Årets PoesY –fräckt, uppkäftigt, politiskt

Den 13:e upplagan av PoesY avslutades traditionsenligt på lördag med final. Den var som vanligt festivalens kulmen, där poeter ur den svenska diktareliten läste egna alster.

Programmet inleddes med musik, också det en tradition. Det var Anna Jonshult som spelade några klassiska stycken på cello. Och nej, Bob Dylan kom inte i år heller.

Årets festival kunde sola sig i glansen av ett svenskt Nobelpris i poesi. De två konferencierna, Susanne Ekelund och Peter Degerman, började också med ett potpurri av Tranströmercitat. Paradoxalt nog var den första poeten, Helena Österlund, som har belönats med Borås Tidnings debutant pris, raka motsatsen till årets Nobelpristagare. Hennes poesi är så gott som kemiskt fri från metaforer. Däremot är den mättad med tung symbolik. Hennes långa diktsvit undersökte relationen mellan diktarsubjektet och världen på ett högst personligt och närvarande sätt.

Den egensinnige Joar Tibergs dikter var som kluriga aforismer, som byggde på motsatser och paradoxer, och som på ett oväntat sätt belyste det beklagliga tillståndet i världen, men pekade också på ett försynt vis mot nya möjligheter. Det var säkert ingen tillfällighet att han tillägnade sin uppläsning occupy-rörelsen.
Olivia Bergdahl, ung vinnare av SM i poetry-slam, läste uttrycksfullt dikter, som var som ordströmmar, fulla med ordlekar och fyndiga rim, och som pendlade starkt mellan det poetiska och det politiska.

Mångsysslaren Ulf Karl Olov Nilsson, förkortas kärleksfullt UKON, är en språkekvilibrist som i enkla meningar formulerar svåra frågor. Genom absurd humor blottlägger han världens jäkelskap och de bakomliggande maktstrukturerna.

Marie Silkeberg, professor i litterär gestaltning, läste en berättande dikt, med bilder från en Rysslandsresa, som rörde sig i spänningsfältet mellan det personliga och det politiska, och som kunde sägas handla om Pengar, Poesi och Politik.

Finalen avslutades grandiost med Daniel Boyacioglu. Han är estradör, hiphopartist, operakompositör, poetry-slamvinnare, poet, med mera. Med drastisk humor beskriver han en brutal verklighet av familjevåld och främlingsfientlighet. Men i hans texter finns även värme, ironi och en stor dos självdistans.

Han bjöd också på en raplåt. Boyacioglus framträdande löste slutligen upp den något överdrivet högtidliga atmosfär som annars lätt tar över under poesifestivalen. Årets finalfält var alltför mycket en frisk fläkt för att tillåta det. Fräckt, uppkäftigt, politiskt.

Poesi när den är som bäst.

Många skriver poesi men få läser

POESI
Mörkrets klarhet
Claes Andersson
Heidruns (Söderströms i Finland), 2010

Om begagnandet av elden
Lars Gustafsson
Atlantis, 2010

Mörkret skulle vara som ljuset
Kristian Lundberg
Symposion, 2010

I väntan på nästa promenör
Daniel Svensson
Oppenheim förlag, 2010

Många läser romaner men få läser poesi. Samtidigt är det många, väldigt många, som skriver poesi men mycket få skriver romaner. Beror det på att dikter är lätta att skriva men svåra att läsa? Och tvärtom, att det är enkelt att läsa en roman men besvärligt att skriva en?
En förklaring kan vara den moderna poesins fria form som gör det svårare att memorera dikter (på engelska heter utantill ”by heart” – onekligen poetiskt). Å andra sidan ger den rimmade formen långt större uttrycksfrihet.

Framför allt tror jag att det beror på den dubbla processen av å ena sidan den bildade borgerlighetens totala försvinnande, men även av borttynande av den grupp som kallades för arbetarintellektuella, personer ur arbetarklassen, utan utbildning, men med gedigen bildning, och som vid lämpliga – och emellanåt också olämpliga – tillfällen kunde deklamera hela Den nya Grottesången av Viktor Rydberg – ”ur hjärtat”.
Hur som helst vore det högst olyckligt om poesin bara blev till en angelägenhet för en exklusiv skara kritiker. Poesin är en ursprunglig uttrycksform, det är tanke och känsla i frihet och dialektisk förening. Utan poesi finns det ingen litteratur.
Finlandssvenske Claes Andersson är ett fenomen. Utbildad psykiater, jazzmusiker av rang, fotbollsspelare på elitnivå, under 90-talet ordförande i Finlands motsvarighet till Vänsterpartiet, 1995–99 landets kulturminister. Dessutom poet. Han debuterade 1962, och har mer än 20 diktsamlingar bakom sig.

Hans senaste bok heter Mörkrets klarhet, och redan titeln pekar mot den dialektik som utmärker Anderssons poesi. Anslaget är en dikt där varje rad börjar med ”Jag”, och som uttrycker uppfattningen att inget mänskligt är honom främmande (för övrigt Karl Marx favoritordspråk). Sedan följer en del som står för det personliga, och som givetvis vänder sig till ett ”Du”; ”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till”. Nästa del är benämnd ”Politeia”, med tydlig referens till Platon och Aristoteles, och är den politiska antitesen; ”Som statsminister anser jag att vi inte skall prata så mycket/om dem som är fattiga”, men tack och lov finns det motkrafter; ”Det finns ändå mänskor som bryr sig om varandra”.
Avslutningen är en nödvändig syntes som förenar det personliga och det politiska; ”Vi som var deras barn växte upp i den tystnad som/hämtats hem från skyttegravarna/Också vi skadades trots våra friska kroppar”.
Anderssons stil är den nyenkelhet som länge varit hans.
Radikalismen till trots kan han stundtals ge uttryck för djupt pessimistiska tankar; ”Säg inte att våld inte är skojigt att titta på”, kanhända resultatet av besvikelse och frustration hos en person som börjar komma upp i ålder.
Men helheten är vacker, drastisk, levande.
Lars Gustafsson intar något av en särställning i svenskt intellektuellt liv. Filosof, lärdomsgigant, liberal med hjärtat till vänster. En betydande författare med en lång rad romaner och diktsamlingar bakom sig.
Hans författarskap ägnas i stor utsträckning åt att utreda förhållandet mellan människan och naturen, och vår plats i universum. Titeln på hans senaste diktsamling Om begagnandet av elden talar för sig själv.
Gustafsson skriver som det anstår en filosof om högstämda, djupsinniga ämnen, det dyker upp kända matematiker, ”I några världar har man bekräftat/Riemanns förmodan om primtalen”, Gauss, eller i varje fall hans fru, här finns betraktelser inspirerade av Platon och Aristoteles.
Flera av dikterna riktar sig till vänner, döda och levande.

Det som är emellertid mest särpräglat i Lars Gustafssons diktning är hans enastående förmåga att låta sig inspireras av i stort sett vad som helst. En mört, en bit drivved, ett tåg som transporterar virke, ett fiskstim, allt kan ge upphov till en stilla reflektion, en betydelsemättad bild, ett finstämt känslouttryck. En dikt heter ”Triviala kunskaper”, ett avsnitt bär titeln ”Dikter om alltför små händelser”.
Här finns mycket av öppenheten i Gustafssons poesi. Saker är inte vad de synes att vara; ”Det mesta som händer med tingen/har inte alls med tingen att göra”, andra världar kan finnas och en annan värld är möjlig, historien må vara full av ”taskiga överraskningar”, men den är på inget sätt avgjord.
Humorn är ett kraftfullt vapen och poeten drabbar oss med dråpliga sanningar; ”Personer med stört modersförhållande/blir poeter./Personer med stört fadersförhållande/blir tjatiga.”
Tack för den, herr Gustafsson!
Kristian Lundberg som tillhör en yngre generation än de två föregående poeterna, har blivit mycket uppmärksammad för sin roman Yarden, för vilken han 2009 belönades med Ivar Lo-priset. Han är också en flitig poet. Titeln på hans senaste diktsamling antyder ett visst intresse för mörker bland svenska poeter. Det kan förstås vara en ren tillfällighet, och hos Lundberg handlar det mer om kontraster, om motsatsernas spel, om det som är, och det som skulle kunna vara.

Den ständigt återkommande färgen i dikterna är annars grå, som ju ligger mellan det ljusa och det mörka.
Grundtemat, som författaren använder flera gånger om igen, är det öppna fönstret, då allt är, är åtminstone tycks vara, stilla. Det är en öppenhet mot världen, som kommer till uttryck redan i inledningsdikten: ”Det händer att jag/drömmer att dikten är en stad/med gränder, öppna torg och kulvertar.”
Lundberg blundar inte för tillvarons ofta smärtsamma komplexitet och sorgen över alltings förgänglighet; ”Allt ska förgöras, förintas”.
Lundberg har en fantastisk känsla för ordens valörer, deras mångskiftande symbolik. Mest drabbad blev jag av mångtydigheten i ordet ”ikon”, som numera oftast används som beteckning för genvägar på dataskärmen, men faktiskt är lika mycket helgonbilder.
Tänk på det nästa gång ni sitter framför datorn.

Daniel Svensson är 27 år och I väntan på nästa promenör är hans debut. Och nog märks det att det är en annan division. Dikterna är fortfarande ungdomligt förnumstiga, det är alldeles för mycket filosofi och för lite poesi.

”Men från det smutsiga
 luddfiltret
Flagnar drömmens guld
Som en ny Bartolomé
 de Las Casas
tar jag strid med mitt förakt.”

Vi befinner oss alltså i en tvättstuga. Författaren ikläder sig redan från början rollen som åskådare.
Men här finns också goda ansatser. Kluriga ordvändningar, som ”Jag menade vad jag sa/men menade inte att säga det”, och en uppfinningsrikedom med ord och begrepp, ”Lex Sokrates” är en anstiftan till fritt tänkande, vad ”Pol Potpurri” är vet jag inte men det låter roligt, och visst en det en häftig avslutning på en dikt om trasproletariatet återkomst; ”Proletärer i alla länder/Förnedra er!”
Bäst kommer Daniel Svensson till sin rätt i konkreta dikter, där han inte krånglar till det, och med ett förtätat grepp uttrycker något väsentligt på några få rader.
I väntan på nästa diktsamling.

Poesifestival med kvalitet och variation

Poesifestivalens final som avrundar veckan på lördag kväll är alltid en högtidsstund. Årets upplaga, den tolfte i rad, satsade på kvalitet framför kvantitet. Sex poeter är precis lagom, och ungefär vad en inbiten poesiälskare förmår att ta in under en koncentrerad kväll.

Årets finalpoeter representerade ett intressant och brett register av olika åldrar, stilar och temperament.

Först ut var legendaren Lennart Helsing, 91 år ung. Vant och rutinerat bjöd han på en lärd och underfundig bärsärkagång genom världslitteraturen. Det var mycket Hamlet och lite Krakel Spektakel.

Ida Linde, som efterträdde Helsing på scenen, är en av de mest egensinniga unga poeterna, alltid full och överraskningar och oväntade referenser, henne vet man aldrig var man har, inte heller vart hon är på väg. En av dikterna hon läste var ett ”samtal”, där så vitt skilda författare som Jenny Disky, Mare Kandre, Olga Tokarczuk och Ryszard Kapuscinski, fick komma till tals.

Också Tom Malmquist tillhör den yngre generationen diktare som arbetar med ämnen som är föga vedertagna inom poesin. Hans debutsamling handlade om ishockey, både konkret och metaforiskt. Han fortsätter sin skärskådning av manligheten i ”Fadersmjölken” från förra året. Han arbetar mycket med ljud, assonanser och alliterationer. Bildspråket är ofta djärvt, inte utan ett visst effektsökeri. Han är dessutom en duktig uppläsare, vilket är inte allom poeter förunnat.

Efter en välbehövlig paus äntrades scenen av det senaste stjärnskottet på den svenska poesihimlen Jenny Wrangborg. Hon skriver realistisk dikt, med direkt tilltal, som berör starkt. Det handlar mycket om längtan, och kanske framför allt om att ett annat, förhoppningsvis bättre, liv och samhälle är möjligt. Mycket klasskamp, men också ett gripande farväl till en saknad vän.

Därefter var det tur för den mångfaldigt belönade Akademieledamoten Jesper Svenbro. Modernistisk ironi blandades med klassiska referenser och intellektuella lekar, som stundtals kunde fånga förtätade ögonblick, som gav vidare över- och inblickar. Mycket akademiskt.

Kvällens avslutades av Anna Hallberg, som läste ur sin senaste diktsamling ”Colosseum, Kolosseum”. Det är ett försök att fånga in galenskapens väsen. Snabba associationer staplas på varandra, och kunde man bara släppa taget till den hallbergska diktens musik, fungerade det förvånansvärt väl.

PoesYfestivalen regerar i Västernorrland!