Veckan från hyllan, vecka 5 - 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag.

I Auschwitz mördades omkring 1,1 miljoner människor, 950 000 av dessa var judar. Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.

Några av dem var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.

Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.

I år sammanfaller Förintelsens minnesdag, så när som på en vecka, med 70-årsdagen av den beryktade Wannseekonferensen. I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom ”neutrala” benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. ”Särskild behandling” och ”evakuering” låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

En otäck skildring av Förintelsemaskineriet och mentaliteten bakom finns i Jonathan Littells roman ”De välvilliga”:

ROMAN
De välvilliga
Jonathan Littell
Övers: Cecilia Franklin
Brombergs, 2008.

”Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.” Mänskliga handlingar går att begripa och förklara. Det är naturligtvis inte alltid lätt, i synnerhet när det gäller skeenden långt tillbaka i tiden, eller sådant som går långt utöver det ordinära och vardagliga. Nazismen och Förintelsen har länge varit föremål för diskussion om hur långt vår förståelse kan och bör sträcka sig. Det är ingen tvekan om att förklaringar kan ligga på flera olika nivåer, och att ett historiskt fenomen blir lättare begripligt om det belyses från många olika håll.

Det är därför ett närmast genialt grepp från den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sida att göra en SS-officer till huvudperson och talesman i sin roman De välvilliga. Det är på ålderns höst som den gamle nazisten, som lyckades undkomma straff efter kriget, känner ett behov att berätta vad som hände. Och nej, han ångrar ingenting, han ber inte om ursäkt för någonting heller.

Max Aue är knappast någon genomsnittstysk, han är en klassiskt skolad intellektuell, han umgås i de högsta franska högerradikala kretsarna, hans syster har studerat psykologi för Jung, och hon är gift är med en elev till Schönberg. Risken för identifikation är försumbar för de flesta.

Han är däremot lik oss i sin sammansatta karaktär. Samtidigt som han är en belevad kulturälskare medverkar han nitiskt i Förintelsen, det handlar förvisso mest om byråkratisk planering, men vid behov kan byråkraten ta fram revolvern och döda vadande i blod och hjärnsubstans. Och i rättvisans namn bör påpekas att han inte tycker om det, tvärtom mår han riktigt dåligt av denna hantering, och han föraktar dem som finner ett nöje i det. Den komplicerade frågan om människan är ond eller god har helt enkelt det banala svaret att hon är både och.

Bokens handling går från det tyskockuperade Ukraina 1941 där Einsatz-grupper påbörjar sin mordiska verksamhet mot alla som utgör en säkerhetsrisk, vilket betyder alla judar, bolsjeviker, mentalsjuka, och alla andra som kommer i vägen för det nazistiska krigsmaskineriet, över Krim och Kaukasus, där de nazistiska byråkraterna för absurda diskussioner om de kaukasiska bergsjudarnas rasmässiga ursprung, en sväng i Auschwitz, fram till det bittra slutet i det sönderbombade Berlin som håller på att intas av sovjetiska trupper. Max Aue är med överallt, och han träffar i stort sett alla av någon betydelse inom nazisttoppen, Himmler, Eichmann, Kaltenbrunner, Speer. Det blir till en insidehistoria från Förintelsen.

Så värst mycket klokare blir man emellertid inte, och frågan ”Hur var det möjligt” förblir obesvarad. Barndomens hemskheter, fadersfixeringen och den påklistrade incesthistorien är inte till mycket hjälp, inte heller Aues intellektuella samtal och monologer.

Bokens styrka ligger framför allt i den knivskarpa bilden av krigets och Förintelsens fasor som den förmår förmedla. Det visar också övertygande att Förintelsen inte var ett verk av ett fåtal galna SS-män, utan att skulden ligger hos större delen av det tyska samhälle, soldater, järnverksarbetare, tjänstemän och så vidare, utan vars medverkan massmorden aldrig hade varit möjliga. Dessutom var det långt fler än tyskarna som var inblandade, balter, ukrainare, fransmän, belgare, det var få som kom ur andra världskrigets blodiga hantering med rena händer och hedern i behåll.

Det finns en obehaglig tendens i boken att hävda att om bara de rationella krafterna inom nazismen hade fått övertaget mot själlösa sadister och karriärister hade det kunnat sluta annorlunda. Hatet och syndabockstänkandet var en integrerad del av nazismen, liksom den byråkratiska irrationaliteten var inbyggd i Führerstaat-principen.

Mot slutet av boken blir det tydligt att Littell inte var helt klar över avsikten med sin roman, och projektet kollapsar i en pornografisk orgie som tycks finnas där för sin egen skull, och slutligen i regelrätt buskis.

Det är i många stycken är hemsk bok, och om inte helt lyckad, inte desto mindre nödvändig.

Kulturtorget vecka 4

1. Det är Förintelsens minnesdag idag. Kan något sådant hända igen i Europa?

Historien upprepar sig inte på det sättet, jag tror inte att vi behöver vara rädda för en vrålande Führer och marscherande massor. Däremot kan det komma en lightvariant, det finns tecken på det redan. Ökade klyftor i samhället leder alltid till mindre demokrati, rättssäkerhet och tolerans.

2. Är det viktigt att en partiledare är kulturintresserad? Varför? Apropå att S just nu söker en ny partiledare.

Det är mycket viktigt att personer som ska leda landet har kritisk blick, djup inblick och bred utblick. Det är därför det ser ut som det gör, både ute i världen och hemmavid. För lite kultur!

3. SVT ska sända om gamla teveserien Hemsöborna under det här Strindbergsåret. Hemsöborna blir också sista boken som kommer i jätteprojektet August Strindbergs Samlade verk. Vad är det som gör ett verk folkligt och älskat?

Det är väl enkelt? Romanen handlar om centrala existentiella frågor, nämligen sex och pengar. Och så kunde gubben skriva.

Docksta förlorade i spurten

Det var dags för den sista kvartsfinalen i Vi i femman på torsdag. Dockstaskolan tog emot Heliås från Njurunda. Det här var sista chansen för Ångermanland att få med en skola till semifinal.

Det var fullsatt på församlingshemmet i Docksta. Båda lagen hade med sig hängivna supportrar, som hade en egen tävling i hejaramsor. Den slutade oavgjort.

I den egentliga tävlingen började Dockstaskolan med att ta en tvåpoängsledning i de inledande fem snabbfrågorna. Heliås knappade visserligen in, men Dockstaeleverna bet ifrån igen och behöll sitt försprång på två poäng.

Kunskapsnivån som femteklassarna kunde uppvisa var imponerande, även om landshövdingen och E4:an tyckas vara ganska okända bland länets skolelever. Däremot hade båda lagen bra koll på svensk populärmusik, historia och religion, och sport. På ett-kryss-två-frågorna hade Dockstaungdomarna alla rätt, de svarade rappt och kaxigt, och blev nästan förolämpade av frågornas som de tyckte alltför låga kravnivå.

I halvlek var resultatet 12-10 till hemmalaget, och inför den sista och avgörande frågan, Stegen, var ställningen 17-15. Spänningen var olidlig, och steg ännu mer då Heliås svarade rätt på frågan och Docksta kopplades in.

Tyvärr blev det fel svar, det är tydligen inte så lätt att skilja Medelhavet från Röda havet. Därmed stod Heliås som segrare, och får nu möta Södermalmsskolan från Sundsvall i semifinalen.

Förintelsens outplånliga minnen

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari högtidlighålls också som Förintelsens minnesdag.

I Auschwitz mördades omkring 1,1 miljoner människor, 950 000 av dessa var judar. Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.

Några av dem var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.

Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.

I år sammanfaller Förintelsens minnesdag, så när som på en vecka, med 70-årsdagen av den beryktade Wannseekonferensen. I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

En historia om sorg och överlevnad

Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera.

Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken Och i Wienerwald står träden kvar. På måndag kväll var hon på Sambiblioteket i Härnösand och berättade om sin bok inför en stor publik.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig var han långt mer engagerad för nazistiska ideer, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske nazistledaren Per Engdahl (i en intervju som Åsbrink gjorde).

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.

Styrnäs friskola förlorade jämn kamp

En kvartfinal i Vi i femman avgjordes igår i Styrnäs. Kampen stod mellan Styrnäs friskola och klass 5B på Södermalmsskolan från Sundsvall. Gästerna drog det längsta strået i en mycket jämn match.

Man höll till i församlingshemmet i Styrnäs, och matchen direktsändes i P4 Västernorrland. Programledare var som vanligt Lennart Sundvall, och domare Birgitta Persson. Lokalen var till bristningsgränsen fylld av klasskamrater som glatt hejade på sina respektive lag med fyndiga paroller och slagord, och förväntansfulla föräldrar och far- och morföräldrar.

I Vi i femman tävlar man i allmänbildning och samhällsorientering. Många olika ämnen kommer upp, det kan vara geografi, engelska glosor, matte, trafikregler eller förra årets dramatiska händelser i Libyen. Det är inte lätt alla gånger att hålla reda på Ålands huvudstad, den högsta tillåtna hastigheten på svenska vägar, och vilket naturfenomen som avses med seismologi.

Det gästande laget från Sundsvall började med att rycka åt sig en liten ledning, som man drygade ut strax före paus. Resultatet i halvlek var 10-12 i Södermalmsskolans favör. Det var ovisst ända till slutet, och det avgjordes definitivt först på den absolut sista frågan. Slutresultatet blev 14-20. För Södermalmsskolan väntar nu semifinal mot vinnaren av matchen mellan Dockstaskolan och Heliås friskola från Njurunda, som avgörs på torsdag i församlingshemmet i Docksta

Veckan från hyllan 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig vad som kunde säljas och hur. Numera behöver man ingen mördande reklam, med räcker med Internet, och konserverad gröt, det är blaha, blaha.

I vår nya sköna värld kan man köpa sig en egen skola på Blocket! En halv mille, och du är rektor. Att du ingenting vet om skolan spelar absolut ingen roll. I det här landet har skolor drivits av pedofiler, halvanalfabeter och samvetslösa girigbukar. Av någon outgrundlig anledning kallas för friskolereform, när det är varken fri eller reform, och inte är det mycket till skola heller.

Det är kanske därför som alla lärare nu måste ha legitimation. Fast det gick inte så bra det heller. Det är i praktiken ett bemanningsföretag som sköter godkännandet av ansökningarna om lärarlegitimation, och då blir det därefter. En lärare blev godkänd i fjorton (14) ämnen. Mellanstadielärare blev godkända att undervisa på högstadiet. En del lärare godkändes för ämnen som det helt saknar utbildning för. Och så vidare.

En möjlig orsak till att hela förfarandet lämnas över till bemanningsföretaget kan vara att de som arbetar på Skolverket är själva inte särskilt briljanta, om man säger så. En ansvarig chef där svarade att de anställda på bemanningsföretaget skulle fått ”något högre” lön, om e hade anställts direkt av Skolverket.

På bemanningsföretaget är lönen cirka 20 000, på Skolverket skulle de ha fått drygt 30 000. ”Något högre” blir alltså 50 procent. Något dåliga på matte, skulle man kunna säga.

Vad som händer i ett samhälle som styrs allt mer av kommersiella hänsyn beskrivs utmärkt av den franske författaren Michel Houellebecq´s senaste roman.

ROMAN
Michel Houellebecq
Kartan och landskapet
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011

De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.

Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.

Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.

I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.

Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.

Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.

Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.

Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.

Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.

När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.