Årets Ludvig Nordström-pristagare Jack Werner: "Vi människor har inte hunnit fullt så långt som vi själva tror"

Årets Ludvig Nordström-pristagare journalisten Jack Werner är mest känd för sin roll i Viralgranskaren, tidningen Metros faktagranskning av sociala medier. Det var också mycket kring fenomenet internet som panelsamtalet mellan honom och juryns Kjell Carnbro rörde sig under prisceremonin på Härnösands bibliotek.

Den unge Jack Werner är väl bekant med Ludvig Nordström och hans författarskap, inte minst klassikern ”Lort-Sverige”.

-          Det vi har gemensamt är insikten om att vi människor inte har hunnit fullt så långt som vi själva tror, säger Jack Werner.

Vandringssägen, skrönor och rena lögner har alltid spridits, och många gånger fått stor tilltro, människor idag är inte på något sätt dummare eller mer lättrogna än tidigare. Skillnaden kan möjligen vara att idag får vi på ett helt annat sätt syn på det vi säger – och därmed oss själva.

Läs hela texten i Allehanda.se

En överviktig zombie, en musikalisk karneval och en gnistrande barnopera

Det är mycket Alfhild Agrell nu. Det senaste tillskottet är en nyskriven barnopera efter hennes barnbok ”Prins Pompom”. David Saulesco har skrivit både text och musik, och elever från Operastudion Kapellsberg står för framförandet.

Handlingen har en förvånansvärd aktualitet. Sagans välmenande kungapar anlitar en charlatan till matprofessor (sic!) för att tillförsäkra sin arvinge Prins Pompom den bästa möjliga uppfostran. Han isoleras i tolv år och göds som en gris, han får allt han pekar på, passas upp dygnet runt, gör vad han behagar utan några som helst plikter.

Resultatet blir fullkomligt skrämmande, kronprinsen är en kraftigt överviktig zombie, ständigt deprimerad, har aldrig skrattat, och när han talar låter det som högläsning ur Nordisk familjebok.

Saulescos libretto är till brädden fyllt med humor, som med glimten i ögat vinkar åt Karl-Bertil Jonsson, Disneys Djungelboken, och lite av varje. Det är lika lättsamt och lekfullt som musiken. Den är melodiös, men även här leker kompositören med metareferenser, jag tyckte mig plötsligt höra några jazztakter av Kurt Weill. Där finns säkert mer.

Det som imponerade mest var den närmast perfekta harmonin mellan text och musik, de bildar en integrerad helhet, som det anstår en lyckad opera.

Läs hela texten i Allehanda.se

En modern svensk klassiker med vidunderligt mäktig fantasi

Idag är det P.C. Jersilds födelsedag. Dagen till ära en knippe recensioner:

Edens bakgård
P C Jersild.
Fri Tanke förlag, 2009.

P C Jersild är en modern svensk litteraturklassiker. Han debuterade 1960, och har nu under loppet av snart 50 år skrivit närmare ett trettiotal romaner, som håller genomgående mycket hög klass. Även om han inte är främmande för formexperiment, som till exempel i Calvinols resa genom världen eller Grisjakten, är han fast förankrad i den realistiska berättartraditionen.

Utmärkande för hans romaner är en överdådig fantasi, medan man läser frågar man sig gång på gång, var får han allting från, och svaret är mycket enkelt: från verkligheten. Nästan som på beställning tar Jersild upp och behandlar i litterär form olika aktuella och brännande samhällsfenomen: sjukvården, genetiken, självmord, dödshjälp. Anmärkningsvärt mycket handlar om döden. Men det är kanske det effektivaste sättet att skriva något meningsfullt om livet.

Jersilds senaste, Edens bakgård berör inte döden, men mycket riktigt handlar det till en del om just hur vi undviker livet. Med hjälp av modern teknik får vi möjlighet att på ett fullt realistiskt sätt kliva ut ur våra egna liv, och träda in i en annan verklighet i både tid och rum. Vi kan träffa den förhistoriska kvinna Lucy, vi kan gå på människojakt i Afrika, korsfästa Jesus – slog de verkligen in spikarna i handleden? – eller ägna oss åt pedofila lekar. Allt helt oskyldigt. Eller åtminstone inte straffbart.
En vidare fråga är naturligtvis hur vi hanterar de tekniska möjligheter som vi själva skapar. Är det verkligen nödvändigt att ta i anspråk teknik bara för att den finns? Vad använder vi teknik till, och är det bra för oss?

En särskild plats i den diskussionen intas idag av datatekniken. De enorma mängder information om enskilda individer som samlas i stora databaser kan användas i olika syften, inte alla nödvändigtvis hedervärda. De risker som finns för integritetskränkningar från statsmaktens sida är välkända. Jersild fokuserar istället på hur ingående upplysningar om individer kan exploateras av skumma kommersiella intressen.
Romanens huvudperson, Roland Rajamäki, är en ganska typisk jersildsk figur. Han befinner sig på samhällets absoluta botten, en hemlös missbrukare, helt berövad all självkänsla, men ändå lite av en intellektuell, och med plötsliga, även om mycket sällsynta, reflexer av värdighet. Att han i sitt tidigare liv försörjde sig som illusionist är pricken över i:et.

Med sin bakgrund som socialläkare har Jersild djupgående kunskaper om samhällets olycksbarn och den miljö de lever i. Här finns en fenomenal skildring av de utslagnas Stockholm, en vandring i underjorden värdig Dantes Inferno.
Roland lyfts upp ut eländet, blir erbjuden arbete och bostad. Priset han får betala är att han måste vara inlåst, bokstavligen talat, större delen av dygnet. Han är mest hela tiden minutiöst kontrollerad och övervakad. Frihet kontra trygghet. Men är Rolands uteliggartillvaro fri? Och hur trygg är han inlåst på kontoret? Frågorna hopar sig, och det finns inga enkla svar.
Jersild har hoppat av från sitt tidigare förlag Bonniers, och Edens bakgård är utgiven på Fri Tanke, som är Humanisterna närstående förlag. Jag antar att det handlar om draghjälp åt föreningen, där han sitter med i styrelsen.

Romanens upplösning ägnas också åt Humanisternas hjärtefråga, nämligen hur religionsfrihet kan missbrukas, inte minst i kommersiella syften. Dessvärre känns det påtagligt konstruerat och påklistrat, och räddas inte ens av en fullständigt dråplig parodi på Runar.
Dessutom blir det minst en stor och viktig samhällsfråga för mycket på en gång. Det är som om en åldrande författare vill hinna med så mycket som möjligt. Det är förståeligt, men gör romanen alldeles för spretig.
Jersild lyckas ändå knyta ihop berättelsen på slutet, och kvar finns en upplevelse av vemodig hoppfullhet och genuin humanism som präglar så många andra av hans böcker.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.

OMLÄSNINGEN

Den elektriska kaninen

PC Jersild

Författarförlaget 1974/Bonniers 1978

PC Jersild är en författare som med vidunderligt mäktig fantasi förmår att förvandla idéstoff till god skönlitteratur. Hans litterära påhittighet har få motsvarigheter i svensk litteratur. Det är verkligen ett nöje att gå tillbaka till hans tidiga verk som ”Calvinols resa genom världen”, ”Grisjakten”, ”Stumpen” och ”Djurdoktorn”.

Från den perioden är också ”Den elektriska kaninen”, en fabel om Folkhemmet Sverige. Kritiken mot Rörelsen är helt uppenbar, författaren är skoningslös i sin parodierade skildring av fackpampar, korruption, karriärism och inte minst sexism.

Han är inte heller nådig mot reformismens små kosmetiska förbättringar som lämnar grundorsakerna till problemen intakta. Maktens djur flyter ihop alldeles oavsett deras ideologiska övertygelse.

Det är lite som Djurfarmen i Folkhemmet.

Tematiskt en typisk bok från den tidsperioden.

Fantasikraften och påhittigheten är det inget fel på, men här känns det ändå en aning konstruerat och ibland långsökt. Symboliken är dessutom alltför uppenbar och genomskinlig rakt genom.

En mellanbok i ett betydande författarskap.

Skildrar förtryckets mekanismer

Den 12 mars 1968 blev Mauritius självständigt från Storbritannien. Samma datum 1992 blev landet republik.
En spännande författare från Mauritius är Nathacha Apannah. Förra året publicerades hennes roman "Våldets vändkrets" på svenska.

Bilden av den treårige syriske pojken Alan som spolades upp på en strand i Turkiet har upprört en hel värld. På ön Mayotte i Indiska oceanen blir ingen upprörd över alla dem som drunknar i havet. 

Mayotte är nämligen en del av Frankrike och många från de omgivande öarna försöker desperat ta sig dit i jakten på ett bättre liv. I de undermåliga och överlastade båtarna skördar döden ständiga offer bland de förhoppningsfullas väg mot det hägrande framtidslandet.

Ingen vet hur många illegala immigranter som vistas på Mayotte, antalet papperslösa och ensamkommande är visserligen okänt men utan tvekan mycket stort, långt större än de officiella siffrorna. Det förlovade landets löfte visar sig snabbt vara tomt, de nyanlända lever i fattigdom och misär, som tredje klassens medborgare.

Makten är inte färgblind och det är de vita som styr och njuter av det relativa välståndet. De svarta, eller kanske rättare sagt ”de färgade”, som antingen är medborgare eller åtminstone har uppehållstillstånd tillhör öns proletariat, medan de illegala befinner sig längst ner i samhällshierarkin.

Här är ras, hudfärgen, detsamma som klass.

Precis som i den första romanen av Nathacha Appanah som har översatts till svenska, ”Den siste brodern”, skildrar hon i ”Våldets vändkrets” förtryckets mekanismer. Också i denna bok gör hon det i ett globaliserat sammanhang.

Kåkstaden i utkanten av Mayottes huvudstad Mamoudzou kallas av dess invånare för ”Gaza”. De har förmodligen högst vaga begrepp om var denna palestinska stad ligger, men de vet att den är symbolen för misär, förtryck, instängdhet och hopplöshet. Och våld.

Brutalt våld, utstuderade övergrepp, narkotikahandel, stölder, våldtäkter, misshandel och ond bråd död är Gazas vardag. Det finns inget ädelt i fattigdom.

Frankrike är så långt borta att man kan förledas att tro att det inte ens finns. Politiken är en sorglig parodi på demokrati, med korruption, obskyra samarbeten och ännu mera våld. Biståndsarbetare från Europa kommer för att skaffa sig meriter och få uppleva exotiska äventyr i tropikerna.

Romanens utsatta protagonister känner ingenting annat än djupaste förakt för politiker, tjänstemän, media, hjälporganisationer och de intellektuella.

Det är en levande skildring som skickligt växlar tempo mellan febrig undergångsstämning och mer eftertänksam reflektion kring existensens obesvarade frågor. Hon väver också in på ett naturligt, nästan omärkligt, sätt element från både kristen, biblisk tradition och från inhemsk mytologi.

Nathacha Appanah bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, men har sina rötter på ön Mauritius. Den är mest känd för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet – Joseph Conrad, Mark Twain - och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. 

Det är hög tid att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

Nathacha Appanah kommer till Littfest i Umeå om några dagar.

  

Cornelis tolkad på älvdalska – svenska folkvisor på nytt sätt när Lena Willemark gästade Metropol

Det är inte långt kvar tills anrika Metropol i Härnösand ska förvandlas från en kulturens högborg, en jazzens Mekka, till ett kommersiellt kitschpalats i profitens tjänst. Men än så länge bjuder den legendariska lokalen på högklassisk musik, något som uppskattas efter förtjänst av publiken.

På onsdag kväll var det lapp på luckan när Metropol gästades av den eminenta trion bestående av Willemark, Knutsson och Öberg, och som bjöd på ett program ur sin senaste skiva ”Svenska sånger”.

Låtarna är hämtade ur den rika svenska visskatten, både den äldre, traditionella, och den nya, moderna, med namn som Cornelis Vreeswijk, Eva Dahlgren, Marie Bergman, Evert Taube och Ola Magnell.

Stilen kan närmast beskrivas som folkvisa i jazztappning, men klart genreöverskridande utan att bry sig nämnvärt om gränsdragningar. Framför allt räds man inte personliga tolkningar. Det är mycket eget, i ordets bästa bemärkelse. Egna favoriter, egna tolkningar, egen dialekt.

Jo, Lena Willemark sjöng Cornelis klassiker ”Somliga går i trasiga skor” på klockren (tror jag?!) älvdalska.

Läs hela texten i Allehanda.se

Svenska kolonialäventyr

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy.

Den 7 mars 1785 anländer den svenska fregatten Sprengtporten till ön Saint- Barthélemy i Västindien. Därmed tar Sverige officiellt ön i besittning, efter att kung Gustav III för Sveriges räkning har köpt den från Frankrike i juli året innan.

Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

1847 avskaffades slaveriet i Sverige. 595 slavar på Saint-Barthélemy blir fria. Det var alltså 172 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en (1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Trollkarlen från Macondo

Idag är det Gabriel Garcia Márquez födelsedag

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hederrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez har lämnat ett magiskt litterärt arv efter sig.