”Gäller att hålla ihop mot de coola mobbarna” – Elin Holmberg går i mål med trilogi

 

Slutsignal
Elin Holmberg
Idus

Elin Holmberg går nu i mål med sin trilogi om Rut och hennes innebandylag med romanen med den lämpliga titeln ”Slutsignal”. Huvudpersonen och hennes vänner går nu på högstadiet, och deras relationer liksom deras livssituation har fått en helt ny dynamik.

De tre delarna i serien, ”Högst upp på listan”, ”Halvtid på hemmaplan” och ”Slutsignal”, kan utan vidare läsas separat, men vinner på en sammanhängande läsning. Det ger en möjlighet att följa utvecklingen av trilogins bärande teman. Det gäller skilsmässotemat, ett högst aktuellt ämne idag, och där det sker viktiga förändringar för Ruts del.

Hon får ett syskon, en syster, och hon uppfattar definitivt inte henne som någon halvsyster, tvärtom innebär det för henne att familjebanden med pappan och hans nya partner stärks på djupet.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet.

 

"Han förhördes av två amerikaner, han var inte helt säker på amerikanska militärgrader, men gissade sig till utifrån deras gradbeteckningar att de var lägre officerare, som löjtnanter, eller kanske fänrikar. Den ena var italienare och hette Picciolli, eller något liknande. Han var korrekt men nedlåtande. Den andra hette Schlesinger och var uppenbarligen jude – han kunde väl inte vara tysk?! – och uppträdde direkt fientligt.

   De ställde en massa frågor om hans låtanden och göranden under kriget. Hans mångordiga förklaringar om varför han skrev på Volksliste och lät sig värvas till polisen kvitterades med fördömande tystnad och spydiga leenden. Det verkade inte intressera dem nämnvärt, de ville mest veta om åren i armén, tydligen var de ute efter att avslöja möjliga krigsbrott.

   Hans tjänstgöring vid luftvärnet erbjöd till deras besvikelse ingenting spännande i den vägen. Att sitta i ett hål dagar och nätter genom och stirra upp i skyn, och sedan skjuta vilt på måfå i fåfängt hopp att träffa något fick nog ändå räknas till ordinär militär verksamhet under ett krig, tillåten enligt alla tillämpliga konventioner, även om siktet var inställt på de allierades plan.

   De frågade i alla fall ut honom utförligt om han hade varit i kontakt med krigsfångar och tvångsdeporterade, vilket han med gott samvete kunde kategoriskt förneka.

   De visade också stort intresse för hans spel i tyska landslaget. ”Du var ju stjärnan i det laget. Med ett hakkors på bröstet? Hur kändes det?”

   ”Jag hade inget val”, han försökte att inte låta sammanbiten. Och inte låtsas om att han var stött över att de duade honom utan vidare. Det var segrarens rätt att vara oförskämd.

   ”Man har alltid ett val”, invände Schlesinger, ”i alla fall om man är beredd att riskera något. Det är sådant som gör oss till människor, du vet.”

   ”Min mamma satt fängslad i Oświę…i Auschwitz, och att följa med strömmen var min enda möjlighet att hjälpa henne.” Nu var han sammanbiten.

   ”Mamma i Auschwitz”? Det väckte genast förhörsledarnas intresse. Han bombarderades med frågor. Det kändes pinsamt att lämna ut mamma inför de här främmande människorna, att berätta hur hon med den där krigsfången…men, det lät kanske dumt nu, men hade han något val? Så han redogjorde för hela historien, försäkrade att den enkelt kunde kontrolleras, han hänvisade till och med till Hermann Graf, i stilla förhoppning att den tyske flygarhjälten hade med sig också fiendens respekt.

   En mamma fånge i Auschwitz intygade onekligen högst övertygande hans ideologiska oförvitlighet och sopade bort alla misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet. De två amerikanerna avväpnades tydligt av hans berättelser och deras tidigare avoghet var plötsligt som bortblåst.

   Willimowski erhöll ett vederbörligen stämplat och underskrivet dokument som bekräftade hans frigivning och fläckfria medborgerliga status."

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

Jonas Gardell lockade storpublik i Härnösand: ”Underhållning när den är som bäst”

 

Bild: William Holm

Jonas Gardell besökte Härnösand i lördags med sin show ”Queen of fucking everything”. I en ganska löst sammanhållen föreställning levererar han kvickheter på löpande band, men visst finns där också en mörkare, allvarlig underton.

Gardell kliver in på scenen vardagligt klädd i rödprickiga byxor och en t-shirt som hälsade han på en gammal kompis. Direkt upprättar han en nära kontakt med publiken, och behåller greppet genom hela föreställningen.

Han använder skickligt både sin mimik och rösten, och uppträder lite låtsat tafatt som inte vore han en rutinerad proffsartist utan bara en kul kille som improviserar några skojiga monologer. Det är ytterst professionellt och går hem hela vägen.

Olika ämnen dyker upp till synes ganska fritt, men det är nog snarare Jonas Gardell som låter dem komma fram i en viss associativ ordning. Det är tämligen vardagliga ting som avhandlas, som barnuppfostran, syrligheter delas ut frikostig till Svenska Akademien och Liberalerna – ska det ens vara pluralis?

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Krigets allvar närmar sig

 

   "Tidigt 1944 blev han förflyttad till Katowice av oklar anledning. Militär logik kan vara nog så svår att förstå sig på då den förhåller sig till logik ungefär som militär musik till musik.

   Det var naturligtvis skönt att få komma tillbaka till sin gamla hemstad, men det hade han mycket lite glädje av. Tjänstgöringen var inte längre en lek, fronten närmade sig med varje dag, och de sovjetiska bombplanen kom allt oftare på besök. Det öronskärande tjutet av flyglarm blev deras vardagliga musikunderhållning. ”Fortsätter det ett tag till blir vi döva allihop”, sa man i Willimowskis pluton.

   Det var optimisterna, pessimisterna konstaterade att de hinner att dö innan de förlorar hörseln.

   I början sökte han sig under sina permissioner ut på stan i jakt på gamla bekanta men det fanns inga kvar, alla låg utspridda över världskrigets många fronter, några var säkert redan döda.

   Den stora glädjen, som kompenserade för så mycket annat i den annars trista tillvaron, var att åter kunna vara nära mamma. Han träffade henne så ofta han kunde."

Inget mexikanskt paradis

 

Paradais
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Den latinamerikanska litteraturboomen har måhända ebbat ut en smula men definitivt inte sinat helt. Och på senare år tycks den ta ny fart, med nya, spännande namn, framför allt från Mexiko, Chile och Colombia. En av dem är mexikanska Fernanda Melchor.

Hennes senast översatt roman till svenska, ”Paradais” är en tätt skriven berättelse på en flödande prosa om Polo, en grabb i övre tonåren som arbetar som springpojke, en alltiallo, på ett grindsamhälle, ett inhägnat och bevakat bostadsområde för de bättre bemedlade.

Polo tillhör de sämre bemedlade, han är trött på sitt liv, med dess slit och hopplöshet. Det enda som hjälper mot förtvivlan är alkohol, och det gäller att till varje pris skaffa pengar till åtminstone en öl, helst starksprit.

Hans stora dröm är att komma bort, och få en bra position hos de kriminella gäng och drogkarteller som straffritt regerar i trakterna.

När han möter Franco från en rik familj i grundsamhället där han arbetar tror han sig se en öppning för att undkomma sitt trista liv. Oundvikligen leder det till undergång. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Romanen är en stark berättelse om dagens Mexiko, med misär och hopplöshet, oöverstigliga klassklyftor, hämningslöst våld, en destruktiv maskulinitet och närmast institutionaliserad laglöshet.

Den enda möjliga samhällsvisionen har ett amerikanskt namn som de flesta inte ens kan uttala riktigt, utan måste få det bokstaverat fonetiskt. Paradais.

De har säkert mycket lättare att stava helvete.

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.