Minnet av en människa är ingen enkel historia

 

Fördolt är minnet av människan
Mohamed Mbougar Sarr
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers

Romanen ”Fördolt är minnet av människan” som vann Goncourtpriset 2021 är en typisk fransk roman, och det menar jag inte som en komplimang. Det är intellektualiserande, mångordigt och spretigt, försöker greppa alldeles för mycket. Men författaren är allt annat än typisk fransman, han är senegales, och plötsligt blir hans roman något helt annat än typisk fransk.

Den har tankens djup och skärpa, språkets spänst och energi, den berör angelägna ämnen som rasism, kolonialism, Förintelsen, och sist men inte minst litteraturens plats i samhället.

Ledmotivet med jakten efter den mytomspunnen senegalesiske författaren som i slutet av 30-talet skrev en genial, närmast perfekt, men numera bortglömd roman, är som en arkeologisk utgrävning där lager efter lager blottläggs och avslöjar nya aspekter av en fascinerande historia.

Tidsperspektiven växlar, liksom länder och kontinenter. Första världskriget, andra världskriget, den koloniala frigörelsen, Paris akademiska och intellektuella universum. Europa, Afrika, Latinamerika.

Modern prosa blandas med afrikansk sagotradition, för att åter komma tillbaka till västvärldens litterära referenser där diverse författarstorheter som Witold Gombrowicz och Ernesto Sabato dyker upp. Olika stilgrepp utforskas.

Läsaren förvånas och förundras, överraskas, skenet bedrar alltid och ingenting är vad det synes vara.

En riktig läsfest.

Cormac McCarthy in memoriam

 

Cormac McCarthys har gått bort 89 år gammal. Vila i frid. Till minne av den fine författaren ett par recensioner.

No country for old men
Cormac McCarthy
Övers: Ulf Gyllenhak
Bonniers

Cormac McCarthys senaste roman på svenska har hämtat sin titel från Yeats klassiska dikt "Sailing to Byzantium". Boken är dock allt annat än sublim. Handlingen är en thriller, eller möjligen en deckare. En ung man som är ute och jagar råkar göra det som många drömmer om - han hittar en portfölj med 2,4 miljoner dollar. Det finns dessvärre annat på fyndplatsen som suggererar å det bestämdaste att någon kommer att leta efter de här pengarna. Och att denne någon är ingen snäll person.

Mot bättre vetande sticker han med pengarna, och med en grekisk ödesdramats obönhörliga konsekvens går han mot sin egen - och flera andras - undergång. Allt utspelar sig i en miljö där pengar betyder allt, och där besinningslöst våld ständigt exploderar. Och där ingenting väcker någon större uppmärksamhet, det är ingen som bryr sig. Det är svårt att inte se det som en allegori över USA, eller rent av hela vår värld.

En viktig person i romanen är den lokale sheriffen Bell, en dekorerad hjälte från andra världskrigets slagfält. Han försöker förgäves att hinna före mördarna. Varje kapitel inleds med en längre fundering som Bell har kring samhället, människorna och livet. Det blir till en svidande vidräkning med dagens samhälle, och den gode sheriffen tvekar inte att det var bättre förr.

Det är inte helt att tolka McCarthy här: vill han bara gestalta hur "vanligt folk" resonerar, som en varning? Är det helt enkelt en kritik av relativismen? Socialkonservativt gnäll? Eller ett uttryck för en äldre persons tilltagande alienation?

Dessutom tenderar filosoferande i längden att bli alldeles för intellektualiserande. Lyckligtvis kompenseras det med råge av McCarthys underbara språk. Skildringen är levande, tempot är bra, språket har en saklighet som går utöver allt överflödigt. Och dialogen är klockren: totalt äkta, och med absolut gehör för de små nyanserna.

Cormac McCarthy är en av samtidens oumbärliga författare.

Vägen

Cormac McCarthy  

Övers: Thomas Preis
Bonniers

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla?

Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.

Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.

Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.

Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.

Våga vägra debatt om svenskhet

 

Läser Ulf Bjereld om ”svenska värderingar” (230608 Magasin Konkret). Han har naturligtvis helt rätt, att tala om svenska värderingar är fullständigt nonsens.

Läser vidare i kommentatorsfältet på Facebook en diskussion i ämnet, för övrigt hållen i en häpnadsväckande och befriande saklig ton. Några välmenande personer menar att man visst kan tala om svenska värderingar. Det finns helt enkelt vissa värderingar och normer som är mer framträdande i Sverige än i en del andra länder.

Och visst, det stämmer ju. Men när väl denna intellektuella djupsinnighet har konstaterats undrar jag vad är poängen? Vad nyttar det till, vilket värde har det att fastslå sådana trivialiteter? Att peka finger åt andra och i förlängningen stigmatisera?

Ulf Bjerelds avsikt är att bemöta Magdalena Anderssons flirt med ”nationalistiska åsiktsströmningar”, och det är vackert så.

Men ändå. Det pågår just nu livliga diskussioner om svenska värderingar, vad är svensk kultur och vem som är svensk. Hela den debatten är en integrerad del i en medveten strategi från nationalisternas sida.

Och just därför måste vi våga vägra ta debatten. Att diskutera svenskheten på längden och på tvären är att spela nationalismens mörka krafter rakt i händerna. Det finns långt fler andra och angelägna samhällsproblem att tackla än att bestämma vem som är riktig svensk (till skillnad från de oriktiga?).

Jag erkänner att det är personligt. Allt detta kattrakande kring svenskheten väcker trista minnen och obehagliga associationer som går tillbaka till dystra och även tragiska perioder i mitt eget och min familjs förflutna.

Jag hoppas för min egen och alla andras skull att slippa uppleva det en gång till.

Med anledning av Sveriges nationaldag

Nationaldagen till ära publicerar jag en bild tagen för några år sedan i Sollefteå, då samma stolta tilldragelse firades.
(För er med dålig syn - det är inte köttbullar.)

”Det skjuts för lite” – provokativt med David Väyrynen

 

Poeten David Väyrynen och Malmfältens rockklubb bjöd på en provokativ och sorgligt aktuell föreställning på Bryggeriet i Härnösand. Det är en helgjuten show med text och musik om vår tids fördomar och det hatiska idiom som det tar sig uttryck i. Förvisso ett fenomen som finns lite varstans – på alltför många ställen skulle säkerligen en del säga – men David Väyrynen har gett det en norrbottnisk språkdräkt och Malmfältens rockklubb står för en kongenial musikalisk inramning.

Utgångspunkten är att någonting har förändrats, oklart varför. Tidigare uttryck för tankar om solidaritet, gemenskap och kollektivt ansvar har förbytts till en attityd av att strunta i allt och sköta sig själv, allt är ändå någon annans fel och det kan inte göras mycket åt.

Framför allt är det som avviker, som vill något nytt, totalt värdelöst.

Och allt detta klätt i en slapp och hatisk språkdräkt som domineras av svordomar och ohämmade obsceniteter. Med ett trotsigt uttryck av jag gör och säger vad jag vill för jag har betalat för mig.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Författarakvariet - Det polska författarförbundet under kommunismen

 

I slutet av 1944, flera månader innan andra världskriget tar slut, samlas i den befriade polska staden Lublin ett antal fö/../

rfattare till en kongress. Så gott som alla deltagare är i uniform. Kongress äger rum i en helt ny och synnerligen oviss politisk situation, även om man redan nu kan känna åt vilket håll som vinden blåser. Kuriöst nog bildas inte det Polska Författarförbundet av kongressen, utan man reaktiverar det gamla grundade i maj 1920. Det är början till den motsägelsefulla väg som Författarförbundet, Związek Literatów Polskich (ZLP), kom att vandra under det kommunistiska styret i Polen. Nu föreligger en monografi, ”Akvariet” (Akwarium, Czarne 2022) av den polske journalisten Tomasz Potkaj som behandlar förbundets drygt 40-åriga historia.

Bokens titel anknyter till ett citat av poeten Zbigniew Herbert som beskriver författarnas tillvaro som fiskar i ett akvarium, isolerade i en egen värld.

Kan tyckas välfunnet, men täcker långt ifrån hela verkligheten av det litterära livet i det kommunistiska Polen. Förvisso var författarlivet tämligen isolerat, det är visserligen inte helt ovanligt att yrkesgrupper håller ihop, men här gick det betydligt längre, de hade egna hus där de bodde, egna klubbar, matsalar, semesterhem, och det skapade ett eget universum, som hade föga att skaffa med det omgivande samhället.

Å andra sidan är författaren en del av samhället, och förhåller sig på ena eller andra sättet till det. Det är ingenting unikt för Polska folkrepubliken, så är det överallt. Det som är specifikt för det kommunistiska Polen, liksom Sovjetblocket i sin helhet, är de förväntningar och rent av krav på författare att vara delaktiga i samhällsbygget.

Det kravet skiftar allt efter utvecklingen i landet, och det är oerhört spännande att följa samspelet mellan samhället, Partiet och ZLP. Det är ingalunda enkelt och rätlinjigt.

/,,/

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

En rumänsk klassiker som rymmer en lärdom för vår tid

 

I tvåtusen år
Mihail Sebastian
Övers: Inger Johansson
Nilsson förlag

Det här är berättelsen från den europeiska fascismens periferi. 20- och 30-talens Rumänien är skådeplatsen för en nationalistisk högerextremisms framfart med våldsamma antisemitiska excesser.  Mitt uppe i denna otäcka händelseutveckling befinner sig den unge författaren Mihail Sebastian. Han umgås i kretsen med sådana framtida intellektuella stjärnor som bland annat Emile Cioran och Mircea Eliade. Problemet var emellertid att de flesta inom den kretsen sympatiserade med fascismen och var glödande antisemiter, något som var oacceptabelt för Sebastian som var jude.

Sebastian skildrar lika sakligt som livligt den diskriminering och trakasserier som judiska studenter utsätts för vid rumänska lärosäten. Högerstudenter, vilket är de flesta, går hela vägen från kränkande tillmälen till regelrätt våld, judar kastas ut från föreläsningar och hindras att komma in på universitetet.

Alla dessa övergrepp och den förgiftade atmosfär som omger dem beskrivs av Sebastian på ett överraskande självkritiskt och ödmjukt sätt, förminskande trots en viss intellektuell högfärd, och med en strävan till förståelse och försoning med förövarna som inte bara gränsar till det absurda utan tar ett rejält kliv över den gränsen.

Situationen är problematisk för Sebastian som identifierar sig starkt med Rumänien. Han är däremot tämligen främmande, för att inte säga fientlig, till sin egen judiskhet.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens