Klurig konstnär skärskådar konsten

Rätt intressant

Jan K Persson

Eget förlag

Jan K Persson är en klurig konstnär som i säregna projekt har framför allt skärskådat vårt förhållande till det fysiska landskapet och dess andliga dimensioner. När han nu lägger till en ny facett till sitt konstnärliga skapande genom en roman handlar det inte helt oväntat om – konst. /../

Läs hela texten i Allehanda.se

En tragisk figur

Idag är det 84 år sedan Fritz Haber dog.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland.

Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse.

Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:

Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005

Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998

Klimontów, Lebensborn och nazismens arv

Det är ett samhälle som tusentals andra i Polen. Klimontów är en liten, stillsam ort idylliskt belägen i sydöstra Polen, inte långt ifrån Sandomierz, en pärla från tidig medeltid, och industristaden Tarnobrzeg med dess numera nerlagda svavelgruvor.

1939 hade Klimontów en befolkning på fyra och ett halvt tusen människor. Tre fjärdedelar var judar. Idag har invånarantalet sjunkit till omkring två tusen. Det finns inga judar kvar.

Läs hela texten i Dixikon

Förintelsens minnesdag

Det var den 27 januari 1945 som sovjetiska soldater ur första ukrainska frontens 60:e armé, under befäl av marskalk Konev, nådde den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördats och närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under av undernäring, slavarbete och brutal behandling.

Läs hela texten i Opulens

Bild: Pixabay.com

Einstein på Liseberg

Den stora utställningen

Marie Hermanson

Albert Bonniers förlag

1923 ska Göteborg fira 300 år sedan stadens grundande med en stor jubileumsutställning. Här bjuds det på nöjen och underhållning i stor skala, göteborgare får en chans att åtminstone för en kort tid förtränga stadens obotliga mindrevärdeskomplex, och det presenteras den svenska industrins allt fler framgångssagor. På plats finns ASEA, LM Ericsson, SKF och Bofors, med flera.

Tidsepoken ser också Den Nya Kvinnan göra entré, yrkesarbetande, fri och självständig.

Men det finns andra krafter i rörelse. I krisens Tyskland frodas chauvinism, antisemitism och revanschism, och ett eko av dessa otäcka tendenser sprider sig också till Sverige.

Ibland kan det ta sig de mest bisarra uttryck, som till exempel i motståndet mot den moderna vetenskapen, i synnerhet relativitetsteorin och kvantfysiken, och framför allt mot Albert Einstein – och hans judiska börd.

Nobelpriskommittén fördröjer priset till Einstein, något som idag ter sig fullständigt obegripligt och inte så lite upprörande, och när han väl får det är det märkligt nog inte för relativitetsteorin. Redan då insåg många att det var påtryckningar från nationalistiska och antisemitiska kretsar som låg bakom kommitténs fega agerande.

Men nu ska Einstein komma till Göteborg och hålla sin Nobelföreläsning – ironiskt nog på det nya nöjesfältet Liseberg! Kring detta väver Marie Hermanson en kriminalhistoria, givetvis med happy end, och en tämligen förutsägbar kärlekshistoria i bakgrunden.

Romanen bygger på rejäl kunskapsinhämtning, den är skickligt tidstrogen, fylld med humor och pikanta detaljer, men det som framför allt räddar den från att vara dussinunderhållning är hur den återger de hotande stämningar av antisemitism och antiintellektualism som sakta sipprar in i samhällsatmosfären, och som vi vet med facit i hand kommer att få ödesdigra konsekvenser.

En rysk sångvulkan

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Foto: Igor Palmin

Anders Åberg in memoriam

Anders Åberg är död. Han avled tisdag mot idag i sviterna av en hjärtinfarkt. Det är som om världen stannat upp för ett ögonblick. Sedan kommer insikten att så mycket finns kvar, och kommer att finnas länge.

Här på hemmaplan förknippas Anders framför allt med Mannaminne. Ett galet, omöjligt projekt, skapat mitt ute i ingenstans, det vill säga i Häggvik i Nordingrå där han kom att bo i över 30 år, av en utböling från Stockholm (från början tillsammans med en annan utböling, Dag Wallin). En unik konstinstallation, en säregen skapelse, som är så mycket på en gång: mötesplats, utställningslokal(er), friluftsmuseum, och kanske främst ett minnesmärke över den tid från vilken vi kommer, och som ställer frågor om vart vi är på väg.

Läs hela texten på: Allehanda.se

Bild: Torromfilm/Solveig Nordlund