Vilda västern - på tyska

Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Den 30 mars var det 100 år sedan Karl May gick bort.

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.

Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.

En lysande stjärna får taket att lyfta

Det förpliktar att bli kallad ”världens främsta jazzsångerska”. Det vilade en tung stämning av förväntningar över ett fullsatt Metropol på onsdag kväll. Men så fort Deborah Brown äntrade scenen lättade atmosfären, och fylldes av ljus och glädje.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna musiker, förmodligen inte ens önskvärt, men det råder ingen tvekan om att Deborah Brown tillhör den yppersta världseliten inom den klassiska jazztraditionen som hon själv beskrev för mig som ”traditionell bebop med modern twist”. Deborah kommer från Kansas City i staten Missouri, där också Charlie Parker var född, och hon nämner honom som en inspirationskälla.

Den sångerska som Deborah Brown brukar jämföras med är ingen mindre än den stora Ella Fitzgerald. Det är en smickrande jämförelse, och visst har Deborah mycket av den stora stjärnans breda vokala register, med rena toner, klar diktion, och den där speciella fraseringen och intonationen. Och naturligtvis den unika improvisationsförmågan.

Brown utstrålar en smittsam glädje över att få sjunga för oss, och hon upprättar från första början en direkt kontakt med publiken, det är som om hon sa hela tiden ”det är så roligt att vara här, och jätteroligt också att ni ville komma!”

Deborah Browns röst är varm och personlig, och den ger ett oefterhärmligt uttryck åt magisk stämning, ren rytm och medryckande känsla. Det är lätt att uppleva hennes röst som ett instrument bland alla andra. Hon fyller upp hela scenen, men utan att för ett ögonblick skymma sina musiker.

För visst är det lätt att inför anblicken av denna starkt lysande stjärna glömma bort det eminenta bandet bakom – eller rättare sagt vid sidan om – henne.
Andreas Pettersson kvartett förtjänar bättre än så. Det tillhör Sveriges förnämsta jazzband, och det vore närmast helgerån att säga att de ackompanjerar Deborah Brown, nej, de spelar ihop med henne, på jämställd fot.

Gitarristen Andreas Pettersson säger sig vara mer inspirerad av blåsare än gitarrister, och visst har hans virtuosa solon något av saxofon över sig. Martin Sjöstedt rankas som Sveriges bästa kontrabasist. Den relativt unge Daniel Tilling tillhör de främsta pianisterna i den så kallade postpoptraditionen. Sist men inte minst Charlie Normans gamle trummis Ronnie Gardiner, som har hunnit bli 80 år ung, och som spelar med en självsäker rytmkänsla som bara erfarenhet kan ge, men också med lika mycket energi som en 18-åring.

Det här var tredje gången Deborah Brown var i Härnösand, andra gången på Metropol. Vid förra besöket reste sig publiken för stående ovationer mitt under spelningen, något som veteranen Claes Ahlin sägs sig aldrig ha upplevt tidigare. Den här gången lyfte inte bara publiken, utan också taket. Vilken konsert!

Händels Messias uppförs i Kramfors

Det anses av många som världens förnämsta musikverk. Genom ett unikt samarbete ska Händels ”Messias” uppföras på två ställen i Kramfors.
- Det har varit min dröm ända sedan jag studerade musik att få framföra detta verk, säger Anna Larsson , organist i Gudmundrå kyrka.

De två konserterna är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Svenska Kyrkan, Scenkonstbolaget och Körakademin. Projektet har pågått i ett helt år, och man har repeterat flitigt under hela hösten och vintern.

Inte mindre än fyra körer är inblandade: de tre kyrkokörerna från Nordingrå, Bjärtrå och Gudmundrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören. Den sistnämnda består av musiklärare och kantorer, eller med andra ord av personer som är särskilt duktiga på att läsa noter. Solister blir Anna Larsson, sopran, Lena Bagge Lindström, alt, Hans Olov Furberg, tenor, och Klas Norberg, bas.
För musiken står Nordiska Kammarorkestern med Jonas Nyström som dirigent.
Det är ett mycket stort arrangemang, i orkestern ingår närmare 20 musiker, och i kören finns drygt 50 personer.

Händels Messias består av tre delar. Den första sattes upp för två år sedan, och då var det
Gudmundrå kyrkokör och Svanökören plus en mindre ensemble.
- Nu är det en annan konstellation. Man samarbetar med dem som hoppar på tåget så att säga. Det är en fantastisk musik och vi har fantastiskt roligt när vi övar, säger Anna Larsson.

Nu ska del två och tre framföras, dock inte alla satser, det skulle man helt enkelt inte orka. Hela föreställningen tar två timmar, och det blir en paus för att inte ensemblen och publiken skulle bli alldeles utmattade.

De flesta har säkert någon gång hört den pampiga Halleluja-kören, som är oratoriets höjdpunkt. Nu kan dessa underbara toner avnjutas på lördag i Gudmundrå kyrka och i Nordingrå kyrka på söndag. Båda föreställningarna börjar klockan 18.

Okunskap för kunskap

POESI
Okunskapens arkeologi
Naima Chahboun
Norstedts/Lyrik, 2011

”I begynnelsen var ordet/../men vilket ord?” är en i all sin påhittiga enkelhet en totalt avväpnande fråga. Den är också mycket typisk för Naima Chahbouns diktsamling, det är genom att ifrågasätta det självklara, det allmänt vedertagna, som kunskap överhuvudtaget är möjlig. Det är först den som inte vet, inte förstår, som kan komma till insikt. Vilket är förmodligen vad titeln ”Okunskapens arkeologi” syftar på.
Det finns fler frågor, som: ”brinner böcker i ett givet/samhälle alltid av samma orsak som/de skrivs?” Det är inga lättviktiga ämnen som tas upp, Chahboun räds inte att vara allvarlig, hon står med bägge fötterna på jorden, här och nu, och hon vågar ge sig på både stort och smått, allt som kan förklara samhället och människan plats i det är av intresse.

Hennes allvar matchas också av en överväldigande språkkänsla och smittsam ordglädje. Chahboun arbetar med till synes blixtsnabba associationer och de mest kreativa alliterationer, det är som en jämn ström av ord och meningar som sveper med läsaren i ett språkligt flöde av politiska och existentiella undersökningar av oanade djup och vidsträckta breddgrader.

Kontraster spelar också en viktig roll, lögnen är vit men sanningen svart, och siffrorna är röda, och det är inte så bra. Ett bombnedslag är inte alls bra, men används som bild för sexuellt attraktiva personer. Och varför är det fint med fågelperspektiv men nedlåtande när det sker von oben?

Naima Chahboun är mycket förtjust i ordlekar och det kan bli riktigt dråpligt: ”planeten/kretsar ändå kring sin egen axelryck-/ning”. Mot likgiltighetens förlamande gift ställer hon upp en radikal samhällskritik och en kompromisslös humanism: ”avstånd är/hur svårt det är att föreställa sig/en människa”.

Chahbouns metod med ordflöden lämnar stort utrymme för utvikningar och tankesprång, och därmed också för kaos och misslyckanden, men det är samtidigt ett nödvändigt inslag i en arkeologisk undersökning. Och det krävs mycket mod att våga misslyckas.
Det finns emellertid en stor medvetenhet i diktsamlingens skapandeprocess. Den sammanhållande organisationsprincipen är historien om makarna Rosenberg i USA som under kalla krigets höjdpunkt avrättades för spioneri, troligen till en stor del på falska grunder. Boken är indelad i korta avsnitt från 0 till 5, för att sedan trappa ner till 0 igen. Peripetin utgörs av en parafras på Prometeusmyten, själva arketypen för kunskapens dialektik.

Det här är dikter att återvända till gång på gång.

Naima Chahboun har tidigare varit aktiv som scenpoet, och ”Okunskapens arkeologi” är hennes bokdebut. Inte särskilt överraskande fick hon 2012 års Katapultpris för bästa svenska skönlitterära debut. Det finns all anledning att se fram emot hennes nästa verk.

Kultur över alla gränser

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.
Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.

Veckan från hyllan 13-2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's not my department', says Wernher von Braun."

Infernaliskt satiriserad i Kubricks filmmästerverk “Strangelove” av Peter Sellers i högform, som den rullstolsbundne atombombsexperten dr Wunderliebe, som kallar USA:s president för “Mein Führer”, och lider av nervösa ticks som påminner obehagligt om Hitlerhälsning.

Den 23 mars i år skulle Wernher von Braun ha fyllt 100 år. Han var något av ett tekniskt geni, redan i sin ungdom experimenterade han med raketer, och skrev på 1920-talet en avhandling om bemannade rymdfärder. Han gjorde en snabb karriär i det nazistiska Tyskland, och kom att ansvara för utvecklingen av V-2-rakterna, det Wunderwaffe, mirakelvapnet, som var ett av Hitlers sista hopp.

von Braun gick med i nazistpartiet 1937, något som han senare påstod att han tvingades till. Ett inte helt ovanligt öde, efter kriget visade det sig ganska snabbt att det fanns inga nazister, mer än ledargardet, alla andra var tvångsrekryterade.

1940 enrollerades von Braun i SS, och avancerade så småningom till Sturmbannführer (motsvarande major). Inte alldeles överraskande hävdade von Braun att medlemskapet i SS var så illa tvunget, med hänvisning till de arbetsuppgifter som han hade.

Han blev flerfaldigt dekorerad med höga ordnar, kanhända det också mot hans vilja.

I produktionen av V-2 användes tvångsarbetskraft i stor skala, bland annat fångar hämtade från koncentrationsläger. Wernher von Braun har förnekat kännedom om saken, en tämligen uppenbar lögn.

Omkring 12 000 tvångsarbetare miste livet i samband med tillverkningen av V-2-raketer. Vapnet krävde 8 000 offer när det sattes in, huvudsakligen rörde det sig om civilbefolkning. V-2 var det enda vapen vars produktion krävde mer offer än dess användning.

I mars 1944 arresterade von Braun på initiativ av självaste Himmler, anklagad för förberedelse av flykt till England, något som mycket väl kan ha varit sant. Von Braun såg tydligt hur kriget var på väg att sluta, och försökte rädda sitt eget skinn. Tack vare Speers intervention hos Hitler släpptes dock von Braun, som annars riskerade dödsstraff.

Bara några veckor före krigsslutet, i april 1945, överlämnade sig Wernher von Braun till amerikanerna, och tillsammans med ett hundratal andra tyska vetenskapsmän fördes han över till USA, i vad som kallades för ”Operation Overcast”.

Flera personer har antytt att det inte var rädsla för ryssarna, som han själv påstod, som fick von Braun att gå över till amerikanerna, utan medvetenheten om att de feta checkarna fanns att hämta i väster.

I USA ledde von Braun utvecklingen av raketer för rymdprogrammet, framför allt Saturn. Han anses också ha lämnat avgörande bidrag till de framgångsrika programmen Mercury, Gemini och Apollo.

Han var en omåttligt populär person i sitt nya hemland, och medverkade bland annat i tre kortfilmer av Walt Disney om rymden.

Han dog 1977 i njurcancer.

Och för den som undrar vart världshistorien är på väg, ger Tom Lehrer en fingervisning i sin sångtext: "In German oder English I know how to count down/Und I'm learning Chinese, says Wernher von Braun”.

Några böcker om Wernher von Braun:

Wernher von Braun, Crusader for Space, Stuhlinger, Ernst

The Dark Side of the Moon: Werner von Braun, the Third Reich and the Space Race, Biddle, Wayne

Von Braun: Dreamer of Space, Engineer of War, Neufeld, Michael J

Dr. Space: The Life of Wernher von Braun, Ward, Bob

På tvärs mot kvantfysiken

Ljusets hastighet
Teater Västernorrland
Manus/regi: Rasmus Lindberg
Scenografi/kostym: Lena Lindgren
Medverkande: Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Anders Öhrström, Johanna Rane, Eva Millberg
Babelsberg, Kramfors; torsdag kväll

Den moderna fysikens grundpelare är att det finns ingenting snabbare än ljusets hastighet. I den triviala och ovetenskapliga världen finns det emellertid ett fenomen som är rör sig betydligt fortare, och det är tanken.

Teater Västernorrland tar oss med till en plats som förmodas vara en norrländsk håla. Scenografin är skickligt uppbyggd med miniatyrhus och en dekor tydligt inspirerad av Pistvaktestetik. Den kitschiga caféinredningen strävar efter att vara exotisk, och är precis hur slentrianmässigt vanlig som helst.

Och vi kan faktiskt vara precis var som helst. Överallt finns det människor med drömmar, problem och glädjeämnen, människor som har stannat för länge, och människor som har flytt undan sig själva i jakt på… någonting annat. Den största skillnaden mellan olika orter här på jorden är trots allt antalet rondeller.

Föreställningen är uppbyggt som, ja en rondell kanske, skådespelarna skiftar roller hela tiden, replikerna hakar in i varandra i ett rasande tempo, och ibland riskerar karaktärerna rent av att möta sig själva vid olika skeden i livet. Dialogen präglas av en vardagens poesi, med en verbal kraft som kanske inte är realistisk hela vägen, men det blir utan tvekan bra teater.

Schablonerna skruvas varv efter varv, och det är lätt att känna igen sig i den befriande rest som finns kvar. Skådespelarna får ett enormt utrymme att spela ut.
Ingmar Virta får än en gång agera berusad desperado, men är också suverän som hämndlysten, kvasirasistisk rätthaverist. Gisela Nilssons roller går knappt att hålla reda på, hon är lika mycket filosofisk katt, förvirrad präst, som krigstraumatiserad invandrare som driver byn café. Anders Öhrströms trumpet hämmade yngling kontrasteras förtjänstfullt av Johanna Ranes eruptivt utlevande unga kvinna med en verbal förmåga som räcker för dem båda. Och Eva Millberg är helt enkelt Tanten.

Om man färdas med ljusets hastighet kan man – nästan – leva ett evigt liv. Det är bara det att det gör vi inte. Det går betydligt långsammare – utom i tanken! – och därför lever vi här och nu.