En katastrof med Mikael Niemi

Författaren Mikael Niemi, aktuell med romanen Fallvatten, har varit på turné i Ångermanland. På tisdag förgyllde han firande av Världsbokdagen på Arken i Örnsköldsvik, dagen efter kom han till Sollefteå, och avslutade på torsdag på Sambiblioteket i Härnösand. I Sollefteå kom det närmare 100 personer, och för att få plats för alla flyttade man evenemanget från biblioteket till Missionskyrkan.

Miljön fick Niemi att dra sig till minnes att utdrag ur hans bok lästes i radioandsakten, det handlade naturligtvis om syndafloden. Fallvatten, som är något så ovanligt som en svensk katastrofroman, börjar just med en form av syndaflod, det regnar kraftigt oavbrutet under en längre tid, vilket leder till att den stora Suorvadammen brister, och en väldig tsunamivåg sveper allt i sin väg från fjällen ner till centrala Luleå.

Ett scenario som faktiskt inte alls är helt otroligt. Mikael Niemi berättade att 1983 uppstod det faktiskt en spricka i Suorvadammen, men den upptäcktes på ett tidigt stadium av en fiskande same, och problemet kunde snabbt åtgärdas.

Ett sådant hot som Niemi beskriver i sin roman är inte heller begränsat till Luleälven. Man vill nog inte ens tänka på vilka konsekvenser det skulle få för oss som bor längs med Ångermanälven om till exempel Hällbydamm brast.

-          Människor har alltid drabbats av naturkatastrofer, men vi beter oss som om faran inte finns, sa Mikael Niemi.

Just vår förmåga att förtränga fara var det tema som Niemi ville undersöka i sin roman. Ett annat viktigt motiv är hur akuta hot påverkar människornas beteende.

-          Vem blir hjälte och vem blir odjur, och framför allt, vem blir jag i en utsatt situation, frågade Mikael.

Niemi berättade också om sin succéroman ”Populärmusik I Vittula”, hans självbiografiska barndomsskildring från Tornedalen. Boken innebar ett genombrott för Mikael Niemi som författare, han fick Augustpriset för den utgivningsåret 2000, och den sålde i osannolika 800 000 exemplar på mindre än ett halvår.

Mikael Niemi är inte bara en etablerad författare, han är också en muntlig berättare av rang. Han talar med ett otroligt driv, det är fart och fläkt över hans berättelser, och hans torra humor framkallade nog fler skratt än Missionskyrkan upplevt under hela sin historia. Han är som en sagofarbror för vuxna.

Och missar aldrig chansen att dra en skröna. Han avslutade med att berätta – nästan övertygande! – om hur han i hemlighet blev en av Sveriges mest efterfrågade musiker.

Veckan från hyllan 2013-18

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger sist. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt att grannkommunen, alltså den som har klättrat, kommer inom snar framtid att klättra änne högre.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Och snart ska ju Mittuniversitetet läggas ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Det är naturligtvis helt absurt. Jag skrev ett inlägg om det för några år sedan, och det är dags att damma av det nu igen.

Varsågod:

Finns det någon arbetarvänlig kommun?

Den moderata riksdagskvinnan Lena Asplund från Sollefteå har utsetts till Västernorrlands mest företagarvänliga riksdagsman.

Det är småföretagarorganisationen Företagarna som har rangordnat riksdagsmännens inställning i företagarfrågor.

Företagarnas undersökning är bara en i raden av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter just ”företagarvänlighet”. Mest känd är Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är.

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Tveksam historieskrivning i trött roman

ROMAN

När duvorna försvann

Sofi Oksanen

Övers: Janina Orlov

Bonniers, 2013

Den unga Sofi Oksanen är den finska litteraturens just nu klarast lysande stjärna. Hennes roman ”Utrensning” blev en internationell storsäljare, översatt till fler än 20 språk. Den belönades också med en lång rad pris, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 2010. Romanen skildrar på ett suveränt sätt hur den sovjetiska ockupationen av Estland drabbar framför allt kvinnorna, som utsätts för ett dubbelt förtryck.

Också hennes senaste roman utspelar sig i Estland, i två tidsplan, dels under den tyska ockupationen på 40-talet, och senare den sovjetiska 20 år senare. I centrum står Edgar Parts, en fullfjädrad karriärist och kompomisslös opportunist som skulle få Klaus Manns Höfgen från romanen ”Mefisto” att framstå en ståndaktig idealist. Mannen som så genuint osympatisk rakt genom att till slut kan man inte ens tycka illa om honom, han är så fyrkantig och knappt mänsklig att det inte går över huvudtaget att förhålla sig till honom.

Han är utrustad med alla tänkbara brister, givetvis är han också impotent.

Övertydligheten lyser genom hela vägen, och det finns all anledning att ställa sig skeptisk till Oksanens historieskrivning. Det estniska motståndet till den tyska ockupationen är kompakt. Alla försöker undkomma att tvångsvärvas. De som ändå tjänstgör har inget val, från enklaste menig till den högsta officer. Förintelsen av judarna är helt och hållet tyskarnas verk. De enda som samarbetar med nazisterna är ryggradslösa medlöpare som Parts.

I själva verket var Estland (jämte Luxemburg) det första landet i det naziockuperade Europa som förklarades som helt Judenrein. Den estniska medverkan i judarnas utrotning var betydande, framför allt genom milisen Omakaitse. Den estniskättade författaren Peeter Puide ha skrivit om det i romanen ” Samuel Braschinskys försvunna vrede”, en bok som väckte mycket ont blod i estniska exilkretsar och ledde till dödshot mot författaren.

Att en författare återkommer till samma ämne behöver inte vara problematiskt, det är mycket vanligt, många författare gör det under hela sin litterära bana. Men Oksanens nya roman är som en trött upprepning av ”Utrensning”, det är som om man har redan läst det förut, och det var avgjort bättre förra gången.

Språket är slentrianmässigt och saknar spänst och vitalitet.

Stjärnglansen har tyvärr mattats något.

Med rötter i Ångermanland – Succéförfattare på besök i Kramfors

Igår var det Världsbokdagen, vilket firades med olika litterära arrangemang runt om i hela världen. Också i Ångermanland arrangerades flera intressanta evenemang, Karin Lundquist talade om böcker på Sambiblioteket i Härnösand, Arken i Örnsköldsvik gästades av Mikael Niemi, medan Kramfors hade besök av Therése Söderlind.

Frågan är om besök är rätt ord. Therése har sina rötter i Ångermanland, och har fortfarande kvar många band till landskapet. Hon är född och uppvuxen i Ullånger, gick grundskolan i Härnösand, och gymnasiet i Kramfors på Ådalsskolan. Hennes mor och en syster bor i Örnsköldsvik, och ytterligare ett syskon i Ångermanland. Dessutom har hon ett fritidshus i Nordingrå.

Efter gymnasiet flyttade Therése först till Göteborg, och sedan blev det den stora världen, bland annat södra Afrika och Vietnam.

-          En väninna sa en gång att jag fick flytta från Norrland därför att jag pratar för mycket, men det stämmer inte, jag var helt enkelt nyfiken på världen, säger Therése.

Båda hennes romaner, både debuten Norrlands svårmod och den senaste succén Vägen mot Bålberget utspelar sig i Ångermanland, framför allt inom nuvarande Kramfors kommuns gränser. Therése är emellertid noga med att betona att ingen av böckerna är hennes familjs historia. Och hon tror att åtminstone i en roman till kommer handlingen att förläggas till det ångermanländska landskapet. Och hon skyndar sig att tillägga att just nu har hon ingen ny bok på gång.

Romanen Vägen mot Bålberget har fått lysande kritik i alla de stora tidningarna, Therése Söderlind har fått mycket uppmärksamhet, och bland annat varit med i SVT:s litteraturprogram Babel.

-          Tack och lov har det inte lett till skrivkramp, däremot har jag fåt dagarna upphackade med media och olika institutioner som hör av sig hela tiden, säger Therése.

Uppmärksamheten har lett till många framträdanden, något som hon uppskattar eftersom möten med människor motverkar en författares naturliga tendens till att bli asocial, där hen sitter ensam på sin kammare och skriver.

Det blir åtskilliga resor, och Therése berättade att det var skönt att komma till Kramfors där alla i publiken kände väl till de lokala förhållandena och man behöver inte förklara allting.

Inför den stora publiken på biografen Royal berättade Therése Söderlind om hur hon fick sin romanidé under en vandring på Häxberget. Handlingen pendlar mellan 1600-tal och nutid, och grundtemat kan sägas vara hur vi alla är fångna i vår tids tro, men också om hur människor söker en plats i historiens sammanhang.

-          Författarskap går ut på att ge de döda livet åter, avslutade Therése Söderlind.

Veckan från hyllan 2013-17

Igår fredag var det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. Det är 70 år sedan spillrorna av det judiska samhället tog upp den ojämna kampen med den nazistiska övermakten. Ghettots hjältemodiga kämpar ska givetvis hyllas, men vi får inte heller glömma alla de andra. På ett sätt var de hjältar allihop.

Några personliga reflektioner:

Varje år under hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawaghettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i ghettot 1943. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där ghettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte finns ett spår av längre.

När upproret bryter ut är ghettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar. De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i ghettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera ghettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna. (Hanna Kralls ”Hinna före herren Gud”, som är samtal med en av upprorets ledare Marek Edelman, är en personlig skildring av händelserna. Rekommenderas.)

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranet och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför ghettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

PS. I maj kommer Artur Schulz bok ”Judarna har vapen!” om upproret i Warszawas ghetto. Ser fram emot.

Veckan från hyllan 2013-16

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte låta bli att kommentera Stina Dabrowskis uttalande som hon gjorde i egenskap av någon slags expert eftersom hon har intervjuat Järnladyn. Enligt svt.se sa Dabrowski att Thatcher var ”Den tuffaste kvinnan som någonsin levat.”

Nej Stina Dabrowski, det var hon inte alls, inte ens i närheten.

Det är äntligen vår i Sverige, utbrister media entusiastiskt. Med det menar man vår i södra Sverige. Ibland blir den koloniala blicken på Norrland pinsamt tydlig.

Pensionsåldern ska höjas. Förskräckta byggnadsarbetare frågar upprört om det är meningen att de ska bara jobba och sedan dö? Ja, det precis det som är meningen. Fast riktigt så enkelt är det ändå inte. Den tekniska utvecklingen, åtminstone i delar av världen, har minskat kraftigt behovet av mänsklig arbetskraft. Arbetslösheten må vara ett tillfälligt resultat av krisen, men sysselsättningsgraden har systematiskt sjunkit sedan en längre tid. Efterfrågan på arbetskraft i den utvecklade världen minskar helt enkelt.

Varför ska vi då jobba mer och längre? Här öppnar sig fältet för konspirationsteorier, och jag är säker på att de flesta av dem kommer att vara mycket välgrundade.

Enligt uppgifter från Wikileaks satsade amerikanska underrättelsetjänsten på att skicka Bob Dylan och andra artister till Sovjetunionen för att underminera kommunismen. Blowin in the wind som den ”fria” världens murbräcka?

Uppdraget att krossa Sovjet lyckades som bekant, hur stor del Dylan hade i det förblir antagligen oklart.

Vad och vem som krossas är ofta inte helt okomplicerat i historien. Den tysk-rumänske författaren Catalin Dorian Florescu skriver bra om det.

ROMAN

Jacob beslutar sig för att älska

Catalin Dorian Florescu

Övers: Ulrika Junker Miranda

2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.

Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.

Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.

En riktig läsfest.

Från den vrålande Parnassen

Idag är det 83 år sedan poeten Majakovskij begick självmord. Dagen till ära en recension av Bengt Jangfeldts fantastiska Majakovskijbiografi från 2007.

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”. 

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen. 

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok. 

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.