Veckan som kommer Vecka 50

Ett stort och viktigt industriföretag i Sverige riskerar nedläggning. 15 000 människor kan bli arbetslösa - i utanförskap. Regeringen litar till marknadskrafterna. För säkerhets skull skickar man dock en statssekreterare till Chicago för att hålla koll på nämnda marknadskrafter. Det är nog klokast så.

Världens galenskap är långt ifrån något nytt. Veckan inleds med årsdagen av att påven Paulus VI och patriarken Athenagoras 1965 upphävde den ömsesidiga exkommunikationen som gällt sedan 1054. Saken gällde om man skulle göra korstecken från höger till vänster eller tvärtom, eller om det möjligen var hur ett kors skulle se ut... Något viktigt var det i alla fall. Och nu är det sedan 44 år tack och lov inte så viktigt längre.

Dagen efter var en annan påve i farten. 1854 proklamerade Pius IX dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Pius var påve under rekordlång tid, och år 2000 blev han saligförklarad av Vatikanen. Fläckfri som avlelsen?

På onsdag firar vi Pepparkakans dag. Jag är inte något vidare förtjust i pepparkakor, men det sägs att man blir snäll av dem, så det är bara att knapra på. Och framför allt bjuda många andra.

På torsdag är en det internationell dag av lite annan dignitet, det är nämligen Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den firas för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den som antogs av FN:s generalförsamling 1948.

Att hedra är bra, att efterleva är ännu bättre.

På fredag är det Burkina Fasos nationaldag. Landet hette tidigare Övre Volta, och det var tur att de bytte namn. Även om jag förstår att det har något att göra med att göra sig kvitt ett kolonialt arv, och anknyta till inhemsk kultur, kan jag ändå se andra skäl. Jag menar, det var totalt förvirrande. Övre Volta, ja visst. Men var ligger Nedre Volta i så fall? Finns ju inte ens!

Namnet ändrades 1984, och lär betyda "De hedervärda männens land". Tydligen inte de hedervärda kvinnornas, för inte kan det vara så att det inte finns några hedervärda kvinnor i Burkina Faso?

Burkina Fasos huvudstad heter Ouagadougou, och det har en härlig klang. Säg efter mig, rytmiskt: Ouagadougou, Ouagadougou, Ouagadougou...Hör ni? Det är häftigare än Tegucigalpa. Eller Kuala Lumpur. Dessutom är Burkina Faso Afrikas filmcentrum.

På lördag är det dags för ett annat afrikanskt land, Kenya, att fira sin nationaldag. Kenya vann sin självständighet efter ett av de blodigaste upproren i den nya kolonialtidens historia. Det så kallade Mau-mau-upproret demoniserades av den brittiska kolonialmakten, man ljög och överdrev kenyanernas aktioner. I den tidens "krig mot terrorism" dödade britterna massor med människor och gjorde sig skyldiga till fasansfulla övergrepp. Vilket motiverades med nödvändigheten att bekämpa de ondskefulla terroristerna. Nihil sub sole novum.

På söndag är det den 13 december, och då vet ni alla - Lucia! Om denna exalterad flicka skrev jag följande för några år sedan:

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner? Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri - en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra - latinets lux - och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skansen institution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i TV.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer. Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: "All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt."

Det är idag minst lika aktuellt. Om inte mer.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-12-06

Valet i Honduras – illegalt och illegitimt

Kuppmakarna i Honduras har genomfört ett presidentval. Segrare blev Porifirio Lobo, den stenrike jordägaren, som var kandidat för det konservativa Nationella partiet.
Både motståndsfronten och den legitime presidenten Zelaya har uppmanat till bojkott av valet. Enligt valmyndigheten var valdeltagandet 60 procent, det högsta någonsin i honduransk historia, och därmed en stor framgång för kuppmakarna.
Det fanns inga internationella valobservatörer på plats, och mediernas rapportering från valet ger en mycket splittrad bild. Oppositionen hävdar att valdeltagandet i själva verket var under 30 procent och deras anklagelser om omfattande valfusk har en mycket stor tyngd.
Man vet att det har förekommit våld och förföljelser på åtminstone ett ställe, i San Pedro Sula, där polisen brutalt slog ner en demonstration.

Motståndsfronten hänvisar till rapporter som man har fått in från hela landet och pekar på uppenbara oegentligheter som förekom. Bläcket som används för att hindra personer från att rösta flera gånger tog slut mitt på dagen, och trots det gav valmyndigheten klartecken till att fortsätta valet. Dessutom förlängdes öppettiderna med en timme. Valresultatet rapporterades tre timmar senare än vad som uppgavs från början.
Den enda oberoende tv-stationen i Honduras vägrades att sända under valdagen. Valmyndighetens trovärdighet är inte heller särskilt stor på grund av dess nära band med kuppmakarna.
Trots att valet var illegitimt och riggat kommer USA att erkänna resultatet. Enligt The Guardian väntas EU och Kanada följa efter. Brasilien, Argentina, Venezuela och andra latinamerikanska länder har protesterat mot det olagliga valet och att USA accepterar kuppen.

Flamman 2009-48

Upptrappning av kriget i Afghanistan

President Barack Obama väntas hålla ett tal till nationen om Afghanistan på tisdag kväll, efter Flammans pressläggning. Efter flera månader av informationsinhämtning, diskussioner och planering ska presidenten lämna besked om USA:s fortsatta strategi i Afghanistan.
Enligt uppgifter i Washington Post har Obama beslutat att utöka de amerikanska trupperna med mellan 30.000 och 35.000 soldater. Dessutom hoppas man på att de allierade ska bidra med ytterligare omkring 10.000 man. Därmed skulle antalet utländska trupper vara uppe i 150.000 soldater, vilket motsvarar storleken av de sovjetiska trupperna, när de var som mest under 80-talet.
Det antal som Obama väntas lämna besked om kommer ganska nära de 40.000 som befälhavaren i Afghanistan general McChrystal begärde i sin utvärdering av det militära läget.
Obama har sagt att han avser ”att avsluta jobbet” (finish the job) i Afghanistan.
Under tiden har Storbritanniens premiärminister Gordon Brown gått händelserna något i förväg och meddelat att den brittiska kontingenten ska utökas, dock med blygsamma 500 soldater.

Plan för tillbakadragande

Lejonparten av de amerikanska trupperna, 25.000-30.000, ska användas i strid i landets södra och östra delar där den militära situationen är som svårast. Resten av soldaterna ska ägna sig åt att träna den afghanska armén.
Obama förväntas också att samtidigt presentera en plan för tillbakadragande av den amerikanska militären om satsningen på upptrappning skulle misslyckas.
I sitt installationstal nyligen talade den afghanske presidenten Hamid Karzai om att USA:s trupper skulle vara borta om fem år.

Flamman 2009-48

Brittisk undersökning av lögner om Irakkriget

Vittnesmålen från den brittiska undersökningskommissionen om Irakkriget fortsätter att avslöja Blair-regeringens många lögner.


Christopher Meyer, som var Storbritanniens ambassadör i USA 1997-2003, konstaterade att krigsplaneringens tidtabell omöjliggjorde vapeninspektörernas arbete.
Kommissionen tillsattes i somras av premiärminister Gordon Brown. Dess uppgift är inte att fastställa skuld eller peka ut skyldiga, utan att förutsättningslöst undersöka på vilka grunder beslutet att invadera Irak fattades. Kommissionen har obegränsad tillgång till dokument, också sådana som tidigare var hemligstämplade, och alla förhören och rapporter ska vara offentliga, utom när det gäller statens säkerhet. Kommissionen leds av John Chilcot och består av före detta höga statstjänstemän och akademiker. Dess sammansättning har kritiserats, dels för att kommissionsmedlemmarna saknar juridisk kompetens, dels för att de är en del av etablissemanget. Särskilt organisationer för de stupade soldaternas familjer är mycket kritiska. De anser att kriget var olagligt och att de ansvariga bör ställas inför rätta.

”Slöseri med tid”
Enligt Meyer fattades beslutet att göra sig av med Saddam Hussein redan 1998 av Clintonadministrationen, även om den inte gjorde någonting alls åt saken. Bush däremot började förberedelserna innan den 11 september, och det definitiva beslutet togs förmodligen i april 2002.
Det fanns personer inom det brittiska utrikesdepartementet som opponerade sig mot kriget, eftersom de ansåg att det saknade grund och var helt olagligt. De viftades undan av Blair som sa att alla försök att stoppa USA från att invadera Irak var ”slöseri med tid”. Däremot var han angelägen att övertala amerikanerna att använda ”FN-spåret”, det vill säga att få invasionen godkänd i FN.

Falska argument
Tony Blair kommer för övrigt att vittna inför kommissionen i början av nästa år. Också Gordon Brown har förklarat sig villig att vittna, om han blir kallad.
Högt uppsatta chefer inom underrättelsetjänsten MI6 berättade att de två starkaste argumenten för att invadera Irak, massförstörelsevapen och delaktighet i elfte september, var starkt ifrågasatta. Alla underrättelserapporter betvivlade Iraks innehav av massförstörelsevapen och landets förmåga att framställa nya sådana.
Vad beträffar kontakter med al-Qaida var de tydligen mycket sporadiska, och efter den 11 september var Saddam Hussein angelägen om att markera sitt avstånd till organisationen.
Enligt Christopher Meyer, som själv stödde kriget, kolliderade beslutet att påbörja invasionen i mars 2003 – den ursprungliga planen var januari – med vapeninspektörernas tidtabell.
– Det var omöjligt att se hur Blix kunde föra den processen till en slutsats, sa Meyer, enligt The Guardian.

Skidor i öknen
Av de många vittnesmålen framgår att förberedelserna för kriget, troligen på grund av allt hemlighetsmakeri, var mycket bristfälliga. De brittiska soldaterna saknade rätt utrustning, i en del fall hade de till och med brist på ammunition. En tragikomisk detalj var berättelsen om en container med skidor som skickades ut till öknen!
Allvarlig kritik riktas mot att inga planer hade gjorts för att upprätta en civil förvaltning efter att invasionen var genomförd.
Den allvarligaste anklagelsen emellertid är att inte tillräckligt, vilket är en omskrivning för mycket lite eller ingenting, gjordes för att skydda civilbefolkningen. Det fanns starka farhågor, inte minst bland militära befälhavare, att både militärer och politiker riskerade därmed åtal för krigsbrott.
Samtidigt med förhören har en annan utredning, som gäller 20 irakier som påstås ha torterats och dödats av brittiska militärer, påbörjats.

Publicerat i Flamman 2009-48

30-årsdagen firades med fackeltåg

På onsdag var det på dagen 30 år sedan Bollstaskolan invigdes. Jubileet firades med ett fackeltåg från torget till skolan på Solsidan.

- Tidigare var det flera småskolor runt omkring här, berättar Gun Westman, som har varit lärare på Bollstaskolan i snart 25 år.
Nu samlas alla barnen från Bollstabruk i en skola. Den har omkring 170 elever, från förskolan upp till årskurs fem. Man har till och med blivit trångbodd, och Bollstaskolan ska byggas ut, både på fram- och baksidan.
En som hade särskild anledning att vara stolt var rektorn Lars-Erik Hallin, som har arbetat på Bollstaskolan under alla de åren som den har funnits.
- Jag var med redan när de första ritningarna presenterades, säger han nöjt.
Till sin stora glädje kunde han på torget se flera av sina gamla elever från för 30 år sedan, fast nu som föräldrar till barn som är elever på skolan. Bollstaskolan kommer också att bli Lars-Eriks sista skola, då han snart går i pension.
Efter det pampiga fackeltåget var det mingel på skolan. Sedan vidtog underhållning, som eleverna från både Bollstaskolan och Musikskolan stod för. Det bjöds på glögg – tacksamt i den bistra kylan! - och pepparkakor, och hamburgare serverades.
- Hela arrangemanget möjliggjordes av skolans duktiga och aktiva föräldraförening, säger Gun Westman.

Tidningen Ångermanland 2009-12-03

Inga fler minareter bland alptopparna

I en folkomröstning i Schweiz har överraskande en majoritet röstat nej till byggandet av fler minareter. Flamman har samtalat med Nick Lüthi, som är chefredaktör på mediemagasinet Klartext i Bern, om betydelsen av det som har hänt i Schweiz.

Den schweiziska folkomröstningens resultat har väckt stor förvåning världen över. Många, inte minst i den muslimska världen, utrycker sin bestörtning. Främlingsfientliga krafter får däremot vatten på sin kvarn, Le Pen i Frankrike har uttryckt sitt gillande, medan Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard tänker driva samma fråga i Danmark.
Nick Lüthi medger utan omsvep att folkomröstningens resultat var en stor överraskning också för honom.
– Vi har inga problem med islamism i Schweiz, säger han.
De flesta muslimer i Schweiz kommer från Balkan, och då framför allt forna Jugoslavien, och Turkiet. Lejonparten av dem tillhör arbetskraftinvandringen från 60-talet, de är väl integrerade i samhället, och är muslimer mest av tradition, många av dem knappt det.
– Det har lyfts fram som en symbolfråga, säger Nick Lüthi, det finns bara fyra minareter i hela Schweiz, och de är inte ens höga.

Bred höger

Schweiziska folkpartiet (SVP), som var initiativtagare till folkomröstningen, är landets största parti. Det har alltmer trätt fram som ett samlingsparti för hela högern, och rymmer inom sina led hela den politiska skalan från nyliberala företagare till nynazister. Den uttalade ambitionen är att uppnå över 50 procent av rösterna i nästa val, och egen majoritet.

Stad mot land

I ekonomiska frågor är partiet splittrat mellan nyliberalerna och mer protektionistiska krafter. I övrigt är SVP nationalkonservativt, för en stark armé, men mot engagemang utomlands.Partiet förespråkar starka sociala rättigheter, men de ska vara förbehållna schweizare. SVP är mycket EU-kritiskt, har ifrågasatt Schweiz bilaterala avtal med EU, och Nick påpekar att den senaste tidens debatt kring arbetskraftsinvandring vände sig mot…tyskar!
– Islamofobin används för att samla styrkorna, tror Nick Lüthi.
Den ekonomiska krisen har visserligen inte drabbat Schweiz så hårt, men den har inte desto mindre känts av. Framför allt råder det en krisstämning, och talas och skrivs mycket om krisen och dess effekter. Det har också påverkat opinionen i en främlingsfientlig riktning.
Nick Lüthi har svårt att se några omedelbara konsekvenser av folkomröstningens resultat. Det finns farhågor om att handeln med den muslimska världen kan påverkas negativt. Men den största faran ser Nick i risken för ökad polarisering i det schweiziska samhället mellan å ena sidan en urban, kosmopolitisk och tolerant befolkning, och främlingsfientliga, protektionistiska grupper i småstäder och på landsbygden å den andra.
– SVP är ursprungligen ett bondeparti, påpekar Nick Lüthi.

Svag vänster

När jag frågar Nick hur vänstern agerar i Schweiz, skrattar han bara, och svarar att det finns ingen schweizisk vänster värd namnet. Socialdemokratin dras med vikande popularitet och befinner sig i djup identitetskris. De gröna hade tidigare en svag vänsterprofil, men har alltmer anpassat sig till den främlingsfientliga agendan. Utöver det finns det på vänsterkanten – ingenting.
Även om folkomröstningens resultat väcker spontant avsky, vill Nick Lüthi varna för att övertolka det.
– Schweiz är trots allt ett mycket stabilt land.

Publicerat i Flamman 2009-48

Kvinnor och förtryck

Tre kvinnor, en är Nobelpristagare, de två andra är båda heta kandidater, skriver om kvinnor och förtryck.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.


Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé (Leopard förlag, övers: Helena Böhme) skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”

Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.

Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.

Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.

Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.

Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.


Titeln ”Ingenstans i min fars hus” anspelar på den enda av profeten Mohammeds fyra döttrar som överlevde sin fars, men som blev efter hans död berövad sitt arv. Algeriskan Assia Djebars roman (Leopard förlag, övers: Ingvar Rydberg) är i stor utsträckning en roman om kvinnor, i ett samhälle dominerat av män, men också med stark kvinnogemenskap.

Men framför allt är det en bildningsroman. Djebar samlar några skärvor och fragment från sin barndom och ungdom, och genom den söker hon förstå den människa hon har blivit. Hon prövar sitt minne, undersöker noggrant både det hon själv minns och det som andra har berättat för henne. Fram träder en bild av en ung känslig och begåvad flicka på väg att frigöra sig från en kulturs bojor, samtidigt som hon förblir fast förankrad i den samma kulturen.

I bakgrunden finns ömsinta och djuplodande porträtt av en far, en rebell som aldrig lyckas komma loss från sin egen tids fördomars fångenskap, en mor som är en förebild för den unga flickans frigörelse, en hel rad andra familjemedlemmar, vänner, fiender och tillfälliga möten.

Berättelsens fond är det koloniala Algeriet där de två folkgrupperna lever så gott som helt åtskilda från varandra. Samhället präglas av rasism, segregation och fattigdom.

Djebars språk är mycket poetiskt. Samtidigt har hon ett mycket sakligt, för att inte säga kliniskt, förhållningssätt till svåra psykiska upplevelser, trauman och smärta. Kanhända beror det på språket. Djebar skriver på kolonialspråket franska, ett språk hon kallar för en ”rustning”, och rent av för ”slöja”.

Det är mycket avslöjande. Och så ristas den koloniala verklighetens dubbla natur in i det beskrivande språkets egen ambivalens.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-12-02