Kufiska nassar skrämmer aldrig

ROMAN

Nazistlitteratur i Amerika

Roberto Bolaño

Övers: Lena E. Heyman

Bonniers, 2012

Ett lite annorlunda grepp på nazistisk mentalitet skildras i den chilenske kultförfattaren Roberto Bolaños ”Nazistlitteratur i Amerika” Det är en fiktiv monografi över nazistiska författare i Nord- och Sydamerika.

Med frejdig fantasi presenterar Bolaño ett 30-tal vilsegångna existenser som i pretentiösa verk försöker desperat att undfly allt vad modernitet heter, kritiserar sönder och samman upplysningstraditionen och äreräddar nazismen och alla dess diktatoriska högersläktingar i Europa och Latinamerika. Den återkommande drömmen är Fjärde Riket, en högerextrem mardröm för en ny elit, dit författarna gärna räknar sig själva.

Det blir en absurd resa genom litterär kälkborgerlig kitsch. Litteraturen gör oss knappast till bättre människor, och författarna är hysteriskt angelägna att ställa sig i de grymma ideologiernas tjänst.

Det är mycket underhållande, men stannar tyvärr på ett ytligt plan. Det bränner aldrig till. De nazistiska kufarna förblir groteska figurer som man kan bara skratta åt. Underhållningen förvandlas aldrig till fasa, nazismen är enbart komisk och oförarglig.

Och till slut blir uppräkningen av dårfinkarna tröttsamt monoton. Det var nog aldrig meningen.

200 år med Stolthet och fördom

Det är idag på dagen 200 år sedan Jane Austens roman ”Stolthet och fördom” kom ut. Boken togs väl emot i sin samtid, och har sedan dess fortsatt att locka läsare. Man uppskattar att romanen har sålt i över 20 miljoner exemplar i hela världen. Oräkneliga är de språk som den har översatts till. Den rankas fortfarande som en av de absolut mest omtyckta engelska romanerna någonsin.

Jane Austen räknas numera till den engelskspråkiga litteraturens klassiker, och bland 1800-talsförfattarna kan nog bara Dickens mäta sig med henne i fråga om popularitet.  Alla hennes böcker är en form av kärleksromaner, som utspelar sig bland adelspersoner på den engelska landsbygden. Hennes litterära produktion är inte så stor då hon dog ung, redan 41 år gammal, av okänd orsak, som än idag är föremål för vidlyftiga, mer eller mindre vetenskapliga, spekulationer. Hennes för tidiga död har säkerligen skänkt ett romantiskt skimmer åt henne som person och författare.

Andra kända romaner av Jane Austen är bland annat ”Förnuft och känsla”, ”Emma”, och ”Mansfield Park”.

”Stolthet och fördom” anses emellertid som hennes främsta verk. Romanen skildrar familjen Bennet, den boksynte fadern, och den något vulgära mrs Bennet, vars enda mål i livet är att få sina fem döttrar bortgifta med rika män av god börd. Vilket de så småningom också blir.

I handlingens centrum står den näst äldsta dottern Elisabeth och Mr Darcy, ett omaka par, som blir till äkta, efter att hon har släppt sina fördomar – hon är snabb att döma, och han sin stolthet – hon är honom nämligen socialt underlägsen.

Hur kan det komma sig att äktenskapskomplikationer bland engelsk lantadel i början av 1800-talet fortfarande kan väcka ett sådant intresse?

Centralt är förstås att romanen handlar om mänsklighetens två främsta drivkrafter – sex och pengar. Jane Austen är dessutom en mästerlig persontecknare, och hennes realistiska stil, präglad av mild ironi och underliggande sociala kritik, känns fräsch och modern också för en nutida läsare.

Viktig är även problematiken kring de sociala konventionerna som hämmande faktor för människornas, och främst då kvinnornas, möjlighet att uppnå kärlek och lycka, något som förmodligen många kan känna igen sig i än idag.

Alldeles oavsett orsak utövar Jane Austens romaner, och då i första hand ”Stolthet och fördom”, fortfarande en stor lockelse både inom litteraturen och inom andra kulturformer. Ständigt nya upplagor publiceras, och dessutom inspireras andra författare. Deckardrottningen P D James har skrivit en fortsättning på ”Stolthet och fördom”, en mordgåta som utspelar sig i samma miljö sex år senare. Det har skrivits pastischer på romanen i form av böcker om zombier och vampyrer. Den har också publicerats som serieroman, i flera versioner, och en roman som ”Bridget Jones dagbok” är uppenbart influerad av Jane Austens mästerverk.

Det är bara några exempel, det finns många fler. Det kan också vara värt att nämna att den senaste svenska nyöversättningen är gjord av Gun-Britt Sundström 2011, och har belönats som Årets översätning.

Alla Austens romaner har filmatiserats, ”Stolthet och fördom” inte mindre än fem gånger, mellan 1940 och 2005, med bland annat sådana storheter som Laurence Olivier och Collin Firth i rollen som Darcy.

Kommer ”Stolthet och fördom” att läsas om 200 år? Det skulle inte förvåna.

Förintelsens minnesdag

Idag är det Förintelsens minnesdag. Nedan två försök att åskådliggöra och göra begripligt vad det handlar om.

Som om alla finländare hade utrotats

1939 har Finland en befolkning på ungefär 3,5 miljoner människor. 

Tänk er nu följande: vinterkriget leder till att Finland ockuperas. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den finska befolkningen. En kvarts miljon lyckas fly till Sverige. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. 

Från större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla finländare. 

Inom loppet av två år har den finska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945, när kriget tar slut, är 90 procent av landets befolkning borta en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns dryga kvartsmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Sverige, och mellan 40000-50000 som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 300000, runt tio procent av befolkningen. 

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. 

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag. 

I dag, när allt fler skilda grupper med olika syften försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

Ett folkslag utraderas

1940 har Skottland en befolkning på ungefär 5 miljoner människor. Tänk er nu följande: Storbritannien invaderas och ockuperas av Tyskland, ett land som styrs av ett nazistparti dominerat av en rabiat antiskotsk ideologi.

En systematisk utrotning av den skotska befolkningen inleds. En halv miljon lyckas fly till det neutrala Irland. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i trånga bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla skottar.

Den engelska befolkningen förhåller sig passiv till tragedin som utspelar sig framför deras ögon.

Några hjälper med risk för eget liv att gömma sina skotska grannar, inte så få samarbetar med ockupationsmakten. 1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets skotska befolkning borta.

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt – det här är historien om förintelsen av de polska judarna.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper.

Den 27 januari högtidlighålls som Förintelsens minnesdag.

Veckan från hyllan 2013-5

Det har varit parlamentsval i Israel. Som väntat blev det helt oväntat. Alla trodde att det skulle bli en högersväng, istället blev det vändning mot mitten och – relativt sett – till vänster. Men det som sagt relativt, mycket relativt.

Valets stora segrare blev ett parti med det lovande namnet ”Det finns en framtid”. Partiet kräver sådana uppseendeväckande saker som att alla ska göra värnplikt, ett slut på gynnandet av ortodoxa religiösa grupper, och att landet efter drygt 60 år borde skaffa en skriven konstitution.

Inte ett ord om månggifte, slopad arvsrätt, avskaffad skolplikt eller platt skatt.

Ingen vet hur nästa israeliska regering kommer att se ut. Det spelar å andra sidan inte så stor roll. Inget parti vill ändå ha fred med palestinierna, ingen vill sätta stopp för de olagliga bosättningarna, alla förespråkar en ekonomisk politik som leder till ökad ojämlikhet och större klyftor i samhället.

Nu är tack och lov inte alla i Israel krigsgalna högerextremister. Det finns vettiga människor där också, och de är ganska många. En av dem är utan tvekan författaren Amos Oz. För några år sedan kom hans självbiografiska roman på svenska.

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag.

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman.

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken.

 
Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå.

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klarsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop.

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.

Veckan från hyllan 2013-4

Egentligen skulle denna krönika handla om tåg. Tåg som inte går, och om de går är det inte meningen att de ska gå, i synnerhet som det blir helt fel destination. Dessvärre är tåg dåligt representerade i litteraturen. Och då menar jag inte olika romaner där handlingen utspelar sig på tåg, sådana finns det i övermått, utan just skönlitterära böcker som handlar om just tåg.

Om jag har fel på den punkten är läsekretsen givetvis välkommen att rätta mig, och gärna berätta om alla fantastiska fiktiva berättelser som till äventyrs finns där ute.

Istället får det bli veckans andra stora samtalsämne, nämligen terrorism. Den är ju numera ständigt närvarande, det smäller lite här och där mest hela tiden. Senast small det i Algeriet.

Det smäller i skrivandets stund fortfarande. Ingen vet någonting, läget är totalt oklart, man vet inte ens det hela är över eller pågår ännu.

Svt:s nyheter bjöd in en ”expert”. Han visste inte heller någonting, men var i alla fall säker på att det var rätt att använda våld. Och det är klart, hur ska man annars göra med de otäcka typerna, pang på bara, det är det enda rätta.

Kanske att vi – det vill säga Nato och de som låtsas att inte vara med i Nato som Sverige – kan invadera Algeriet. Terrorismen måste bekämpas! Och nej, alla ni cyniska demokratifiender, olja och naturgas har absolut ingenting med det att göra. Frihet, frihet och demokrati, det är vad det handlar om.

Tänk på flickorna också!

Så invaderar vi – se ovan – land efter land i jakten på terroristerna. Frihet och demokrati etableras, åtminstone om det finns naturresurser, men det har givetvis ingenting med någonting att göra. Märkligt nog blir det bara fler och fler terrorister, däremot betydligt mindre frihet och demokrati.

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.

En inspirationskälla som förenar och skiljer åt

Idag är det Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Följande är en text med anledning av hans 200-årsdag för fyra år sedan:

Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Veckan från hyllan 2013-3

Det var nära ögat att det inte blev en krönika. Efter att ha krånglat en längre tid gav min dator till slut upp andan och tvärdog häromdagen. En expert kontaktades omgående, men han kunde bara bekräfta maskinens slutgiltiga och definitiva hädangång. Vad värre var gick det inte att rädda hårddisken. Alla mina filer är borta. Alla bilder, alla textdokument, allt. Och nej, jag har inte sparat dem på någon extern enhet.

 Vilken tur att det mesta finns kvar på internet. Inte allt, men mycket, går att återställa. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete, men det är så det fungerar. Den moderna tekniken är ett fantastiskt hjälpmedel, som förväntas göra livet lättare, enklare och spara tid.

Hur kommer det sig då att allting är så hopplöst komplicerat, och alla, nästan, har alltid så ont om tid. Mycket teknik, lite tid, det är vår tid i ett nötskal. Visste man inte bättre, kunde man tro att det finns ett samband.

Lika bra att inte uppta vare sig min eller er tid längre. Veckans text handlar just om vårt teknikberoende. Trevlig fortsättning på er!

ROMAN

Berömmelse
Daniel Kehlmann
Övers: Lars W Freij
Bonniers

Människans förhållande till tekniken borde vara ett tacksamt litterärt ämne, inte minst i dagens situation där alla har en uppkopplad dator och en mobiltelefon som är ett smärre tekniskt underverk, och är ständigt tillgängliga.

Det ständiga behov av att var kontaktbar och uppkopplad är rent sjukligt. Tekniska apparater förväntas underlätta livet, men det är frågan om inte de skapar lika många problem som de löser. Och i förlängningen finns frågan vem som har kontrollen, vi över tekniken eller den över oss?

Den tyske författaren Daniel Kehlmann låter mobiltelefonen vara en slags huvudperson i sin nya roman Berömmelse. I nio till synes helt fristående historier, men som är förbundna på ett intrikat sätt genom personer och händelser, berättas om en verklighet som är verkligare än verklighet själv. Att vara borta är detsamma som att inte kunna komma åt internet, mobiltelefonens täckning kan vara helt livsavgörande (jojo!), och kan vårt liv plötsligt bli mycket intressantare av vi av misstag tilldelas någon annans telefonnummer?

Det är rappt berättat, det är klurigt och samtidigt inte så lite djuplodande. Här finns också intressanta sidospår om identiteter, sammanhang, globalisering, skapandets villkor och griniga författare.

På köpet får man dessutom ett obetalbart lustmord på Paulo Coelho.