Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning
med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det
medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika
skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum
är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är
mycket väsentligare.
Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.
Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.
Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.
Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.
Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.
Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.
Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.
Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.
Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.
Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.
Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.
Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.
Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid
välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen
inte hända. Och inte ens den 9 november.
