Nutida konstmusik från Östersjöområdet

NEO är en synnerligen kompetent stråkkvartett från Polen som spelar nutida konstmusik. De har under 2016 drivit ett Östersjöprojekt, som går ut på att spela nyskrivna verk av fem olika kompositörer i fem olika länder kring Östersjön, med ett verk från respektive land.

Målsättningen är att framhäva likheter och skillnader mellan musikskapare med ett gemensamt kulturarv från Östersjöområdet, men med skiftande kulturella traditioner och varierande individuella erfarenheter.

Länderna som är inblandade i projektet är Ryssland, Tyskland, Estland, Sverige och Polen. Hittills under året har konserter getts i Moskva, Berlin Tallinn och Gdansk. Den sistnämnda är NEO:s hemstad.

Sista konserten för i år var planerad att hållas i Stockholm, men av olika skäl blev det inte av, och erbjudandet gick istället till Härnösand. Tala om fint sällskap!

Det säger också en hel del om Norrlands Aten som kulturstad, och är tveklöst en eloge till Kapellsberg i allmänhet, och Peter Lyne och föreningen Nymus i synnerhet.

Konserten inleddes med ett verk av den tyske kompositören Helmut Zapf. Han är född 1956, vilket särskiljer honom från de fyra övriga som samtliga är 70-talister. Zapf har arbetat många år som kyrkomusiker i forna Östtyskland, och det har satt tydliga spår i hans musik. Men det fanns också fascinerande jazzinfluenser i hans skapande.

Också den polske kompositören Aleksander Kościów har rötter i modern sakral musik, men han anknyter även till en folklig tradition, med tydliga klanger från polsk romantik. Oerhört spännande och inte utan att Pendereckis skugga kunde anas i bakgrunden.

En annan klassisk musikgestalt som lät sin närvaro märkas under kvällen var estländaren Arvo Pärt. Unga Helena Tulve komponerar mycket i hans anda med en välavvägd balans mellan tradition och modernitet, med finstämda och nyanserade naturskildringar.

Sverige representerades av Rei Munakata, född i Japan, men sedan länge verksam här. Hans bidrag var förmodligen kvällens mest modernistiska, med säregna flöden av ljud och klanger, med en flytande form, mer process än struktur.

Kvällens mest udda inslag var ryssen Anton Safronovs komposition som går tillbaka på den urgamla ryska folksagan om majrovan. Lekfull musik sekunderad av expressiv recitation. Musikerna såg ut att ha riktigt roligt själva.

Konserten bjöd på en rikedom av kreativ variation, men jag är faktiskt benägen att förklara skillnaderna mer med olikheter i individuellt temperament och personliga erfarenheter än med nationell bakgrund och tradition.

Trots närheten till jul och uselt väder slöt en entusiastisk skara upp i Röjåssalen. Om det var julmusiken de ville slippa blev de rikligen belönade. NEO är en fantastisk stråkkvartett med en enastående känsla för nyanser och en tajming som man sällan hör maken till.

Norges skam

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat.

Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”. http://hamnvikens-hojder.blogspot.se/2014/12/nationalismens-fornekelsekultur.html

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Med hiphop som grund för kreativt skapande

Zouqaq lär betyda ”gränder”. Det är också namnet på ett projekt som arbetar med att ge röst åt unga människors berättelser. De ska eka ända in i gränderna.

Arbetet med projektet har bedrivits parallellt i Sverige och i Gaza tack vare en gemensam digital plattform.

I Sverige har projektet turnerat i Värmland, Göteborg och Botkyrka/Alby i Stockholm. Fokus har legat på att ge röst och plats åt unga nyanlända, inte minst ensamkommande, ungdomars erfarenheter och berättelser genom workshops i rap, poesi och spoken word – framträdanden.

Tack vare ett initiativ från kulturprofilen Barbro Lundquist kom Zouqaq till Kramfors under helgen och höll en workshop för ett tiotal ungdomar i Kulturskolans lokaler.

Workshopen leddes av tre personer. Khaled Harara är en välkänd palestinsk rappare. Hans eget liv är som en dramatisk berättelse. Född i Jemen, har han levt som flykting i Gaza, där han genom sin kulturverksamhet kom på kant med det styrande Hamas. Hans aktiviteter förbjöds, och han fängslades och förhördes vid flera tillfällen. Han lyckades fly till Sverige, fick möjligheten att bo i Göteborg som fristadsförfattare, och studerar nu vid Musikhögskolan.

Monirah Hashemi är född av afghanska föräldrar i Iran, hon har senare bott i Herat i Afghanistan, där hon började ägna sig åt teater. Det har hon fortsatt med i Sverige efter att ha kommit hit 2004.

Alexandra Shanahan är född i Sverige men med rötter i Irland och Italien. Hon har sedan flera år tillbaka turnerat i Sverige och Europa som DJ och artist. Hon är också drivande i musikkollektivet Femtastic, som verkar för ett mer jämställt kulturliv.

Tio Kramforsungdomar med rötter i bland annat Afghanistan, Syrien, Palestina, Somalia och Irak deltog, sju pojkar och tre flickor, alla nyanlända, de flesta ensamkommande.

-          Med sina traumatiska upplevelser i bagaget har dessa ungdomar inte bara förlorat mycket av sin identitet, de har också förlorat sin tro på framtiden, de vågar inte bygga upp ett nytt liv, de är rädda för drömmar, säger Monirah Hashemi.

Workshopen har därför som syfte att hjälpa ungdomarna att hitta tillbaka till sig själva, att bygga upp deras självförtroende, och i viss mån också fungera som terapi.

Utgångspunkten är hiphopmusiken som grund för kreativt skapande. Dagen ägnades åt lekar, trygghetsövningar och skådespel för att lära sig att illustrera sina tankar och berättelser. Sedan blev det undervisning i hur man skriver och framför sina texter.

Ungdomarna fick också lära sig de grundläggande kunskaperna i hur man mixar musik.

Till våren planeras en uppföljning, då även med infödda ungdomar, något som uppskattas mycket av ledarna för workshopen.

-          Man förväntar sig något slags quick fix av oss, men det här är ingen underhållning, integration kräver tålamod, varaktighet och kontinuitet, säger Khaled Harara.

En inte så dum dystopi

Dumhet

Eiríkur Örn Norðdahl

Övers: John Swedenmark

Ramus.

”Dumhet” är en isländsk dystopi om ett samhälle där allt och alla är ständigt digitalt bevakade, och där ingen är det minsta intresserad av andra. Allt är synligt och ingen bryr sig. Utom möjligen polisen.

Det är också ett samhälle som är extremt individualistiskt, och där allt tycks totalt strömlinjeformat. Människorna är som klonade. Ett författarpar skriver helt oberoende av varandra exakt samma roman! Till och med titeln är samma.

Om det låter dumt beror det förmodligen på att det ligger så nära verkligheten. Vår egen verklighet.

Det är en kompakt värld, men också den visar upp sprickor. Korta strömavbrott är mest bara irriterande. Och så kommer det ett längre avbrott. Men lugn, bara lugn, strömmen kommer tillbaka.

Fast blotta tanken vad som skulle kunna tänka kan få en att vilja sluta tänka alls. Så dumt är det.

Vi är inte där än, men risken att det ska snart bli verklighet måste ändå betraktas som högst påtaglig.

Eiríkur Örn Norðdahl har skrivit en klart läsvärd skröna med bra driv i språket, en vildsint fantasi och anarkistisk humor.

Historiens mest kända resenär öppnade nya världar

Marco Polo. Från Venedig till Xanadu

Laurence Bergreen

Övers: Camilla Jacobsson

Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.

Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

Julens klassiker på ett sätt ni inte hört förut

Tradition kan vara ett tunt fikonlöv för oreflekterad slentrian. Det gäller inte minst i juletider, och det finns säkert fler än undertecknad som skaffar öronskydd föra slippa höra all strömlinjeformad julmusik som obarmhärtigt dånar fram lite varstans.

Som tur är bjuds det motstånd. Lördagens konsert i Själevads kyrka var utan tvekan ett sätt att ta spjärn mot juletidens musikaliska förflackning, och ett ovanligt lyckat sådant.

Folkjul var kvällens rubrik, och den innebar dels ett folkligt tilltal, dels påannonserade den en musik i folkviseton. Det är Gunnar Idenstam som står för samtliga arrangemangen, och han har verkligen förmått att släppa loss sin ohämmade musikglädje, sin gränsöverskridande fantasi och en okynnig kreativitet.

På programmet stod klassiker som Bereden väg för Herran, Det är en rosutsprungen, Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus. I Gunnar Idestams bearbetning var det som att höra dem på nytt. 

Folkmusiktonen var genomgående, med sedan pendlade musiken från det traditionellt sakrala till klassiska klanger på gränsen till modernism, över jazz, och med inslag av visa och populärmusik.

Lite av en höjdpunkt var en högst säregen trippelversion av Staffansvisan. Så har ni aldrig hört den förut.

Det svängde, hängde och krängde, och Gunnar Idenstam själv briljerade på orgel med lika delar subtil som grovhuggen virtuositet. Han såg definitivt ut att ha roligt.

Det hade vi också.

Han backades förtjänstfullt upp av Örnsköldsviks Kammarkör under uttrycksfull ledning av Helén Lundqvist Dahlén.

Kvällens obestridda stjärnor var nog ändå Sandra Marteleur på fiol och sångerskan Ulrika Bodén.

Sandra var den som med sitt distinkta spel höll ihop det folkmusikaliska anslaget ge nom hela konserten. Så känsligt, så självklart, så mästerligt.

Ulrika Bodén var i sitt esse, det är folkmusik som ligger henne varmast om hjärtat. Och kanske just kombinationen sakralt och folkmusik passar henne särskilt väl. De två genrerna ligger egentligen varandra nära, många psalmer är ju från början traditionella folkvisor, och det är just på det viset de ska spelas och sjungas.

Ulrikas röst, med sin känsla och stämning, sin innerlighet och värme, lyfter de två traditionerna till en ny nivå. Det var så spännande när hon tog ut tonerna och närmade sig kulning, och vid åtminstone ett par tillfällen trodde jag att hon skulle börja dansa.

Och vi med henne.

En oförglömlig kväll som lekte fram djärv nyskapande musik i all dess igenkännlighet, och som avslutades med ett vokalt crescendo värdigt både folk och Guds barn.

Julen är räddad.

Molly Johnson in memoriam

Jag har just fått veta att den fina författaren Molly Johnson har avlidit för två dagar sedan. Jag vill gärna hylla henne med en text som jag skrev i Flamman i december 2009, i samband med nyutgåvan av hennes fenomenala roman Pansarkryssaren.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors. 

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna. 

Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen! 

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till."

Också revolutionsmatrosernas kampaglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” 

När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker. 

Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde. 

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen. 

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.” 

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse. Det här är årets obligatoriska läsning.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Vila i frid!