Till de råbarkades försvar

 

En känslig själ
Jáchym Topol
Övers: Marie Wenger
Ramus. 2022

Den tjeckiske författaren Jáchym Topol tar tempen på den europeiska samtiden. Helt feberfri är den inte. Inte minst i det forna Central- och Östeuropa där många förhoppningar i samband med kommunismens fall har grusats. Men de svikna löftena till trots stretar människorna vidare och gör sitt bästa av sina liv.

Till formen är boken en klassisk pikareskroman, med en resa som börjar i England, fortsätter ner  och Huvudpersonen är skådespelaren och teatermannen Maur och hans två namnlösa söner. De upplever hisnande äventyr och träffar ett överdådigt galleri mer eller mindre udda personligheter på sin resa.

Det börjar i England där en uppretad pöbel går till anfall mot teatergänget eftersom de misstar dem för polacker. Det hade antagligen inte gjort något skillnad om stenkastarna hade vetat att de var tjecker. Som om det skulle spela någon roll – ut ska de i alla fall!

Efter en färd genom ett rasistiskt Europa kommer de tillbaka till sitt tjeckiska hemland, som är lika rasistiskt. Dessutom korrumperat, nepotistiskt, med ofattbara samhällsklyftor och nationalistiska högerkrafter som lutat betänkligt mot ett auktoritärt, imperialistiskt Ryssland. Och där våldet är ständigt närvarande, som universallösning på de flesta problem.

De möter en rad udda existenser, ofta ganska råbarkade typer, men filosofiskt lagda med en egen blick på livet, och inte sällan med hjärtat på rätta stället. Trots all vedervärdighet som inträffar tas barnen väl om hand, ändå ett tecken på att civilisationens fernissa är inte riktigt så tunn. Trots allt, och det är mycket trots allt.

Mycket av skeendet genomsyras av en livsbejakande, anarkistisk ådra.

Stilen är därefter, extravagant, slösande, och väjer inte för det folkliga och burleska, en slags postmodern barock. Fantasin är mäktig, den ena bisarra episoden efter den andra skrivs fram, och det är bitvis så osannolikt att det kan rent av ha inträffat i verkligheten.

Hur som helst kan det bli för övermäktigt, för bisarrt, för anarkistiskt, helt enkelt för långdraget utan vare sig logisk eller litterär nödvändighet.

En läsvärd roman ändå.

Ett sekel i Mongoliet

 

Det Gyllene Huvudet
Jáchym Topol
Övers: Sofie Sköld
Rámus. 2008

Det finns något högst beundransvärt när en författare lyckas berätta en historia med ett rikt och väsentligt innehåll – utan att det ens känns kortfattat och komprimerat. Den tjeckiske författaren Jàchym Topol genomför det konststycket i ”Det gyllene huvudet”. Den är varken en långnovell eller en kortroman, utan den framstår som sig egen form. Bara en sådan sak.

På runt 50 sidor berättar Topol Mongoliets 1900-tals historia. Den börjar med den sovjetiska erövringen, utrotandet av alla dem som man uppfattar som fiender, tvångsinförandet av den sovjetiska varianten av modernisering, vilket i sin tur kräver att nya eliter skapas, och det sker lämpligast vid lärosäten i det socialistiska fosterlandet.

Berättaren lär sig av sin far hur man lever ett dubbelliv för att överleva, med allt vad det innebär av dubbelmoral, hyckleri, förställning och förljugenhet. Han blir en framstående ungkommunist som skickas för att studera i Moskva. Här möter han ingen mindre än Stalin, och det får oanade konsekvenser för honom, då Den Store Ledaren tror att han är jakut, och han kan inte ha fel, förvandlas berättaren från mongol till en person från Jakutien.

Slutet blir allt annat än gott, och ändar i ett svartsjukedrama med rasistiska förtecken. Och berättaren är numera en blind och försupen tiggare i ett slitet Mongoliet i kapitalismens bakvatten.

Allt berättat med ett jämt, bitvis bisarrt, flöde, både slängigt och slangigt.

Det är en suggestiv berättelse om ett våldtaget land, men lika mycket en reflektion kring modernitetens väsen, som ställer viktiga frågor om vad som är framsteg, och förhållandet mellan tradition och det vi kallar för utveckling.

På bara 50 sidor. Det är lätt att bli avundsjuk.

En människa tål mycket, men inte hur mycket som helst

Materialtrötthet
Marek Šindelka
Övers: Marie Wenger
Rámus.

EU:s svenska kommissionär Ylva Johansson har lagt fram ett förslag för unionens nya migrationspolitik. Enkelt och orättvist sammanfattat går det ut på att hålla så många som möjligt borta. Festung Europa står redo att försvara sig mot invasionen av lycksökare och parasiter som är ute att utnyttja vår välfärd. Samtidigt dör människor på flykt undan krig och förtryck.

Det var en notis i augusti 2015 om 71 flyktingar som hittades döda, kvävda till döds, i en lastbil parkerad utanför österrikiska Parndorf, som blev inspirationen för den tjeckiske författaren Marek Šindelka till hans roman ”Materialtrötthet”.

Två bröder är på flykt från ett krig. Bit för bit, nästan som i förbifarten, fogas scener samman till en bild av total förödelse där inget liv är längre möjligt. Med hjälp av skrupelfria smugglare tar de sig till Europa, en plats som är: ”transportkorridorer, motorvägsöverfarter, lagerlokaler och framför allt stängsel.”

Bröderna kommer ifrån varandra under flykten och försöker återförenas, nu på flykt undan myndigheter och en illvillig omgivning. ”Han befann sig på en plats som de kallade förvar. Som han snart skulle bli varse skilde sig förvaret inte på någon punkt från ett fängelse.”

Bilderna från ett ogästvänligt Europa varvas skickligt i ett dubbelperspektiv med skildringar av själva flykten. Det är en mycket kroppslig prosa, fysisk, smärtsam. Läsaren kan riktigt känna varje ögonblick av umbärandet, den bedövande stanken av diesel, det outhärdliga bullret, kroppens förlamande stelhet i det trånga utrymmet, kylans mordiska grepp.

Romanens mörker är trots allt inte helt kompakt, det finns ljuspunkter. Som de fora på internet där människor letar efter varandra. ”Porträttbilder som från en fotoautomat. Under varje bild en beskrivning: Jag letar efter min make, jag letar efter min far, min mor, min dotter.”

Jag kommer osökt att tänka på åren efter andra världskriget, då människor letade efter varandra på exakt samma sätt. Röda Korset, olika organisationer, handskrivna lappar på anslagstavlor. Så var det i Polen, så var det säkert i dåvarande Tjeckoslovakien.

Men minnet är kort ibland, och vi tenderar att minnas det vi vill.

Hur mycket tål en människa? Väldigt, väldigt mycket. Men inte hur mycket som helst.

”Materialtrötthet” är inte indignationslitteratur, men den som inte blir indignerad av den läsningen har inget hjärta i kroppen.