Veckan som kommer Vecka 44

Jag inleder Veckan som kommer med veckan efter. Jag är nämligen bortrest veckan som kommer och då blir det ingen Veckan som kommer om en vecka. Jag återkommer en vecka senare. Jag hoppas att ni hängde med.

Annars börjar veckan som kommer med Österrikes nationaldag på måndag. Märkligt land det där. En gång i tiden ett mäktigt imperium som omfattade stora delar av Väst-, Syd-, och Östeuropa. Numera en liten stat i periferin som sällan gör mycket väsen av sig. Utom när man påminner österrikarna om deras ideologiska reptrick då de efter kriget, det andra världs- , förvandlade sig själva från begeistrade nazister till nazismens första offer.

På tisdag är det 28 år sedan en sovjetisk ubåt gick på grund utanför Karlskrona. Den gick i övervattensläge med alla dieselmotorerna i full gång, vilket ger endera av två alternativ: de hade felnavigerat utav bara helvete, eller så var de packade utav bara helvete.

Den sovjetiske kaptenen hette visst något som i översättning blir "Bottenslam". Ett synnerligen lämpligt namn.

Hela spektaklet var fulländat. I varenda tidning, varenda radio- och tv-kanal kunde man se bistra militärer som med sammanbiten min svarade: "Svar nej!", eller "Svar ja!". Det var nästan att de fick leka krig på riktigt. Fast varje gång jag minns det kommer jag att tänka på vad Jörn Donner sa en gång om det svenska försvaret: "Det är som att onanera inför ett samlag som aldrig blir av."

På onsdag blir det 51 år sedan en viss Angelo Giuseppe Roncalli valdes till påve med namnet Johannes XXIII. Det var en folklig man, och en humanist, som försökte modernisera kyrkan och styra in den närmare en linje som stod Bergspredikans lära närmare. Även om hans efterträdare vred klockan tillbaka i stor utsträckning, blev han mycket betydelsefull för reformriktningarna inom katolska kyrkan, och inte minst för den så kallade befrielseteologin i Latinamerika.

På torsdag firas Turkiets nationaldag. Jag är främmande för den turkiska nationalismen, precis som jag är främmande för all nationalism, men jag vill ändå passa på och framhålla att en gång i tiden var Turkiet ett mäktigt rike, som härskade över stora delar av Asien och Mellanöstern. Ett utmärkande drag för det ottomanska styret var religiös och etnisk tolerans. Vissa saker var bättre förr!

På fredag fyller Armando Diego Maradona år. Han blir 49, nästa år är det dags att fylla jämt. Maradona är en mycket färgstark person, och framför allt en av världens bästa fotbollsspelare någonsin, en del - bland annat han själv! - skulle säga den bäste. Och visst, det han kunde göra med en boll tycktes många gånger vara helt bortom mänsklig förmåga.

På lördag är det en förskräcklig massa år sedan - 492? - som Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg - även om en del forskare nuförtiden påstår att det är bara en skröna. I alla fall anses det vara inledningen till reformationen. Och dessutom religionskrigen och en massa andra otrevliga saker i historien.

En reformering av kyrkan var säkerligen helt nödvändig. Men varför måste denna förbättringsnit urarta på det sättet?

Sist men inte minst har vi Algeriets nationaldag på söndag. Värt att fira inte minst med anledning av den blodiga självständighetskampen, så lysande skildrad i Gillo Pontecorvos film "Slaget om Alger".

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-10-25

Ont kan inte med ont fördrivas

Flamman har samtalat med Gellert Tamas, författaren till den mycket omdebatterade boken De apatiska.

Gellert Tamas är en mycket upptagen person just nu. Alla vill, precis som jag, tala med honom om hans senaste bok De apatiska. Det tar ett par dagar innan Gellert får en stund över en sen eftermiddag, och jag kan göra en telefonintervju med honom.
– Boken är en berättelse om Sverige, säger Gellert Tamas.
Han använder sig av samma grepp som han gjorde i sin förra bok om ”lasermannen”, undersöker och skildrar minutiöst ett samhällsfenomen för att beskriva ett samhällstillstånd.
– Bokens titel syftar inte bara på barnen, utan lika mycket på makthavarna, säger Gellert.

När Gellert Tamas började sin forskning kring de apatiska barnen, trodde han att det rörde sig om hur många simulerade fall som ändå kunde beläggas.
Till hans förvåning, ja nästan fasa, visade det sig att det inte fanns några sådana fall. Däremot politiker och myndigheter som i sitt agerande utan att tveka använde sig av skvaller, högerextremistisk ryktesspridning och uppenbara lögner.
– Det var en medveten politik från Göran Persson och kretsen kring honom. Det fanns en rädsla för växande främlingsfientlighet, och den skulle bemötas genom restriktivare asylpolitik.
Samtidigt väckte behandlingen och avvisningen av de apatiska barnen en väldig upprördhet, och då inte bara bland storstädernas medelklass, ”kultureliten” säger Gellert sarkastiskt, utan bland breda befolkningslager över hela landet.

Bilderna på ett livlöst barn som bärs ombord på ett flygplan visade på en maktens arrogans, de skakade om många, och inte minst deras självbild av att vara medborgare i ett land som håller humanitetens fana högt.
– Myndigheterna försökte att till varje pris hålla allting hemligt. Det var ett väldigt hysch-hysch.
Stödet var mycket starkt för amnestilagen åt asylsökande som hade fått avslag på sina ansökningar. Samtidigt skapades vid den tiden en föreställning om Sverige som ett ”generöst” flyktingland, som tar emot betydligt fler flyktingar än andra länder.
Gellert Tamas värjer sig mot begreppet ”generositet”, som han menar inte har med saken att göra.
– Flyktingpolitik handlar om asylrätten, som regleras av Genèvekonventionen och som Sverige har förbundit sig att följa.

I Sverige beviljas en mycket liten del av de sökande asyl av flyktingsskäl. Det rör sig om så lite som en till två procent, medan genomsnittet inom EU ligger på tio till tolv, och i till exempel Kanada så mycket som 40 procent.

Förändringen över tiden ger en skrämmande bild. År 1983 beviljas 78 procent, två tredjedelar, asyl av flyktingskäl. År 1987 kommer rasar siffran ner från 71 till 15 procent!
Det ger naturligtvis en möjlighet att bestämma invandringens storlek och struktur utifrån rådande politiska och ekonomiska konjunkturer.
Ser man vidare till den totala andelen av hur många sökande som får stanna, intar Sverige en mittenposition jämfört med andra västländer. Gör man en jämförelse över tiden framträder ett tydligt – och otäckt – mönster. År 2000 beviljades fortfarande 43,8 procent av de sökande uppehållstillstånd, ett år senare bara 29,7. År 2003 har siffran mer än halverats till 13,5, och 2004 är den nere på 8,8 procent. Det är faktiskt lägre än Danmark.
– Att tala om ”generositet” framkallar ett eko av 1920-talets överklass och dess välgörenhetsmentalitet, säger Gellert.

Det är tydligt att flyktingpolitiken används av regeringar, oavsett politisk färg, som ett sätt att bemöta främlingsfientliga stämningar. Är det då en fungerande metod att bemöta rasism genom att gå den till mötes? Gellert Tamas svarar ett kategoriskt nej. Han pekar på att den taktiken har misslyckats alltid och överallt. Det leder bara till att de främlingsfientliga krafterna blir rumsrena och legitima.
– Det är den offentliga debatten som avgör det politiska landskapet. Istället för att diskutera burka bör verkliga problem tas upp. De politiska partierna måste sluta att bara tänka på krass röstmaximering, och stå upp för sina idéer och ideal.

Publicerat i Flamman 2009-42

Ett inte helt opolitiskt beslut

Stor och betydelsefull vetenskap, konst och litteratur skapas alltid i ett gränsland, av människor som befinner sig både inne och ute, på samma gång fast förankrade i en tradition och med förmågan att ställa sig utanför som oberoende iakttagare.
Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har sina rötter i den banatschwabiska, tysktalande, folkgruppen i Rumänien. Hon är född 1953 i den lilla byn Nitzkydorf utanför Timisoara. Efter många år av förföljelse i Ceausescus polisstat fick hon 1987 möjlighet att emigrera till Tyskland.

Rent tematiskt rör sig Müllers författarskap kring två ämnen. Dels kring förtryckets mekanismer, och Ceausescus Rumänien var utan tvekan en tacksam miljö för att studera och skildra alienationen och klaustrofobin som är diktaturens grundval och dess livsluft. Dels handlar det om det utanförskap som hon upplever som medlem av en minoritet, men samtidigt formar sig det temat till en uppgörelse med tyskrumänernas, och framför allt Herta Müllers fars, nazistiska förflutna. Det har framkommit tydligt att han tjänstgjorde i SS, men i övrigt har de flesta skribenter, som kommenterat Müllers författarskap, nöjt sig med att i vaga ordalag skriva om ”förtryck mot den tyska minoriteten” under Ceausescu.

Det finns emellertid en historisk bakgrund, och den är att Rumänien under 1930-talet är en fascistisk diktatur med Järngardet och dess politiska organisationer som framträdande krafter. Landet var en av Nazitysklands viktigaste allierade, och den rumänska militära insatsen ett betydelsefullt bidrag till nazisternas krigsföring.
Antijudiska lagar stiftades, och man beräknar att närmare 300.000 judar mördades.
När Rumänien efter kriget hamnade under kommunistiskt styre koncentrerades uppgörelsen med nazismen på den tyska minoriteten. Detta var så mycket enklare då tyskvänlighet och nazistsympatier var allmänt förhärskande bland tyskrumänerna, och många låtit sig värvas till både armén och SS.

Samtidigt drabbades många oskyldiga, som alltid vid kollektivbestraffningar.
En pikant och numera bortglömd detalj är att Ceausescus Rumänien länge var västvärldens gunstling på grund av landets självständiga och antisovjetiska politik.
En författare är naturligtvis mycket mer än sin bakgrund. Herta Müller är en värdig Nobelpristagare, och det förminskas inte på något sätt av misstanken att det faktum att det är 20 år sedan murens fall har påverkat Akademiens beslut.

Publicerat i Flamman 2009-41

Veckan som kommer Vecka 43

Även om den här krönikan, som namnet antyder, ägnar sig åt kommande veckans händelser, är det ibland svårt att låta bli att kommentera det som hänt. Och det finns lite framtidsperspektiv: veckan som gick kommer att gå till historien med kulturministerns famösa uttalande då hon ifrågasätter kulturbegreppet.

- Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.
Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt.

Hon kommer säkert att får både ris och ros för sin idioti, men jag vill helst lämna henne därhän, och ägna mig åt saker av en helt annan dignitet.

På måndag fyller nämligen min hund år. Det kan tyckas vara något ovidkommande i en seriös kulturtidskrift, men jag tänkte bjuda på det ändå. Han är gammal, blir tolv år, vilket är jättemycket för en hund av hans storlek - drygt 50 kilo och 75 i mankhöjd - och han har nog inte så långt kvar att leva. Och det är det en stilla glädje, mest för hans husse förstås, att ha blivit omnämnd i pressen, det är nästan kändisstatus, och om gud vill och redaktören tillåter får ni skåda en bild av detta ståtliga djur.

På tisdag fyller Elfriede Jelinek år. Givetvis inga jämförelser med min hund. Följande skrev jag när Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990;Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

På onsdag firar vi årsdagen av slaget vid Trafalgar 1805. Britterna vann en stor seger och kom att dominera världshaven ända fram till andra världskriget. London fick ett torg, den segerrike amiralen (som dock dog av skadorna han fick under slaget) en staty, och duvorna någonstans att skita.

På torsdag är det dags för nästa Nobelpristagare, som har fått priset under senare tid, att fylla år, då Doris Lessing blir 90 jämt. Här ett bidrag som jag skrev när hon fick Nobelpriset:



Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge - hon själv sa att hon har väntat i 35 år! - att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin, hon slår med god marginal den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare, hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med "The Grass is Singing" (Gräset sjunger). Då har hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten "The Children of Violence" (Våldets barn) som börjar med "Flickan Martha" och avslutas med "Staden med fyra portar" skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och i bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 50-talet. Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 50-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal "common sense" ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962 "The Golden Notebook" (Den femte sanningen) bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar, och boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufimysticismen är tydlig. Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne länge från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, inte väjer för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.

Hundar, Nobelpristagare och militära slag. Jag fortsätter på den inslagna linjen. På fredag är det årsdagen av det andra slaget vid El Alamein. Det var där krigslyckan började vända. Som tur var, tillägger jag gärna

Kuriositet nummer ett: en del hävdar att om Hitler inte var så Europacentrerad och insåg betydelsen av det afrikanska fälttåget hade han försett Rommel med de nödvändiga förstärkningar som denne begärde, och då hade Rommel kunnat inta Egypten, och därmed kunnat avskära Storbritannien från livsmedelsleveranser, vilket hade kunnat avgöra krigsutgången. Och det är nog så sant. Resonemanget missar dock en viktig poäng. Hade han förstått allt det där, och inte varit som han var, då hade han inte varit Hitler. Och då hade vi liksom sluppit hela eländet från början till slut.

Kuriositet nummer två: britterna hade lyckats knäcka den tyska militära koden. Den paranoide österrikiske korpralen krävde att Rommel skulle meddela honom i stort sett allting, vilket denne, som lydig soldat och god nazist som han var, också gjorde. Britterna visste precis var varenda tyska soldat var placerad, när han nös och förflyttade sig. Om detta står det intet i Montgomerys memoarer, däremot desto mer om hans egna militära geni. Vilket än en gång bekräftar den gamla lärdomen att det som är intressant i memoarer är inte vad som står det, utan det som fattas.

På lördag så något litet avvikande, årsdagen av Westfaliska fredens undertecknande som avslutade 30-åriga kriget. Året var 1648. Jag inbillar mig att det krig som aldrig tycktes ta slut var en sådan mardröm för så många att freden måste ha kommit som en veritabel befrielse för det plågade Europa.

Samma dag 281 år senare inträffar den svarta torsdagen på Wall Street, och det dröjer inte länge förrän Europa och resten av världen befinner sig i en mardröms grepp. Igen.

Vi avslutar med söndagens årsdag av slaget vid Poitiers. Detta hände sig Anno Domini 732. En numerärt underlägsen frankisk styrka under befäl av Charles eller Karl, senare kallad Martell, vilket betyder Hammare, besegrade en muslimsk armé. Allmänt anses det att hade Kalle Hammare torskat hade Europa varit muslimskt nu. Vad man än tycker om den saken, är det ingen tvekan att frankernas seger var en historiskt mycket betydelsefull händelse.

Vilket ämne för en kontrafaktisk roman förresten!

Publicerat 2009-10-18

Orättvis kritik mot ekonomipris

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta och felaktigt kallad för Nobelpriset i ekonomi, är en tacksam måltavla för en kritik från vänster. Det påpekas upprört att det är inget Nobelpris, att nationalekonomi inte är en vetenskap, och framför allt att priset delas ut till en bunt nyliberala marknadsfundamentalister. Som samtliga har varit män.

Nog så sant. Fast ändå inte. Tittar man ordentligt på listan över pristagare hittar man namn som Gunnar Myrdal, James Tobin, Amartya Sen och till och med sovjetryssen Leonid Kantorovitj.
Förra året gick priset till Paul Krugman, en ekonom som åtminstone med amerikanska mått mätt är relativt radikal. Årets ena pristagare är en kvinna för första gången, vilket naturligtvis är bra.
Dessutom går Elinor Ostroms forskning ut på gemensamt förvaltade nyttigheter som sköts mycket rationellt, och att nyckeln till framgång bygger på tillit. Knappast nyliberal marknadsfundamentalism, snarare en god amerikansk radikal tradition.

Det är tydligt att i tider av ekonomisk kris, när marknaden fungerar dåligt, upphör klubben för inbördes beundran som studerar perfekta marknader. Istället premieras studier av marknadens brister.
Jag kan inte se något fel i det.

Publicerat i Flamman 2009-41

Rumänien: Protester mot IMF:s diktat

800.000 offentliganställda i Rumänien gick ut i strejk i protest mot regeringens politik. Strejken har stöd av alla stora fackföreningscentraler, och omfattar anställda inom statlig och kommunal förvaltning, på fängelser, sjukhus och skolor.
Också poliser deltar, genom att utföra sina arbetsuppgifter bara i begränsad utsträckning. Omkring en och en halv miljoner personer arbetar inom den offentliga sektorn i Rumänien, vilket utgör närmare en tredjedel av alla sysselsatta.
I huvudstaden Bukarest har en demonstration med minst 20.000 deltagare ägt rum.
De strejkande motsätter sig regeringens ekonomiska politik med stora nedskärningar inom den offentliga sektorn, frysta löner fram till 2011 och i en del fall också sänkta löner, höjd pensionsålder, och en tio dagars påtvingad ledighet utan lön – som hånfullt nog kallas för ”semester”.

Rumänien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, BNP väntas sjunka med tio procent, exporten minskar kraftigt medan budgetunderskottet skenar iväg. Regeringens åtgärder är dikterade av krav från Internationella valutafonden (IMF) som villkor för ett lån på 20 miljarder euro.
Rumänien har en levnadsstandard som är ungefär en tredjedel av genomsnittet inom EU.
De strejkande kräver fördubblade minimilöner till 2010 och att regeringen avgår.
Även den politiska oppositionen har krävt regeringens avgång, och ett misstroendevotum har ställts i parlamentet.
I början av oktober lämnade socialdemokraterna regeringskoalitionen med högerliberalerna, och premiärminister Emil Boc leder nu en minoritetsregering.

Oppositionen vann förftroendeomröstningen med klara siffror, och Rumänien saknar just nu regering.

Publicerat i Flamman 2009-41

Ett fredspris utan trovärdighet till Obama

Nobelpriset är en mycket prestigefylld utmärkelse, välkänd, uppskattad och eftersträvad i hela världen. Det beror dels på prisets storlek, det rör sig om stora summor pengar.
Vidare finns det den historiska kontinuiteten, Nobelpriset har nu delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).
Sist men inte minst handlar det om valet av pristagare. De som tilldelas priset måste uppfattas inte bara som förtjänta, utan också som de främsta inom sitt respektive område.
Det är ingen tvekan om att Nobels fredspris utgör ett undantag bland prisen och saknar all trovärdighet. Nog för att det har förekommit välförtjänta vinnare av priset, men de underliga, och dessutom ofta upprörande, valen är alltför många.
Den mest flagranta skandalen i modern tid är när priset tilldelades krigsförbrytaren Henry Kissinger.

Årets val är inget undantag. Räcker det verkligen att låta vettigare än Bush för att bli fredspristagare?
Det finns samtidigt klara skäl till varför Obama är en ovärdig pristagare. Han har trappat upp kriget i Afghanistan. Det utlovade uttåget ur Irak reser många frågetecken. Agerandet mot kuppen i Honduras har varit svagt och delvis motsägelsefullt. I Mellanöstern har framgångarna uteblivit helt. Obama har tvingats retirera från kravet om stopp för israeliska bosättningar, och mer eller mindre förnedrats av Israels premiärminister Netanyahu. Därmed är alla förhoppningar om en rättvis och varaktig fred i Palestina grusade för tillfället.
Och Nobels fredspris fortsätter att vara ett allt större skämt som ingen längre tar på allvar.

Publicerat i Flamman 2009-41