Bok
Fru Anna och generalen
Peter Kadhammar.
Bonniers, 2009.
Den reellt existerande socialismen var ett på många sätt märkligt fenomen – bara namnet antyder att allt inte hängde riktigt ihop.
Systemet etablerades av sovjetiska bajonetter, lyckades bygga upp ett visst förtroendekapital, som sedan förbrukades totalt.
Den ekonomiska uppbyggnaden firade under en tid en del framgångar, men förbyttes så småningom i stagnation och kris. Förtrycket kunde vara omfattande, samtidigt som kulturen blomstrade. För ganska exakt 20 år sedan fick tyngden av alla dessa motsättningar systemet att rämna.
En väsentlig roll i den processen spelades av östblockets största land, Polen, där det mest spektakulära inslaget blev den fria fackföreningen Solidaritet.
Den svenske journalisten Peter Kadhammar vill skildra den reellt existerande socialismens sammanbrott genom att teckna några porträtt av personer som mer eller mindre slumpmässigt kom att stå i händelsernas centrum.
Kadhammar skriver väl, han har läst på ordentligt, och ingen möda har sparats för alla intervjuer.
Resultatet är en katastrof. Förblindad av sina egna ideologiska fördomar misslyckas Kadhammar kapitalt att förstå någonting av systemets motsägelsefullhet.
Därför förstår han heller ingenting av vad som hände när systemet brakade samman, varför det skedde, och den baksmälla som uppenbarligen plågar de postkommunistiska samhällena än idag.
Bilden av huvudpersonen själv, Anna Walentynowicz, är en Askungesaga som kunde hämtats från de mest devota socialrealistiska hjälteberättelserna. Den är givetvis vederbörligen tvättad, hennes medlemskap i ungdomsförbundet bagatelliseras, och idolporträttet missar helt hur själva symbolen i kampen mot kommunismen var en produkt av just detta system.
Kadhammar nämner visserligen att Walentynowicz har svårt att finna sig tillrätta i det nya Polen, men berättar inte för läsaren att hon har blivit en ikon för det högerklerikala, reaktionära och chauvinistiska (givetvis inte utan antisemitiska inslag) politiska lägret.
Detsamma gäller paret Gwiazda. De är ”gladlynta” och ”belästa”. Dessutom anklagar de Walesa för att ha varit polisinformatör, vilket Kadhammar nämner, och att hela maktövertagandet 1989 var planerat i Moskva, och att Mazowiecki, Gieremek och Kuron spelade under täcket med kommunisterna!
Det är något som inte stämmer, men det ryms inte i Kadhammars fyrkantiga värld.
Bilden av ”motståndarna” ökar förvirringen ytterligare. Jaruzelski är en opportunist och medlöpare utan egna åsikter om någonting alls! Karaktärsmordet på Rakowski är bara skamligt. Han hade mer politiskt mod och intellektuell hederlighet, och hans tidskrift ”Polityka” mer publicistisk integritet än Kadhammar någonsin kommer i närheten av.
Regeringens talesman under krigstillståndet Jerzy Urban (Kadhammar påstår felaktigt att han var informationsminister) är ett ”mysterium”. Och nog är han det alltid, åtminstone för Kadhammar som framställer honom som ett typiskt exempel på en kommunist, trots att han var aldrig medlem i partiet!
Det finns dock inget mysteriöst med dessa personer. De var helt enkelt patrioter, som ansåg att socialism var att föredra för landets bästa. Den behövde emellertid reformeras, och det var det de försökte göra. När de insåg att det var för sent ville de rädda det som räddas kunde av systemets positiva sidor. Och misslyckades för övrigt med det också.
Solidaritet var en mäktig arbetarrörelse, vars program var klerikalt och moralkonservativt, men i socialt och ekonomiskt avseende ”ultrasocialistiskt”, för att använda Kadhammars egen beskrivning. Organisationen bidrog till kommunismens fall, men också till att skapa en rövarkapitalism i Polen, vars stora förlorare var inga andra än de arbetande människorna. Hur det gick till är en synnerligen fascinerande frågeställning.
Peters Kadhammars bok klargör ingenting i frågan, utan bidrar tvärtom till att ytterligare sprida ideologiskt tvivelaktiga mystifikationer.
fredag 14 augusti 2009
Ryssland framgångsrikt mot Nato:s utvidgning
Ett år har gått sedan kriget mellan Georgien och Ryssland. Den förkrossande segern innebar att Ryssland flyttade fram sina positioner i Kaukasus. För USA:s del betydde Georgiens nederlag en stor prestigeförlust. Inrikespolitiskt har president Saakashvilis position försvagats.
Saakashvilis beslut att på militär väg återta kontrollen över Sydossetien och Abchazien framstår tydligt som äventyrligt. USA:s roll i sammanhanget är oklar. Det verkar inte särskilt troligt att de var helt ovetande om vad som var på gång, inte minst med tanke på att det har hela tiden funnits amerikanska militära rådgivare i Georgien. Amerikanernas passiva agerande inför en allierad i nöd har allvarligt naggat USA:s auktoritet i kanten. Många mindre stater, framför allt i Rysslands grannskap, fick anledning att ställa sig frågan om stormaktens utrikespolitiska prioriteringar.
Det faktum att den georgiska armén, som var beväpnad och tränad av USA, blev så enkelt besegrad, undergräver ytterligare det amerikanska anseendet.
Den största framgången för Ryssland var att man uppnådde sitt viktigaste mål, nämligen att till varje pris förhindra Georgiens anslutning till Nato. Just nu tycks den vara uppskjuten på obestämd framtid.
Ryssland utnyttjade skickligt Saakashvilis katastrofala missbedömning, och utropade som en sorts gisslan Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Det faktum att så gott som ingen har erkänt dessa stater är ett diplomatiskt bakslag, men som säkerligen spelar en liten roll för rysk utrikespolitik.
Den politiska situationen i Kaukasus förblir spänd. Förutom Georgien, är konflikten mellan Armenien och Azerbejdjan det största olösta problemet.
Saakashvilis beslut att på militär väg återta kontrollen över Sydossetien och Abchazien framstår tydligt som äventyrligt. USA:s roll i sammanhanget är oklar. Det verkar inte särskilt troligt att de var helt ovetande om vad som var på gång, inte minst med tanke på att det har hela tiden funnits amerikanska militära rådgivare i Georgien. Amerikanernas passiva agerande inför en allierad i nöd har allvarligt naggat USA:s auktoritet i kanten. Många mindre stater, framför allt i Rysslands grannskap, fick anledning att ställa sig frågan om stormaktens utrikespolitiska prioriteringar.
Det faktum att den georgiska armén, som var beväpnad och tränad av USA, blev så enkelt besegrad, undergräver ytterligare det amerikanska anseendet.
Den största framgången för Ryssland var att man uppnådde sitt viktigaste mål, nämligen att till varje pris förhindra Georgiens anslutning till Nato. Just nu tycks den vara uppskjuten på obestämd framtid.
Ryssland utnyttjade skickligt Saakashvilis katastrofala missbedömning, och utropade som en sorts gisslan Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Det faktum att så gott som ingen har erkänt dessa stater är ett diplomatiskt bakslag, men som säkerligen spelar en liten roll för rysk utrikespolitik.
Den politiska situationen i Kaukasus förblir spänd. Förutom Georgien, är konflikten mellan Armenien och Azerbejdjan det största olösta problemet.
Hårda strider mellan polis och arbetare
Ockupationsstrejken på sydkoreanska biltillverkaren Ssangyong är över efter att en överenskommelse har uppnåtts. Beskedet fick företagets aktier att stiga med 15 procent.
Strejken vid Ssangyongs fabrik, som ligger i Pyeongtaek 7 mil söder om huvudstaden Seoul, började för mer än två månader sedan. Ssangyong är Sydkoreas minsta biltillverkare.
Företaget hotade med avsked av 2.600 arbetare, närmare en tredjedel av hela arbetsstyrkan. Omkring 1.600 accepterade, medan de övriga vägrade, och drygt 500 arbetare ockuperade fabriken.
Förhandlingar mellan företaget och facket bröt samman, då arbetarsidan inte ville godta några avskedanden alls.
Många skadade
Polis sattes in mot de strejkande arbetarna, och flera sammandrabbningar utkämpades. Polisen släppte ner kommandostyrkor från helikoptrar, medan andra poliser gick till angrepp över taken och med hjälp av stegar och tårgas. Arbetarna försvarade sig med järnrör och brandbomber. Hundratals arbetare har skadats i strider, som enligt ögonvittnen präglades av stor polisbrutalitet, och platsen påminde om en ”krigszon”.
Ockupationen har haft ett stort stöd bland den koreanska allmänheten. Många samlades vid fabriksgrindarna när aktionen var slut, och de strejkande fördes bort av polisen. Företaget har emellertid förklarat att ingen kommer att polisanmälas för delaktighet i oroligheterna.
Överenskommelsen som har nåtts innebär att knappt hälften av dem som vägrade att sluta frivilligt beviljas ledighet med bibehållen lön, medan de övriga avskedas enligt de ursprungliga planerna. Kostnaden för strejken för Ssangyong, som har en kinesisk huvudägare, beräknas till nästan 260 miljoner dollar.
Strejken vid Ssangyongs fabrik, som ligger i Pyeongtaek 7 mil söder om huvudstaden Seoul, började för mer än två månader sedan. Ssangyong är Sydkoreas minsta biltillverkare.
Företaget hotade med avsked av 2.600 arbetare, närmare en tredjedel av hela arbetsstyrkan. Omkring 1.600 accepterade, medan de övriga vägrade, och drygt 500 arbetare ockuperade fabriken.
Förhandlingar mellan företaget och facket bröt samman, då arbetarsidan inte ville godta några avskedanden alls.
Många skadade
Polis sattes in mot de strejkande arbetarna, och flera sammandrabbningar utkämpades. Polisen släppte ner kommandostyrkor från helikoptrar, medan andra poliser gick till angrepp över taken och med hjälp av stegar och tårgas. Arbetarna försvarade sig med järnrör och brandbomber. Hundratals arbetare har skadats i strider, som enligt ögonvittnen präglades av stor polisbrutalitet, och platsen påminde om en ”krigszon”.
Ockupationen har haft ett stort stöd bland den koreanska allmänheten. Många samlades vid fabriksgrindarna när aktionen var slut, och de strejkande fördes bort av polisen. Företaget har emellertid förklarat att ingen kommer att polisanmälas för delaktighet i oroligheterna.
Överenskommelsen som har nåtts innebär att knappt hälften av dem som vägrade att sluta frivilligt beviljas ledighet med bibehållen lön, medan de övriga avskedas enligt de ursprungliga planerna. Kostnaden för strejken för Ssangyong, som har en kinesisk huvudägare, beräknas till nästan 260 miljoner dollar.
måndag 10 augusti 2009
Veckan som kommer Vecka 33
Veckan börjar med årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt. 1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare. Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray som en av mina kontakter på Facebook (tack Boel!) har lagt upp: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."
På tisdag är det årsdagen av slaget vid Thermopyle 480 före vår tideräkning. Åtminstone tror man det, källäget är inte hundra procentigt klart. Slaget har blivit en symbol för självuppoffring, och kamp in i det sista, och det har gjorts flera filmpekoral på temat. Usch ja.
På onsdag är det 54 år sedan Thomas Mann dog i sin exil i Schweiz. Han var inte bara en stor författare som fick Nobelpriset 1929 (men Lenins fredspris fick han minsann inte!), utan dessutom bror till Heinrich Mann, och far till Erika, Klaus och Golo. Bara det skulle ha gjort honom till en bemärkt man. Katia Pringsheim, som var mor till berömdheterna, och gift med Thomas är däremot inte särskilt bemärkt. Det går inte ens att skylla på avsaknaden av en konstnärlig bror, då Katias tvilling, Klaus, var en känd musiker och kompositör.
På torsdag är det 48 år sedan Berlinmuren, eller som den hette i Östtyskland "den antifascistiska skyddsvallen", började byggas. Onekligen en udda och inte så lite djärv idé, att bygga en mur rätt genom en storstad av Berlins storlek. På sin tid måste muren ha varit världens längsta graffitivägg. Efter att den revs lär det ha sålts betongbitar som souvenirer som skulle räcka till tre gånger så lång mur. Kapitalismens ultimata seger i Berlin.
Fredag, den 14 augusti, är en dag då många författare går bort. 1955 lämnar Bert Brecht in. 1994 är Elias Canettis tur. De mortuis nihil nisi bene, men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:
Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".
Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.
Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.
"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.
Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.
Tio år senare, 2004, dör Czeslaw Milosz. Nedan följer dödsrunan jag skrev i min lokaltidning:
Den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har gått bort i sitt hem i Kraków 93 år gammal. En samstämmig kör av röster kallar honom för Polens främsta diktare under 1900-talet, och jag tror inte att någon säger emot mig om jag utnämner honom till en av världens mest betydande moderna poeter.
Han föddes 1911 i Litauen, 1929 påbörjade han litteraturstudier som avbröts efter några veckor, då han bytte till juridik. Han debuterar redan 1930, alltså 19 år gammal, med ett par dikter i en litterär tidskrift. Krigsåren tillbringar han i Polen, mestadels i Warszawa. Redan 1945 får han en diplomatisk placering i USA, så småningom som kulturattaché. Senare hamnar han som diplomat i Paris, där han 1951 beslutar sig för att hoppa av. 1960 erbjuds han en professur i slavistik vid universitetet i Berkeley. 1980 tilldelas Milosz Nobelpriset i litteratur med motiveringen "...som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter...". 1981 är han tillbaka i Polen efter trettio år av exil, och efter 1989 bosätter han sig permanent i Kraków.
Efter sitt Nobelpris får Milosz i Polen status som är jämförbar med en profet eller den ställning som ryska författare hade på 1800-talet som nationens samvete. Han erhåller mängder av hedersdoktorat, men också en bred folklig popularitet, vilket trots allt är ganska ovanligt för en poet. För den klerikala nationalistiska högern i Polen förblev han dock ett hatobjekt in döden.
I Sverige är Milosz nog mest känd för sin prosa - "Issadalen" som är en skildring av hans barndoms landskap i Litauen, essän "Själar i fångenskap" och romanen "Maktövertagandet" som utgör en nyckel till förståelsen av Östeuropa under efterkrigstiden, liksom essäsamlingen "Mitt Europa".
Milosz själv betraktade sig först och främst som diktare. På svenska finns "Samlade dikter 1931-87" och "Vid flodens strand", vilket utgör endast en liten del av hans över sjuttiåriga produktion, och han var verksam in i det sista. Milosz var poet och filosof i samma person, och i hans poesi möts ting, resonemang, symbol och erfarenhet på ett alldeles eget sätt. Någon har beskrivit hans dikter som "kärvt enkla, moraliskt kämpande rader".
En dikt som heter "Gåvan" (1980, övers. Nils-Åke Nilsson) är ett fint exempel på Milosz poesi - den har skönhet och djup, den är enkel och lätt att ta till sig.
"En dag full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det finns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."
På lördag är det årsdagen av Japans kapitulation 1945 (även om det officiella undertecknandet dröjde några dagar). Inte undra på att de fick nog, när man började slänga atombomber i skallen på dem. Men visst var det bra att krigets mardröm tog slut.
Veckan avslutas med årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-09
På tisdag är det årsdagen av slaget vid Thermopyle 480 före vår tideräkning. Åtminstone tror man det, källäget är inte hundra procentigt klart. Slaget har blivit en symbol för självuppoffring, och kamp in i det sista, och det har gjorts flera filmpekoral på temat. Usch ja.
På onsdag är det 54 år sedan Thomas Mann dog i sin exil i Schweiz. Han var inte bara en stor författare som fick Nobelpriset 1929 (men Lenins fredspris fick han minsann inte!), utan dessutom bror till Heinrich Mann, och far till Erika, Klaus och Golo. Bara det skulle ha gjort honom till en bemärkt man. Katia Pringsheim, som var mor till berömdheterna, och gift med Thomas är däremot inte särskilt bemärkt. Det går inte ens att skylla på avsaknaden av en konstnärlig bror, då Katias tvilling, Klaus, var en känd musiker och kompositör.
På torsdag är det 48 år sedan Berlinmuren, eller som den hette i Östtyskland "den antifascistiska skyddsvallen", började byggas. Onekligen en udda och inte så lite djärv idé, att bygga en mur rätt genom en storstad av Berlins storlek. På sin tid måste muren ha varit världens längsta graffitivägg. Efter att den revs lär det ha sålts betongbitar som souvenirer som skulle räcka till tre gånger så lång mur. Kapitalismens ultimata seger i Berlin.
Fredag, den 14 augusti, är en dag då många författare går bort. 1955 lämnar Bert Brecht in. 1994 är Elias Canettis tur. De mortuis nihil nisi bene, men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:
Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".
Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.
Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.
"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.
Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.
Tio år senare, 2004, dör Czeslaw Milosz. Nedan följer dödsrunan jag skrev i min lokaltidning:
Den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har gått bort i sitt hem i Kraków 93 år gammal. En samstämmig kör av röster kallar honom för Polens främsta diktare under 1900-talet, och jag tror inte att någon säger emot mig om jag utnämner honom till en av världens mest betydande moderna poeter.
Han föddes 1911 i Litauen, 1929 påbörjade han litteraturstudier som avbröts efter några veckor, då han bytte till juridik. Han debuterar redan 1930, alltså 19 år gammal, med ett par dikter i en litterär tidskrift. Krigsåren tillbringar han i Polen, mestadels i Warszawa. Redan 1945 får han en diplomatisk placering i USA, så småningom som kulturattaché. Senare hamnar han som diplomat i Paris, där han 1951 beslutar sig för att hoppa av. 1960 erbjuds han en professur i slavistik vid universitetet i Berkeley. 1980 tilldelas Milosz Nobelpriset i litteratur med motiveringen "...som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter...". 1981 är han tillbaka i Polen efter trettio år av exil, och efter 1989 bosätter han sig permanent i Kraków.
Efter sitt Nobelpris får Milosz i Polen status som är jämförbar med en profet eller den ställning som ryska författare hade på 1800-talet som nationens samvete. Han erhåller mängder av hedersdoktorat, men också en bred folklig popularitet, vilket trots allt är ganska ovanligt för en poet. För den klerikala nationalistiska högern i Polen förblev han dock ett hatobjekt in döden.
I Sverige är Milosz nog mest känd för sin prosa - "Issadalen" som är en skildring av hans barndoms landskap i Litauen, essän "Själar i fångenskap" och romanen "Maktövertagandet" som utgör en nyckel till förståelsen av Östeuropa under efterkrigstiden, liksom essäsamlingen "Mitt Europa".
Milosz själv betraktade sig först och främst som diktare. På svenska finns "Samlade dikter 1931-87" och "Vid flodens strand", vilket utgör endast en liten del av hans över sjuttiåriga produktion, och han var verksam in i det sista. Milosz var poet och filosof i samma person, och i hans poesi möts ting, resonemang, symbol och erfarenhet på ett alldeles eget sätt. Någon har beskrivit hans dikter som "kärvt enkla, moraliskt kämpande rader".
En dikt som heter "Gåvan" (1980, övers. Nils-Åke Nilsson) är ett fint exempel på Milosz poesi - den har skönhet och djup, den är enkel och lätt att ta till sig.
"En dag full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det finns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."
På lördag är det årsdagen av Japans kapitulation 1945 (även om det officiella undertecknandet dröjde några dagar). Inte undra på att de fick nog, när man började slänga atombomber i skallen på dem. Men visst var det bra att krigets mardröm tog slut.
Veckan avslutas med årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-09
Stollar förr och nu
Satellitbilder på Google Ocean anses ha spårat det sjunkna Atlantis, ön som beskrevs som ett idealsamhälle av Platon.
Det är bara nys och tomt skryt från Google. Atlantis upptäcktes redan på 1670-talet av den svenske vetenskapsmannen och författaren Olof Rudbeck. Hans bevisade i ett tjockt verk in i minsta detalj den inte helt nya tanken att det var Sverige som i själva verket var mänsklighetens urhem. Alla människor hade sitt ursprung i Svea rike, vilket Rudbeck ledde i bevis genom att påtala slående likheter och överenskommelser mellan skapelseberättelsen, myter och sagor, och det faktiska Sverige.
Mycket utrymme ägnar han åt etymologiska härledningar, som ska visa att svenskan är urspråket. ”Adam”, till exempel kommer från ”av damm”.
Allt det där är bara dumheter, som idag har ett hyfsat högt kuriosaintresse. Och ett underhållningsvärde.
Mer trolig skulle klimatteorin vara. Om människorna verkligen kom från Afrika, varför spred de sig över jorden? Vem vill ut och vandra långt och länge mot det okända när man har det mysigt och varmt på savannen? Däremot verkar det övertygande att folk flydde fortast möjligt från det svenska köldhållet.
Och tycker ni att Rudbeck är bara en antik tokstolle, så har han faktiskt sina moderna efterföljare. Ryska högernationalister hävdar på fullt allvar att ryssarna härstammar från etruskerna. Beviset är språkligt: ”etrusker”, på ryska ”etruski”, står för ”eto ruski”, alltså ”det är ryssar”. Ridå!
Det är bara nys och tomt skryt från Google. Atlantis upptäcktes redan på 1670-talet av den svenske vetenskapsmannen och författaren Olof Rudbeck. Hans bevisade i ett tjockt verk in i minsta detalj den inte helt nya tanken att det var Sverige som i själva verket var mänsklighetens urhem. Alla människor hade sitt ursprung i Svea rike, vilket Rudbeck ledde i bevis genom att påtala slående likheter och överenskommelser mellan skapelseberättelsen, myter och sagor, och det faktiska Sverige.
Mycket utrymme ägnar han åt etymologiska härledningar, som ska visa att svenskan är urspråket. ”Adam”, till exempel kommer från ”av damm”.
Allt det där är bara dumheter, som idag har ett hyfsat högt kuriosaintresse. Och ett underhållningsvärde.
Mer trolig skulle klimatteorin vara. Om människorna verkligen kom från Afrika, varför spred de sig över jorden? Vem vill ut och vandra långt och länge mot det okända när man har det mysigt och varmt på savannen? Däremot verkar det övertygande att folk flydde fortast möjligt från det svenska köldhållet.
Och tycker ni att Rudbeck är bara en antik tokstolle, så har han faktiskt sina moderna efterföljare. Ryska högernationalister hävdar på fullt allvar att ryssarna härstammar från etruskerna. Beviset är språkligt: ”etrusker”, på ryska ”etruski”, står för ”eto ruski”, alltså ”det är ryssar”. Ridå!
måndag 3 augusti 2009
Veckan som kommer Vecka 32
Veckan som kommer inleds med årsdagen av Columbus avfärd 1492 från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.
Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.
På tisdag är det 100 år sedan storstrejken inleddes. Det blev en gigantisk kraftmätning på den svenska arbetsmarknaden, som arbetarna förlorade. Arbetarrörelsen blev svårt sargad, man förlorade många medlemmar, men krossades inte, och kom tillbaka med besked efter något decennium.
Samma dag är det den polske författarens Witold Gombrowicz födelsedag. Lagom till hans 100-årsdag 2004 kom hans "Dagböcker" ut i pocketutgåva på svenska. Här följer min recension från då:
"Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna - och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.
Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.
Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som "Yvonne, prinsessa av Burgund" och "Vigseln", med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.
I år, närmare bestämt den fjärde augusti, är det hundraårsdagen av Gombrowicz' födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett "Gombrowicz-år". Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz' pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.
Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz' "Dagbok I-III" i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.
Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz' litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda "Idag åt jag en god fisk", och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.
Men visst är det mest högt. Genomgående i "Dagboken" är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes "Gudomliga Komedin" - och gör det faktiskt ganska skickligt!
Humorn - och självironin! - är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.
Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av "Dagboken" var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten - att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.
Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. "Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss." citerar han sig själv (från dramat "Vigseln").
Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är "Dagboken" bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. "Den som inte skriver med bläck, skriver med blod." säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet."
På onsdag är det 121 år sedan då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. Det räknas som den första längre bilturen någonsin. Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?
På torsdag är det Janusz Korczaks dödsdag. Honom skrev jag om för två veckor sedan.
Dessutom är det 119 år sedan elektriska stolen användes första gången.
Men framför allt är det Hiroshimadagen, till minne av den dag då mänskligheten släppte loss dödliga krafter av hittills okänd styrka, och vi blev kapabla att utrota vår planet flera gånger om.
På fredag är det årsdagen av att balsaflotten Kon-Tiki kom fram, och Thor Heyerdahl och grabbarna bevisade någonting som ändå ingen tror på längre, men resan var häftigt, över 7000 km på 101 dagar på en flotte av balsaträ! Och som sagt, även om det uppenbarligen är möjligt att ta sig över Stilla havet från Sydamerika, tror ingen att det var något som gjordes. Varför skulle stora skaror av sydamerikaner utsätta sig för sådana strapatser?
Thor Heyerdahl var i alla fall en hyvens man, och han skrev jättefina böcker om sina minst sagt äventyrliga resor.
På lördag är det 36 år sedan Vilhelm Moberg gick bort. Han var en jätte i alla avseenden, och Sverige blev ett fattigare land när hans röst tystnade.
På söndag är det årsdagen av att Sigismund, av ätten Vasa, valdes till kung av Polen. Från 1572 är Polen nämligen ett valkungadöme, där kungen valdes av adeln. Det tycker jag vore något för vårt kungahus att ta efter, naturligtvis i god demokratisk anda med allmän rösträtt. Eller varför inte välja ett statsöverhuvud i allmänna val, knugen och Victoria kan också ställa upp.
För att återvända till Sigismund, blev han också kung i Sverige, och det blev inte så populärt, vilket ledde till ganska drastiska komplikationer i de polsk-svenska relationerna, som varade i många år. Länge såg det ut att Sverige hade överhanden, ända tills Staffan Tapper missade straffen, för då vände det.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-02
Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.
På tisdag är det 100 år sedan storstrejken inleddes. Det blev en gigantisk kraftmätning på den svenska arbetsmarknaden, som arbetarna förlorade. Arbetarrörelsen blev svårt sargad, man förlorade många medlemmar, men krossades inte, och kom tillbaka med besked efter något decennium.
Samma dag är det den polske författarens Witold Gombrowicz födelsedag. Lagom till hans 100-årsdag 2004 kom hans "Dagböcker" ut i pocketutgåva på svenska. Här följer min recension från då:
"Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna - och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.
Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.
Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som "Yvonne, prinsessa av Burgund" och "Vigseln", med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.
I år, närmare bestämt den fjärde augusti, är det hundraårsdagen av Gombrowicz' födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett "Gombrowicz-år". Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz' pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.
Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz' "Dagbok I-III" i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.
Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz' litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda "Idag åt jag en god fisk", och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.
Men visst är det mest högt. Genomgående i "Dagboken" är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes "Gudomliga Komedin" - och gör det faktiskt ganska skickligt!
Humorn - och självironin! - är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.
Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av "Dagboken" var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten - att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.
Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. "Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss." citerar han sig själv (från dramat "Vigseln").
Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är "Dagboken" bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. "Den som inte skriver med bläck, skriver med blod." säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet."
På onsdag är det 121 år sedan då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. Det räknas som den första längre bilturen någonsin. Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?
På torsdag är det Janusz Korczaks dödsdag. Honom skrev jag om för två veckor sedan.
Dessutom är det 119 år sedan elektriska stolen användes första gången.
Men framför allt är det Hiroshimadagen, till minne av den dag då mänskligheten släppte loss dödliga krafter av hittills okänd styrka, och vi blev kapabla att utrota vår planet flera gånger om.
På fredag är det årsdagen av att balsaflotten Kon-Tiki kom fram, och Thor Heyerdahl och grabbarna bevisade någonting som ändå ingen tror på längre, men resan var häftigt, över 7000 km på 101 dagar på en flotte av balsaträ! Och som sagt, även om det uppenbarligen är möjligt att ta sig över Stilla havet från Sydamerika, tror ingen att det var något som gjordes. Varför skulle stora skaror av sydamerikaner utsätta sig för sådana strapatser?
Thor Heyerdahl var i alla fall en hyvens man, och han skrev jättefina böcker om sina minst sagt äventyrliga resor.
På lördag är det 36 år sedan Vilhelm Moberg gick bort. Han var en jätte i alla avseenden, och Sverige blev ett fattigare land när hans röst tystnade.
På söndag är det årsdagen av att Sigismund, av ätten Vasa, valdes till kung av Polen. Från 1572 är Polen nämligen ett valkungadöme, där kungen valdes av adeln. Det tycker jag vore något för vårt kungahus att ta efter, naturligtvis i god demokratisk anda med allmän rösträtt. Eller varför inte välja ett statsöverhuvud i allmänna val, knugen och Victoria kan också ställa upp.
För att återvända till Sigismund, blev han också kung i Sverige, och det blev inte så populärt, vilket ledde till ganska drastiska komplikationer i de polsk-svenska relationerna, som varade i många år. Länge såg det ut att Sverige hade överhanden, ända tills Staffan Tapper missade straffen, för då vände det.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-02
Tidskrift: Provins 2:2009
Den norrländska litterära tidskriftens Provins nye redaktör Peter Degerman har blivit tillräckligt varm i kläderna för att våga ge sig på den fråga som förr eller senare alltid blir oundviklig i den anrika tidskriften: finns Norrland? Frågan avser givetvis Norrland som litterärt uttryck. Svaret är inte helt oväntat inte alldeles entydigt.
Förra sekelskiftets expansiva, men också konfliktfyllda, Norrland finns i allra högsta grad och har rent av skapat en egen litterär genre i Norrlandsromanen, mycket specifik till både form och innehåll. Professor Örjan Thorell hävdar rent av att Norrland vid den tiden är en föregångare i Litteratursverige. Kring detta för han och Ulrika Lif ett mycket intressant resonemang.
Dessutom presenteras Härnösandsförfattaren Birger Sjödin, vars noveller om det borgerliga Härnösand är ett delvis bortglömt men fortfarande vitalt stycke litteratur.
Det finns mycket annat med ångermanländskt anknytning. I numrets kanske intressantaste text skriver Erik Jonsson initierat om Österåsenandan, med dess konstnärliga koloni, där framför allt den numera bortglömde sciencefictionpionjären Elfred Berggren presenteras i helfigur.
Berggren var utbildad ingenjör, men på grund en tidigt avancerad tuberkulos i båda lungorna kom han aldrig att utöva sitt yrke. Han ägnade de långa vistelserna på sanatoriet åt självstudier, inte minst av humanistiska ämnen. Uppmuntrad av den legendariske Österåsenföreståndaren Helge Dahlstedt, som trodde på läkarvetenskapens sociala ansvar och konstens läkande kraft, började Berggren skriva journalistik. Snart skrev han också skönlitteratur. Hans sf-roman "Robotarnas gud" från 1932 vill svara på frågan om det är möjligt för oss människor att komma underfund med livets själva gåta. Boken fick ett mycket positivt mottagande i samtiden, med berömmande recensioner av litterära storheter som Helmer Grundström och Anders Österling.
Berggren skrev också noveller och en oavslutad roman som skulle skildra tuberkulosen utan den sentimentalitet som annars var stilbildande inom litteraturen sedan Dumas "Kameliadamen". Jonssons text kompletteras av en novell av Berggren som heter "Under kniven", och är förmodligen en skildring av författarens egen operation.
Det jag saknar är en diskussion kring fenomenet sanatorieroman, som ju var mycket vanlig vid den tiden, det var långt ifrån bara "Bergtagen". Men det är kanske en förnuftig begränsning av Jonsson, som här lätt kunde drunkna i ett bottenlöst hav av litterära djup.
Mot slutet av sina dagar gav Elfred Berggren en litterär tidskrift, "Vi och ni", av mycket hög kvalité. Bland de medverkande märks idel storheter som Albert Viksten, Sven Stolpe, Josef Kjellgren, Alf Ahlberg, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz, Sigrid Boo, Gustaf Hedenvind-Eriksson och Bertil Malmberg.
Annars får Ångermanland framför allt illustrera den föga ärofulla situationen med ett Norrland som icke är, det vill säga frånvaron av berättelser från flyttlassens Norrland, nedläggningarna och avfolkningen. Det Norrland som från någon gång på 60-talet gör en resa i motsatt riktning saknar egna röster som kan berätta dess historia. Det temat har för övrigt behandlats mycket förtjänstfullt av Mats Jonsson i förra årets Västernorrlandsnummer av Provins.
I en ambitiöst upplagd längre essä söker Anna-Karin Jonsson från Sollefteå att spåra ett samband mellan språket och Ångermanälvens flöde. Här finns många intressanta och lovande uppslag, till exempel tanken att ett kuvat landskap frambringar ett kuvat språk, men hon fullföljer tyvärr aldrig sina tankegångar, och essän mynnar ut i allmän oklarhet och ett stort "jaså?"
Den enda plats i litteraturen där Norrland tycks finnas är poesin. Symptomatiskt nog exemplifieras det med en Norrbottenspoet, David Vikgren.
Här finns också en kort text av Roger Edholm om stadsskildringen i Norrlandslitteraturen, och en högintressant essä av Anders Johansson om representation, som utvecklar sig till en diskussion kring begrepp som sanning, fakta och erfarenhet. Det är tufft, inte många idag vågar sig ut på så djupa vatten.
Dessutom en berättelse av Katarina Kieri, och ett par dikter av debutanten Louisa Johansson, som tidigare har gjort sig mest bemärkt i Poetry-slamsammanhang.
Ett ovanligt innehållsrikt och spännande nummer av Provins.
Förra sekelskiftets expansiva, men också konfliktfyllda, Norrland finns i allra högsta grad och har rent av skapat en egen litterär genre i Norrlandsromanen, mycket specifik till både form och innehåll. Professor Örjan Thorell hävdar rent av att Norrland vid den tiden är en föregångare i Litteratursverige. Kring detta för han och Ulrika Lif ett mycket intressant resonemang.
Dessutom presenteras Härnösandsförfattaren Birger Sjödin, vars noveller om det borgerliga Härnösand är ett delvis bortglömt men fortfarande vitalt stycke litteratur.
Det finns mycket annat med ångermanländskt anknytning. I numrets kanske intressantaste text skriver Erik Jonsson initierat om Österåsenandan, med dess konstnärliga koloni, där framför allt den numera bortglömde sciencefictionpionjären Elfred Berggren presenteras i helfigur.
Berggren var utbildad ingenjör, men på grund en tidigt avancerad tuberkulos i båda lungorna kom han aldrig att utöva sitt yrke. Han ägnade de långa vistelserna på sanatoriet åt självstudier, inte minst av humanistiska ämnen. Uppmuntrad av den legendariske Österåsenföreståndaren Helge Dahlstedt, som trodde på läkarvetenskapens sociala ansvar och konstens läkande kraft, började Berggren skriva journalistik. Snart skrev han också skönlitteratur. Hans sf-roman "Robotarnas gud" från 1932 vill svara på frågan om det är möjligt för oss människor att komma underfund med livets själva gåta. Boken fick ett mycket positivt mottagande i samtiden, med berömmande recensioner av litterära storheter som Helmer Grundström och Anders Österling.
Berggren skrev också noveller och en oavslutad roman som skulle skildra tuberkulosen utan den sentimentalitet som annars var stilbildande inom litteraturen sedan Dumas "Kameliadamen". Jonssons text kompletteras av en novell av Berggren som heter "Under kniven", och är förmodligen en skildring av författarens egen operation.
Det jag saknar är en diskussion kring fenomenet sanatorieroman, som ju var mycket vanlig vid den tiden, det var långt ifrån bara "Bergtagen". Men det är kanske en förnuftig begränsning av Jonsson, som här lätt kunde drunkna i ett bottenlöst hav av litterära djup.
Mot slutet av sina dagar gav Elfred Berggren en litterär tidskrift, "Vi och ni", av mycket hög kvalité. Bland de medverkande märks idel storheter som Albert Viksten, Sven Stolpe, Josef Kjellgren, Alf Ahlberg, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz, Sigrid Boo, Gustaf Hedenvind-Eriksson och Bertil Malmberg.
Annars får Ångermanland framför allt illustrera den föga ärofulla situationen med ett Norrland som icke är, det vill säga frånvaron av berättelser från flyttlassens Norrland, nedläggningarna och avfolkningen. Det Norrland som från någon gång på 60-talet gör en resa i motsatt riktning saknar egna röster som kan berätta dess historia. Det temat har för övrigt behandlats mycket förtjänstfullt av Mats Jonsson i förra årets Västernorrlandsnummer av Provins.
I en ambitiöst upplagd längre essä söker Anna-Karin Jonsson från Sollefteå att spåra ett samband mellan språket och Ångermanälvens flöde. Här finns många intressanta och lovande uppslag, till exempel tanken att ett kuvat landskap frambringar ett kuvat språk, men hon fullföljer tyvärr aldrig sina tankegångar, och essän mynnar ut i allmän oklarhet och ett stort "jaså?"
Den enda plats i litteraturen där Norrland tycks finnas är poesin. Symptomatiskt nog exemplifieras det med en Norrbottenspoet, David Vikgren.
Här finns också en kort text av Roger Edholm om stadsskildringen i Norrlandslitteraturen, och en högintressant essä av Anders Johansson om representation, som utvecklar sig till en diskussion kring begrepp som sanning, fakta och erfarenhet. Det är tufft, inte många idag vågar sig ut på så djupa vatten.
Dessutom en berättelse av Katarina Kieri, och ett par dikter av debutanten Louisa Johansson, som tidigare har gjort sig mest bemärkt i Poetry-slamsammanhang.
Ett ovanligt innehållsrikt och spännande nummer av Provins.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)