Oktoberrevolution i november

Idag är det årsdagen av Oktoberrevolutionen. Det är nog bara i Ryssland som en oktoberrevolution kan bryta ut i november.

Eftersom ryssarna gjort allting lite tvärtom och på sitt eget vis firas alltså oktoberrevolutionen i november. En gång i tiden firades den med enorm pompa och ståt, numera uppmärksammas den knappt alls, men en sak är säker, det var verkligen tio dagar som förändrade världen.

Lämpligt nog är det också Lev Trotskijs födelsedag.
Några andra trevliga födelsedagar infaller också idag. 1867 föddes Marie Curie, fast då hette hon Skladowska.
Och 1913 föddes Albert Camus.

"Den öppna rasismen tycks inte störa nämnvärt – men alla klagar på välfärdsreformer"

Det är vanskligt att sitta fast i sina bubblor.

Samma dag som vi reser till Polen läser jag att det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość, PiS) har ett väljarstöd på 40 procent i en opinionsundersökning.

Vi tillbringar en vecka i Polen, i sambons hemstad Szczecin, en hamnstad med omkring en halv miljon invånare, före kriget den tyska staden Stettin. Vi träffar sambons gamla vänner, skolkamrater, grannar. Vi har det mycket trevligt, äter och dricker gott, minns gamla tider och diskuterar dagens problem.

Det är en blandad skara vi umgås med, olika åldrar, bakgrund, socialt status, ekonomisk ställning. Men en sak har de alla gemensamt – de hatar PiS.

Ingen som vi samtalar med har något till övers för regeringspartiet, i bästa fall är man extremt kritisk, i värsta fall rabiat hatisk.

Så varifrån kommer Lag och Rättvisas starka stöd? Uppenbarligen inte från människor vi föredrar att umgås med.

Egentligen inte så konstigt. Men det märkliga är huvudorsaken till den kritiska inställningen. Något som alla klagar mest högljutt på är de välfärdsreformer som PiS faktiskt har genomfört. Ett generöst barnbidrag, höjda minimilöner, höjd pensionsålder har tagits tillbaka till tidigare nivåer, nya tillskott för pensionärer utlovas.

I mina ögon alltsammans vettiga och nödvändiga reformer, som till stor del förklarar regeringens popularitet. PiS har lyckats fånga upp missnöjet bland den ansenliga andel av befolkningen som upplever sig som, eller de facto är, förlorare efter systemövergången från realsocialismen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vårt behov av fiender

Dagens samtalsämne är terrorism. Sex personer har förklarats som hot mot rikets säkerhet och ska utvisas. Det är Säpo som har kommit fram till att de utgör det där hotet, men de vill inte säga hur. Inte ens till regeringen som har beslutat om utvisning, utan att riktigt veta på vilka grunder de fattar det beslutet.

Terrorism är som sagt samtalsämnet för dagen. Den är ju numera ständigt närvarande, det smäller lite här och där mest hela tiden. Senast small det i Algeriet.

Det smäller i skrivandets stund fortfarande. Ingen vet någonting, läget är totalt oklart, man vet inte ens det hela är över eller pågår ännu.

Svt:s nyheter bjöd in en ”expert”. Han visste inte heller någonting, men var i alla fall säker på att det var rätt att använda våld. Och det är klart, hur ska man annars göra med de otäcka typerna, pang på bara, det är det enda rätta.

Kanske att vi – det vill säga Nato och de som låtsas att inte vara med i Nato som Sverige – kan invadera något land. Terrorismen måste bekämpas! Och nej, alla ni cyniska demokratifiender, olja och naturgas har absolut ingenting med det att göra. Frihet, frihet och demokrati, det är vad det handlar om.

Tänk på flickorna också!

Så invaderar vi – se ovan – land efter land i jakten på terroristerna. Frihet och demokrati etableras, åtminstone om det finns naturresurser, men det har givetvis ingenting med någonting att göra. Märkligt nog blir det bara fler och fler terrorister, däremot betydligt mindre frihet och demokrati.

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.

Från bakfyllehumor till naturens skönhet – kultband från Nyland drar storpublik: "De besjunger hembygden"

Nylands Järns kultstatus sprider sig över kommungränserna, och famnar snart hela Ångermanland. I lördags, på självaste Alla helgons dag, spelade bandet inför en så gott som fullsatt Härnösands teater.

Teatersalongen är knappast en idealisk plats för en rockkonsert, och sällan har väl en musiktillställning av det här slaget haft en så stillasittande och välstädad publik. Nu berodde det inte enbart på lokalens beskaffenhet, utan förmodligen lika mycket på att genomsnittsåldern på publiken var betydligt högre än vad som är annars vanligt i sådana sammanhang.

Nåväl, det kompenserades med råge av den musikaliska energin på scenen.

Nylands Järn mönstrade för kvällen inte mindre än tio personer, och bjöd dessutom på ett gästspel av den tidigare bandmedlemmen Sture Norberg. Det finns något djupt sympatiskt i att bara så där, nästan i förbifarten, hämta upp en person ur publiken och så får han vara med och lira ett par låtar. Som han till på köpet råkar ha skrivit själv.

Ett annat bejublat inhopp gjordes av skepparen på Rockbåten Anders Pallin med bländande virtuositet med tamburin och stark antydan till skådespelartalang.

Repertoaren bestod mest av välkända låtar, en härlig blandning av eget och covers, med succéer som ”40 genom Bollsta”, ”Det är underbart att få gnälla ibland”, den numera klassiska ”Här i Kramfors”, och ”Jag vill bo vid älven” – Ångermanlands svar på ”Öppna landskap”. För att nämna några.

Läs hela texten i Allehanda.se

Svensk mästare i reportage

Imorgon är det Stig Dagermans dödsdag, 65 år sedan han tog sitt liv. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

Nazismens brott är inte unika – men är alla som tiger och accepterar ondskan skyldiga?

Rättegången från 1959 mot en nazist har mycket att lära oss om rättsprinciper, skuld och ansvar

En bekant kulturredaktör, som numera är pensionerad, kom förbi med ett gammal nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM), salig i åminnelse, från 1959. Han hade hittat en artikel av Jörn Donner som han trodde kunde intressera mig. Vilket det mycket riktigt gjorde.

Ni som händelsevis undrar vad pensionerade kulturredaktörer sysslar med under dagarna har därmed fått frågan besvarad.

Donners artikel i BLM, nr 5/1959, maj-juni, handlar om rättegången mot Erich Koch, en högt uppsatt nazistisk krigsförbrytare, Gauleiter för Ostpreussen och så kallad rikskommissarie för det ockuperade Ukraina. Han kan ha varit ansvarig för så många som fyra miljoner människors död.

Han greps 1950 av engelsmännen i Tyskland, och utlämnades till Polen, där han nio år senare ställdes inför rätta för sina brott.

Den då unge Jörn Donner bevittna delar av rättegången på plats i Warszawa. Hans reportage är inte bara en skildring av rättegången, utan lika mycket en filosofisk betraktelse kring frågor om skuld och ansvar, om ondskans karaktär, och hur den bäst kan bekämpas och förebyggas.

Två frågor i Donners text har en brännande aktualitet än idag.

Dels konstaterar han att nazismens brott är ingenting typiskt för tyskar.

"Grymheten och intoleransen kan ha sina nationella karakteristika, men erfarenheterna borde lära oss att de flesta européer under vissa betingelser är kapabla till samma våldsdåd som nazisterna utförde i Polen."

Alltså är det självklart att motarbeta dessa "betingelser", och Donner sammanfattar:

"Uppgiften under dessa omständigheter blir inte bara att döma brottet och straffa dess upphovsmän, utan i ännu högre grad att skapa sociala betingelser som hejdar brottet innan det är gjort."

Läs hela texten i Allehanda.se

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon