Bäst läst 2025 - med musik och spänning

 

Den fjärde listan kommer från Västkusten, närmare bestämt Göteborg, och bakom den finns gamle vännen från gymnasiet, nöjesjournalisten och musikern (känd från Kai Martin med Stick) Kai Martin Löwen Åberg.

Tio favoritböcker 2025 (och tre jag önskat att jag haft tid att läsa):

”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” av Randi Olausson. Nej, det är ingen perfekt komponerad bok som Randi Olausson har skrivit. Men inte desto mer drabbande. Hon, äldsta syskonet i en rik barnaskara, tar ansvar som storasyster och extrammma när mamman går bort i början på 2000-talet. Men istället för att bära bördan faller hon för nycker och missbruk av droger, alkohol och sex. Denna hennes andra del om sitt liv är plågsam läsning. Så plågsam att den tar tid att arbeta sig igenom, kapitel för kapitel.

”Den smutsiga floden” av Åke Edwardson. Är det nu han lämnar kriminalkommissarie Erik Winter åt sitt öde…? Vilken rafflande, elegant och brutal sorti i så fall. Den 14 boken i serien, efter 30 år med kriminalitet ur ett göteborgskt perspektiv, tummar inte på någonting. Är både existentiellt reflekterande och spännande. Han skriver om Göteborg ur ett mörkt perspektiv där han kan varje vinkel och vrå, men tar sig också en avstickare till Malaysia, som vore det en resebok i spänning. På 317 sidor kramar han skiten ur historien och lämnar sina läsare i andlöshet.

”Det andra livet” av Daniel Alfredson. Debutant som författare, men rutinerad som filmregissör. Ja, det är han, Hans Alfredsons son. Med denna spänningsroman knyter han täta vänskapsband med mästare som John le Carré. Det kalla kriget, u-båtsjakt och spioneri rullar in i Stockholms södra skärgård. Effektivt skriven, trovärdig med idoga kopplingar till händelser då Sverige i just detta härad hade en u-båtsepedemi.

”Hatets hjärta” av Dennis Lehane. Dennis Lehane skildrar ett USA som utan omskrivningar inte är speciellt smickrande. Det är en nation byggt på våld och korruption, där man kan köpa sig till framgång och rättslig frihet; funkar inte det går hut och hot hem. Med den darrande amerikanska demokratin i nedmontering av sittande president är det egentligen inte förvånande. Ja, Dennis Lehane – precis som Cormac McCarthy och James Ellroy – skildrar oförblommerat just detta, hur ett samhälle plågas av våld, våldets tradition och korruptionen lamslår rättsväsendet och har gjort så genom årtionden. Ja, böckerna är förstås fiktion. Men det finns en ton av verklighet i det som dessa författare skriver. Antingen mer, men sällan mindre. Dennis Lehanes ”Hatets hjärta” utspelar sig i segregationens Boston 1974. Det år då, genom ett domstolsutslag, bussningar startade. Ett sätt och experiment att lindra segregationen genom att bland elever med olika bakgrund. Det skapade protester. Afroamerikanerna vill inte gå i samma skola som de med irländsk härkomst. De med rötterna i Italien ville inte beblanda sig med latinamerikanerna. Av detta har Dennis Lehane författat en roman som griper tag.

”Sardonicus fyra visioner” av Tony Fischier.Umeåfödde och uppvuxne Tony Fischier har sedan 40 år Göteborg som bas. Med staden som utgångspunkt skriver han rafflande kriminalromaner och tummar inte för en sekund på kvaliteten. ”Sardonicus fyra visioner” är inget undantag. Skickligt håller han spänningen vid liv från första sidan till den sista. Återigen sitter man med andan i halsen efter den intensiva finalen efter en nära nog maratonläsning. För så skickligt är hans romaner skrivna att ett kapitel måste följas av nästa.

”Den högra handen” av Mohlin & Nyström. Barndomsvännerna från Åmål, Peter Mohlin och Peter Nyström, vet sannerligen hur en thrillerslipsten ska dras. ”Den högra handen” är den fjärde romanen i krimserien om FBI-agenten John Adderly, som lever under hemlig identitet i Karlstad, som kriminalpolisen Fredrik Adamsson. ”Den högra handen” är fortsatt driven spänningslitteratur med ett intressant porträttgalleri och karaktärer med hög trovärdighetsfaktor. Lägg till Karlstadsmiljön, som är både diktade och baserad på stadens faktiska gator, torg och byggnader, så har man återigen en roman som engagerar.

”Rädd att drunkna” av Göran Parkrud. Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året. Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvsynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt. Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.

”Vi kan inte dö” av Karl G Jönsson med flera. När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början. Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns.

”Mormor Lea” av Grzegorz Flakierski. Visst kan det tolkas som fjäsk. Inbjuden av min forne gymnasiekamrat Grzegorz till att vädra mina läsfavoriter 2025 och jag väljer hans senaste roman. Men det har sitt väsentliga skäl. Det här är helt enkelt den bästa av det som jag har läst (det vill säga nästa allt) från min väns författarskap och platsar därför med lätthet i denna min tio-i-topp. Det är en flyhänt skriven, insiktsfull, dramatisk,roande och oroande roman som spänner över en mörk era. En biografi över familjehändelser som bär fram till den som författat boken. Mycket bra.

”Skugglik” av Jeanette Bergenstav. På kort tid – debuten i serien om den frilansande journalisten Jennifer Sundin kom 2021 – har Jeanette Bergenstav seglat upp som inte bara Göteborg främsta krimdrottning utan också, kanske, hela Sveriges. ”Skugglik” är hennes fjärde roman i sviten och är skoningslöst spännande från start till mål. Inte heller nu vilar hon på hanen. Som läsare hinner man inte hämta andan förrän det är slut. Men listigt nog är det inte över, för – litet snopet – öppnar hon för en brutalt spännande fortsättning. Jo, hon kan konsten att hålla sina läsare på halster, Jeanette Bergenstav. Knappt har man avslutat ett kapitel förrän nästa måste läsas. Och nästa. Och nästa.

(Tre böcker jag önskar att jag hade hunnit läsa: Lydia Sandgrens ”Artens överlevnad”, Klas Östergrens ”Klenoden” och Ian Rankin ”A heart full of headstones”.)