Året i sammanfattning

                           Gott Nytt 2017!

Om en bortglömd Singer

Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua Singer som ett viktigt personligt föredöme och en litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen. Hans mest kända verk, romanen ”Bröderna Aschkenazi”, finns på svenska i en översättning från engelskan 1937, men är väl numera läst av mycket få. Och vore det inte för hans framgångsrika lillebrors, Isaac Bashevis, varma ord skulle Israel Joshua sannolikt vara helt bortglömd idag.

Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också hon var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

Läs hela artikeln om Esther Kreitman på: Nättidskriften Dixikon

Den alternativa julens Kalle Anka

Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande. 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning. 

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer. 

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat.

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.
Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar

Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA. 

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick. 

Samuel Jarrick berättar  att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening. 

– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.

Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten. 

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten

Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av

I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått. 

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare. 

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade. 

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx

En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak.

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!

Tidigare publicerat i Flamman december 2008.

Jultomten hälsar

Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.
Favorit i repris.

Nutida konstmusik från Östersjöområdet

NEO är en synnerligen kompetent stråkkvartett från Polen som spelar nutida konstmusik. De har under 2016 drivit ett Östersjöprojekt, som går ut på att spela nyskrivna verk av fem olika kompositörer i fem olika länder kring Östersjön, med ett verk från respektive land.

Målsättningen är att framhäva likheter och skillnader mellan musikskapare med ett gemensamt kulturarv från Östersjöområdet, men med skiftande kulturella traditioner och varierande individuella erfarenheter.

Länderna som är inblandade i projektet är Ryssland, Tyskland, Estland, Sverige och Polen. Hittills under året har konserter getts i Moskva, Berlin Tallinn och Gdansk. Den sistnämnda är NEO:s hemstad.

Sista konserten för i år var planerad att hållas i Stockholm, men av olika skäl blev det inte av, och erbjudandet gick istället till Härnösand. Tala om fint sällskap!

Det säger också en hel del om Norrlands Aten som kulturstad, och är tveklöst en eloge till Kapellsberg i allmänhet, och Peter Lyne och föreningen Nymus i synnerhet.

Konserten inleddes med ett verk av den tyske kompositören Helmut Zapf. Han är född 1956, vilket särskiljer honom från de fyra övriga som samtliga är 70-talister. Zapf har arbetat många år som kyrkomusiker i forna Östtyskland, och det har satt tydliga spår i hans musik. Men det fanns också fascinerande jazzinfluenser i hans skapande.

Också den polske kompositören Aleksander Kościów har rötter i modern sakral musik, men han anknyter även till en folklig tradition, med tydliga klanger från polsk romantik. Oerhört spännande och inte utan att Pendereckis skugga kunde anas i bakgrunden.

En annan klassisk musikgestalt som lät sin närvaro märkas under kvällen var estländaren Arvo Pärt. Unga Helena Tulve komponerar mycket i hans anda med en välavvägd balans mellan tradition och modernitet, med finstämda och nyanserade naturskildringar.

Sverige representerades av Rei Munakata, född i Japan, men sedan länge verksam här. Hans bidrag var förmodligen kvällens mest modernistiska, med säregna flöden av ljud och klanger, med en flytande form, mer process än struktur.

Kvällens mest udda inslag var ryssen Anton Safronovs komposition som går tillbaka på den urgamla ryska folksagan om majrovan. Lekfull musik sekunderad av expressiv recitation. Musikerna såg ut att ha riktigt roligt själva.

Konserten bjöd på en rikedom av kreativ variation, men jag är faktiskt benägen att förklara skillnaderna mer med olikheter i individuellt temperament och personliga erfarenheter än med nationell bakgrund och tradition.

Trots närheten till jul och uselt väder slöt en entusiastisk skara upp i Röjåssalen. Om det var julmusiken de ville slippa blev de rikligen belönade. NEO är en fantastisk stråkkvartett med en enastående känsla för nyanser och en tajming som man sällan hör maken till.

Norges skam

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat.

Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”. http://hamnvikens-hojder.blogspot.se/2014/12/nationalismens-fornekelsekultur.html

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Med hiphop som grund för kreativt skapande

Zouqaq lär betyda ”gränder”. Det är också namnet på ett projekt som arbetar med att ge röst åt unga människors berättelser. De ska eka ända in i gränderna.

Arbetet med projektet har bedrivits parallellt i Sverige och i Gaza tack vare en gemensam digital plattform.

I Sverige har projektet turnerat i Värmland, Göteborg och Botkyrka/Alby i Stockholm. Fokus har legat på att ge röst och plats åt unga nyanlända, inte minst ensamkommande, ungdomars erfarenheter och berättelser genom workshops i rap, poesi och spoken word – framträdanden.

Tack vare ett initiativ från kulturprofilen Barbro Lundquist kom Zouqaq till Kramfors under helgen och höll en workshop för ett tiotal ungdomar i Kulturskolans lokaler.

Workshopen leddes av tre personer. Khaled Harara är en välkänd palestinsk rappare. Hans eget liv är som en dramatisk berättelse. Född i Jemen, har han levt som flykting i Gaza, där han genom sin kulturverksamhet kom på kant med det styrande Hamas. Hans aktiviteter förbjöds, och han fängslades och förhördes vid flera tillfällen. Han lyckades fly till Sverige, fick möjligheten att bo i Göteborg som fristadsförfattare, och studerar nu vid Musikhögskolan.

Monirah Hashemi är född av afghanska föräldrar i Iran, hon har senare bott i Herat i Afghanistan, där hon började ägna sig åt teater. Det har hon fortsatt med i Sverige efter att ha kommit hit 2004.

Alexandra Shanahan är född i Sverige men med rötter i Irland och Italien. Hon har sedan flera år tillbaka turnerat i Sverige och Europa som DJ och artist. Hon är också drivande i musikkollektivet Femtastic, som verkar för ett mer jämställt kulturliv.

Tio Kramforsungdomar med rötter i bland annat Afghanistan, Syrien, Palestina, Somalia och Irak deltog, sju pojkar och tre flickor, alla nyanlända, de flesta ensamkommande.

-          Med sina traumatiska upplevelser i bagaget har dessa ungdomar inte bara förlorat mycket av sin identitet, de har också förlorat sin tro på framtiden, de vågar inte bygga upp ett nytt liv, de är rädda för drömmar, säger Monirah Hashemi.

Workshopen har därför som syfte att hjälpa ungdomarna att hitta tillbaka till sig själva, att bygga upp deras självförtroende, och i viss mån också fungera som terapi.

Utgångspunkten är hiphopmusiken som grund för kreativt skapande. Dagen ägnades åt lekar, trygghetsövningar och skådespel för att lära sig att illustrera sina tankar och berättelser. Sedan blev det undervisning i hur man skriver och framför sina texter.

Ungdomarna fick också lära sig de grundläggande kunskaperna i hur man mixar musik.

Till våren planeras en uppföljning, då även med infödda ungdomar, något som uppskattas mycket av ledarna för workshopen.

-          Man förväntar sig något slags quick fix av oss, men det här är ingen underhållning, integration kräver tålamod, varaktighet och kontinuitet, säger Khaled Harara.