Med en fabriksbyggnad som utgångspunkt – andra konstsommaren i Vännersta

2017 startade konstprojekt Fabriken som ett samarbete mellan Myller kultur & händelser och Nordingrå Konstnärsverkstad. Det resulterade i en första utställning och det nya Galleri Lokal 1. Byggnaden där galleriet ligger, kallas för fabriken i folkmun och finns bakom den gamla butiken i Vännersta, Nordingrå. Nu är det dags för projektet Fabriken; andra sommaren.

Det är fortfarande själva byggnaden som utgångspunkten. Genom att förhålla sig till huset, dess form och utformning, dess historia och dess innehåll, bevarar och utvecklar konstnärerna ett kulturarv.

Förhållningssätten är högst individuella och lika många som utställande konstnärer. Det som går igen hos alla, är att man använder sig av byggnaden och delar av dess innehåll som en del av de konstverk som presenteras.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vid Dragspelsälven: musikträff och invigning av en unik samling

Sommarens årligen återkommande evenemang Vid Dragspelsälven är en mäktig hyllning till dragspelets Mekka i Norden. Dragspelare från när och fjärran uppträdde på hembygdsgården i Kramfors. I år förgylldes musikträffen av invigningen av Sven Bergvall-samlingen i Dragspelsmuseet.

Det är en ovärderlig skatt som har skänkts till museet. Sven Bergvall från Österås utanför Sollefteå var en inbiten samlare, och hade genom årtionden fått ihop en skivsamling av LP, EP och gamla stenkakor som omfattar mer än två tusen exemplar, kanske så många som tre tusen. Kommunalrådet Jan Sahlén (S) som invigde samlingens övertagande uppskattade skivsamlingen till minst 20 löpmeter!

Här finns inspelningar av samtliga Sveriges främsta dragspelsartister. Men även internationella storheter från Norge, Finland och USA.

-          Det är nära nog en komplett samling av legendarerna Frosini, bröderna Deiro, Galla-Rini och Magnante, säger Jörgen Sundeqvist, Kramfors egen Mr Dragspel.

Där finns också noter, tidningsurklipp om dragspel och inte minst hela årgångar av Accordionjournalen, en svensk specialtidskrift för dragspel som utkom under åren 1949-61.

Sven Bergvall gick bort 2012 och samlingen har förvaltats av hans bröder Tord och Helge. Nu har det donerats till Dragspelsmuseet. Kramfors Dragspelsklubb, med Jörgen Sundeqvist och Päivi Mettälä i spetsen, har lagt ner ett kopiöst arbete på att ordna upp och sortera skivorna och allt annat material.

Med samlingen har Dragspelsmuseet växt ytterligare och utgör med båda sina utställningsrum en unik kulturskatt i Kramfors, och bör kunna locka dragspelspelsentusiaster både från Sverige och utomlands.

Kramfors dragspelsklubbs internationella kontakter märktes inte minst under musikträffen där gäster från Finland och Norge fick tillfälle att visa upp sig.

Det var också mycket uppskattat att man vågade korsa genregränserna. Multiartisten Klas Norberg bjöd på några mäktiga operaarior ackompanjerad av mäster Sundeqvist på dragspel. Det blev både toreadorarian ur Carmen och bravurnumret Till havs.

-          Det måste vi göra om, säger en påtagligt trött men nöjd Jörgen Sundeqvist.

Det är tydligt att kombinationen dragspel och opera blir allt mer etablerad i Ångermanland.

Dagens konferencier var Fredrik Högberg, och han bevisade en gång för alla att dragspel och dåliga vitsar hör definitivt ihop.

Antinazister vilse i samtiden

Oostende 1936

Volker Weidermann

Övers: Per Lennart Månsson

Lind & Co

Det är sommaren 1936 och två vänner, båda tyskspråkiga författare i exil, träffas på en fashionabel semesterort i Belgien. De två är varandras motsatser i så gott som allt. Den ene berömd och uppskattad, välbärgad, rikt gift, fast förankrad i en assimilerad judisk högreståndsmiljö i Wien, den andre försupen, slösaktigt och ständigt utan pengar, med rötter i östjudendomens traditionsbundna miljöer i Donaumonarkins yttersta periferi.

Stefan Zweig och Joseph Roth skilde sig också åt ideologiskt. Zweig var ”opolitiskt”, med hjärtat vagt till vänster, Roth var nostalgisk monarkist, och var rent av inblandad i en bisarr plan att återinföra kejsardömet i Österrike för att rädda landet ur nazismens klor, med Otto von Habsburg på tronen.

Trots skillnaderna – eller kanske tack vare dem – förenades Zweig och Roth i nära vänskap som också innefattade en arbetsgemenskap. Relationen var dessutom mer än vänskap, den kan även beskrivas som förhållande mellan far och son, och mecenat-supplikant, Zweig försökte ständigt – och utan framgång – att hålla efter Roths supande, och det var han som mer eller mindre under längre perioder säkrade hans försörjning.

Zweig och Roth får sällskap på stranden vid Nordsjön av hela den tyskspråkiga exilparnassen. De umgås med Hermann Kesten, Lion Feuchtwanger, Irmgard Keun, syskonen Erika och Klaus Mann, Egon Erwin Kisch, Arthur Koestler, Ernst Toller. Det är en imponerande samling kulturellt och intellektuellt kapital – som är helt vilse i samtiden.

De diskuterar flitigt och hoppas förtvivlat att slutet ska vara nära för nazistväldet som Irmgard Keun beskriver som: ”ett Tyskland där kolonialhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi./../Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare.”

Men de anar ändå att mörkret håller på att sänka sig över deras tillvaro. Världen beundrar det nya Tyskland, västmakterna fortsätter sin eftergiftspolitik, och restriktionerna mot flyktingarna blir allt hårdare. Ernst Toller packar alltid ner ett rep i resväskan för alla eventualiteter.

Kan man se på en mörk värld med en ljus blick?

De antinazistiska författarna grälar häftigt om hur man ska förhålla sig till nazismen. Totalt avståndstagande eller kanske ändå en öppning för kompromiss där det är möjligt? Eller om ni så vill – ta debatten eller inte ta debatten?

Det visar sig snart med smärtsam tydlighet att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Barbariet rycker fram och världen står i lågor. Flera av de semesterfirande författarna tar livet av sig. Zweig i Brasilien. Toller får användning för sitt rep. Roth super ihjäl sig i Paris 1939. Hans fru som lider av en mental sjukdom mördas av nazisterna.

Historien upprepar sig aldrig, men ibland är den sig förbannat lik.

75 år sedan upproret i Treblinka bröt ut

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vilse i sin egen upptäckt

Idag är det årsdagen av Columbus avresa från Sevilla. Han seglade iväg från Spanien den 3 augusti 1492 för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Kontroversiellt om tabubelagda ämnen

Idag är det James Baldwins födelsedag.

Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg

Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar upp tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.

Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand. 

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.