Bäst läst 2025 - med utvalda femstjärniga läsningar

 

Idag följer vi Ångermanälven uppströms och hämtar nästa lista från Prästmon. Den är sammanställd av Mina Widding, skrivpedagog på Hola Folkhögskola.

Spricktand, Tanya Tagaq

Fem för innovation och gränsöverskridande, och fem för manifesterande metaforer och modern mytologi. Och för att få kliva in i en värld jag inte varit i förut. Tyckte mycket om dikterna som återkommer som form genom boken. Om att leva i en periferi med permafrost, om övergrepp och att stå upp för sig själv och hur, vilka former det kan ta, om att gå över gränser bildligt och bokstavligt.

Body Double, Hanna Johansson

Det var längesen jag hade svårt att lägga ifrån mig en bok på det här sättet, och slukade den så snabbt. Det finns en vibe av Auster, med en mix av Big swiss, lite Solvej Balle också faktiskt, i upprepningarna, och jag minns en film där någon kvinna nästlade sig in hos någon annan och gjorde sig lik henne, från nittiotalet? Jag får en kontinental känsla som påminner om Lina Wolff, Hanna Nordenhök.
Jag tänkte också på Laura från Twin Peaks, men kanske främst för att jag nyss sett om de två första säsongerna, och den lite skeva stämning som finns här. Alla de här referenserna gör inte boken sämre, snarare tjusas jag av att se dem i en helt egen tappning.

Pappershem, Dominique Fortier

Jag tyckte väldigt mycket om att vara i denna gestaltning, eller berättelse om Emily Dickinson, i en slags självbiografisk dialog med författaren själv. Fiktionsformen gör att jag upplever mig komma nära och de korta avsnitten är som bilder, "musings" över valda delar/tänkta ögonblick ur poetens liv. Förstås är det Fortiers Emily jag lär känna, men jag tycker verkligen om den versionen! En poet som är fullständigt närvarande och "in awe" av det som finns runtom henne, jag kan förstå att ju mer man finslipar sinnenas intryck desto mer behöver man dra sig tillbaka för att inte överväldigas fullständigt. Det är den bild jag får. Som att hon verkligen SER världen och hur rik den är.

Profetens sång, Paul Lynch

Det här var en ytterst påtaglig bok. Just att det är så lösa ramar kring vad som faktiskt ligger bakom det som sker, orsaken till undantagstillståndet etc, att politiken inte är utskriven och att den inte skildrar en specifik händelse som redan hänt och dessutom utspelar sig i nordeuropeisk miljö och kultur, gör att den kommer så mycket närmare, kniven mot strupen liksom. Det skulle kunna vara här. Det är inte otänkbart. Fi fan. Det blir ännu mera verkligt att provuppleva fascistkrig i en miljö och kultur som inte, trots allt, är främmande. Noll distans. Jävligt nyttigt och äckligt jobbigt. Älskar språket, tätheten och det supernära perspektivet med skygglapparna på. Språket och formen blir en gestaltning av hur inträngd man blir då verkligheten krackelerar och faller sönder omkring en. Noll utrymme för reflektion och att egentligen förstå vidden, ta in det som sker. Hon är ju också så isolerad utan sin man, utan någon annan bundsförvant. Man blir tokig på henne, samtidigt förstår man. Hur ska man kunna lämna sitt liv? Och detta gör det ännu mera verkligt/påtagligt, vad så många i vår värld tvingas genomgå. Plågsam läsning men också njutbar, och svår att lägga ner, trots kompaktheten. Jag slukade den på fem dar eller så.

Hitom himlen, Stina Aronson

Läsnjutning. Norrbottens Sara Lidman? Med sitt helt egna sätt att beskriva detaljer, och människors inre rörelser genom de yttre, vardagliga åtbörderna. Helt briljant, en fruktansvärt skarp blick för människor, och en skildring av det utåt sett fattiga med sinnesmässigt rika livet i småbyar, finnpörten i det begynnande nittonhundratalet, tjugotretti? Även om de glansiga gratiskatalogerna av traktorer för mig ger ett senare intryck, så är ju boken utgiven på fyrtiotalet?
Det går låååångsamt, har nog aldrig varit med om en långsammare bok, utan att tycka att den är tråkig en enda sekund. Som en Ingmar Bergman-film kanske, tänkte ofta på filmen som medium, i det att vi följer människors små rörelser men inte så mycket har tillgång till det inre, även om det kommer fram det också.

Vi skulle ha talat om allt, Judith Hermann

En autofiktion, som just också behandlar genom sitt berättande, försöker ringa in, hur ett skrivande som utgår från ens egna erfarenheter ändå också är fiktion: jag drömmer, jag är inte riktigt säker. Hon snuddar också här vid snuddandet, det jag brukar definiera som att poesi är språket för det som inte går att säga, där "poesi" kanske lika gärna kan stå för allt skrivande som också har en grund i konstnärlig gestaltning (litteraturen som konstform). 

Liken vi begravde, Lina Wolff

Det är en särdeles speciell pralin vi har i Wolff, som gör något i svensk litteratur som vi knappt sett maken till förut, och därför kan bli lite obekväma inför. Det spårar ur, och det kan man som vanilj-läsare ha lite svårt för. Men det är ju det som är hela poängen! Att det faktiskt får lov att spåra ur, att hon gör vad man faktiskt kan i litteraturen, ta ut svängarna för att det faktiska som sker bara är hälften av berättelsen, på något sätt. Nu välkomnar jag det överdrivna, och ser fram emot det, och lo and behold – Liken vi begravde levererar! Här görs också något nytt, det vävs in något med verklig bakgrund. Både Victoria Benedictsson (författarinnan som går igen i boken) och tvillingmordet, som jag förvisso inte är bekant med själv, men som ändå förlänar berättelsen en särskild air, genom att man vet att det skett.
I natt när jag vaknade till och försökte somna om igen, tänkte jag på hur berättelsen liknar Fargo till viss del, kanske egentligen även Three billboards outside Ebbing, Missouri, och fler av den sortens filmer – där vi ju tycks acceptera överdrifter på ett helt annat sätt. Det finns också något i det redneckiga, som känns igen i hur Wolff skriver om byn. En slags stolthet nästan, över hur bonnigt bakvända man är i byn.
"That corpse you planted last year in your garden, has it begun to sprout yet?" Fint motto för texten, T.S Eliot

I hängmattan, Johan Jönson

Min hjärna är som mos efter att ha läst i tre intensiva sjok: för att, ge orden röst, ta mig den friheten att höra orden genom min egen mun, tunga, lunga. Och mosad hjärna, det är precis som det ska vara efter att ha läst Jönson. Och ändå är det inte samma som tidigare läsningar, för här har jag fått njuta av nästan barnsligt vackra betraktelser och förnimmelser, också, den sortens betraktelser eller förordligande har jag inte läst av honom innan (men det ska erkännas att jag har mycket kvar att läsa också) som interpunkteras, tack och lov, och spräcks sönder av inälvor, självdödsformuleringar, könsord och likmaskar. Alltså på riktigt, älskar att följa med i den här knäppa poesihjärnan, och skrattar till emellanåt, av lustiga uttryck och nyord, självpunkterande fraser om själva skrivandet, samtidigt som jag glädjs åt välfunna meningar om läsande, människovarande/ickevarande och betydelselöshet som blir betydelsefullhet.

Den svarta enhörningen, Audre Lorde

Det här är riktigt bra poesi. Närhet, nakenhet, styrka, motstånd, intimitet, ilska, sorg och framför allt ett stundom enkelt och rakt men alltid träffande språk, stundom metaforiskt bildrikt, snudd på surrealistiskt men alltid landande i en inringning av något väsentligt.

Femton år, Vigdis Hjorth

Oerhört fint om en ung flickas jagblivande, och motstånd mot den förtryckande familj hon växer upp i - men inte en högljudd revolt, inte ett högljutt eller överdrivet förtryck, utan mer detta långt mer vanliga icke-samtalet, rädslan och lögnerna inom en familj som försöker upprätthålla ett kristet leverne. En känga mot den kristna skenheligheten, att föräldrarna och släkten, systern, liksom är "döda" fast de lever, som jag ser som det centrala (som givet kan existera i många fler familjer, religionen förutan). Det är så himla respektfullt som Paula förstår och till slut vågar bejaka sin mänsklighet, sin existens i världen, med en sådan inre glädje och uppskattning av världen. Paula är så klok, att jag på många sätt känner att det är som ett slags önskeskrivande, av hur man önskar att någon skulle få "bli till".