldtänder efter de mördade judarna.

(Kommersen pågick i en annan form under många år efter kriget, se bland annat min text i Dixikon: Guldjakt i massgravar. Om den polska boken Płuczki | Dixikon)

Stora grupper polacker bedrev jakt på judar som försökte fly från dödstransporterna.

Monumentet är rest inom ramen för ett större program som har till syfte att ihågkomma de polacker som räddade judar under den nazistiska ockupationen. Det är svårt att inte misstänka programmet för nationalistisk historierevisionism.