Förnekelsens mekanismer när självbilden hotas

Ännu en trist årsdag.

”Vi från Jedwabne” (Bokförlaget Atlas 2014, Övers: Irena Grönberg) är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

Stråk för alla - samvaro genom musik

43 medlemmar i åldrarna mellan 26 och 84, män och kvinnor, åtta nationaliteter, proffs, amatörer och nybörjare. Orkestern Stråk för alla i Själevad är öppen för alla. Och här värdesätter man det musikaliska och det sociala lika högt.

 -     Det här är den trevligaste orkestern jag har varit med, säger Anna Risberg, violinpedagogen som leder Stråk för alla.

Hon berättar att orkestern började en gång i tiden, året var 2011, med 16 medlemmar. Sedan dess har man successivt blivit fler, och nu öppnar man för nya samarbeten, och hoppas att kunna locka till sig personer som spelar blåsinstrument.

-          Det ska inte vara låst, utan öppet mot alla möjliga håll, säger Anna Risberg.

Öppenhet är nyckelordet för Stråk för alla. Nivån är högst varierande bland dem som söker sig till orkestern, det är stor skillnad på förkunskaper.

Läs hela texten i Allehanda.se

Hjälte från medeltiden ställer sig på scenen – Robin Hood blir efterlängtad nystart för sommarteatern i Drömme

Efter ett års uppehåll ska det åter igen spelas teater i Drömme. Den lilla byn utanför Sidensjö har en lång tradition av teater, och räds inte att satsa stort – i årets föreställning står runt 50 personer på scenen.

-          Vi behövde en paus, det krävs så mycket arbete och alla här jobbar ideellt, säger Jeanette Segerbrant, som också i år svarar för regin.

Vid sin sida har hon Birgitta Westman som har den viktiga rollen som samordnare. För att ro en sådan stor produktion i hamn måste många hjälpas åt.

I år har man dessutom fått professionellt stöd av skådespelaren Jens Nilsson.

-          Hans insats betyder mycket för oss, han inspirerar och får alla att utvecklas, säger Birgitta Westman.

Årets föreställning är ”Robin Hood”, en lättsam och rolig pjäs, som valdes av ensemblen, inte minst med tanke på att den har så många roller. Och det behövs när runt 50 personer agerar på scen. Även i år är det mycket dans och musik med, och också en kör uppträder och sjunger.

Dansgrupperna består av barn, annars är spännvidden i ålder som vanligt mycket stor, de medverkande är mellan sju och 78 år!

Förutom de som uppträder finns en hel stab som uppgår till runt 30 personer av funktionärer och medhjälpare som tar hand om mat, fika, scen- och läktarbygge och parkering.

De flesta som spelar och hjälper till på annat sätt kommer från Drömmebygden, några ytterligare har anslutit från Sidensjö.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tre gånger död

Idag är det Vladimir Majakovskijs födelsedag, enligt den gamla tideräkningen. Om honom har Bengt Jangfeldt skrivit en fantastisk bok:

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W& W

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare begår han självmord.

Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer. 

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Konstrundan i Nordingrå trotsar statistik – bjuder alltid på vackert väder – och bra konst

Konstrundan i Nordingrå är en manifestation av konstens kraft och betydelse för bygden. Under pingsthelgen – en högtid som firar att den språkliga förvirringen försvinner och människor kan äntligen förstå varandra - förenas naturens unika skönhet i Höga kusten med den mänskliga skaparkraftens finaste uttryck. Som vanligt är det mångfalden och olikheterna som bildar en konstnärlig helhetsupplevelse.

Förutom allt annat trotsar Konstrundan i Nordingrå statistiken och levererar år efter år fantastiskt vackert väder. Så även i är, och då fredagen var en så kallad klämdag, många passar på att ta ledigt, hade Rundan många besökare redan dag ett, vilket annars hör till ovanligheterna.

Det blev inte sämre under de två följande dagarna, tvärtom.

Ett 40-tal konstnärer ställde ut på närmare 30 platser runt om i Nordingrå. Glädjande nog fortsätter Körningsgården efter Birgit Dahlgrens frånfälle att vara ett nav för Konstrundan, där invigningen fortfarande äger rum.

Konstrundans tjusning ligger framför allt i den bredd och mångfald som visas upp. Olika stilar och inriktningar, skiftande personligheter, även utställningslokalernas utseende, storlek och belägenhet varierar stort, liksom antalet utställare på varje ställe.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vem var Pippis pappa - eller rasismen revisited

Svikaren

Paul Beatty
Övers: Hans Berggren
Rámus.

”Afrikanamerikanen Jim och hans unge protegé, den vite brodern Huckleberry Finns, pejorativ-fria äventyr och intellektuella och andliga resor i sökandet efter den förlorade svarta familjeenheten”-

I romanen ”Svikaren” låter författaren Paul Beatty en afroamerikansk medborgarrättsaktivist ändra inte bara titeln på ”Huckleberry Finns äventyr”, han stuvar också ordentligt om i innehållet. ”n-ordet” ersätts med ”krigare”, ”slav” med ”mörkhyad volontär”.

Så där håller han på med en lång rad andra romaner och filmer. Effekten blir naturligtvis ett komiskt löje.

Hela Beattys roman är annars en svidande satirisk vidräkning med rasismen i USA. Mot bakgrund av ett rasistiskt samhälle med ständiga grova övergrepp blir letande efter politiskt inkorrekta ord och uttryck en skrattretande sysselsättning för privilegierade människor.

Det ändrar ingenting i grunden, men får en del att må bra, och det ser lite bättre ut på ytan.

Paul Beattys hjälte tar ett betydligt radikalare grepp – han återinför rassegregering i en stadsdel (”utsatt område”) i Los Angeles.

Jag ska inte avslöja resten, men kul är det.

Dessutom avslöjande och tankeväckande.

Bredbandsutbyggnad i det olönsamma Sverige - "Det bidde ingen fiber"

Jag bor i Frånö, en liten ort i Kramfors kommun. En gång i tiden bodde här runt tre tusen personer, men det var länge sedan, numera är vi inte fler än omkring 500-600. Inte vet inte exakt hur många hushåll det utgör, men räknar man med två till tre personer per hus, så landar det på någonstans mellan 200 till 300.

Det är inte många.

I Hamnviken, som är den del av Frånö där jag håller till, finns det maximalt ett 30-tal hushåll, allt som allt.

Till centrala Kramfors är det sex-sju kilometer, man kör in till stan på mindre än tio minuter.

Rent administrativt räknas vi som en del av tätorten.

Vilket har till konsekvens att vi inte kan få bidrag till utbyggnad av fiberuppkoppling till internet.

Mina vänner i Nordingrå kan få en uppkoppling med nästan ljusets hastighet för si så där fem tusen spänn. För oss skulle kostnaden bli över 20 tusen.

Det drabbar ingen fattig, tänker jag stoiskt, det är inte mycket annat att välja på, snart kopplar de bort kopparnätet, det är bara att vända upp och ner på spargrisen.

Och det är det värt, i vårt moderna samhälle är en bra internetuppkoppling livsviktig för att kunna fungera. Och för mig personligen är det avgörande för att kunna arbeta.

Problemet är inte summan, hela beloppet är nämligen helt och hållet teoretiskt. För även om jag hostar upp slantarna finns det ingen som levererar fiberuppkoppling hit.

Läs hela texten i Allehanda.se