”Det är kärleken till Ådalen som lyser starkast”

Djuphamn
Tove Alsterdal
Lind & Co

Tove Alsterdals avslutande del av Ådalstrilogin tar sin utgångspunkt i älven där ett brott uppdagas. Romanen ”Djuphamn” är en spännande kriminalberättelse med klangbotten i kalla krigets Sverige, med anknytning till USA och Vietnamkriget. Men det är också en skildring av det förflutnas närvaro i nutiden, och om hur historien formar dagens samhällen och dess människor.

Redan i inledningen när en grupp marinarkeologer dyker i Ångermanälven och stöter på resterna av den 1939 rasade Sandöbrokonstruktionen konstateras det lakoniskt: ”Det förflutna var inte borta, det var verkligt.”

Det är under den dykexpeditionen som man hittar liket som drar i gång hela historien. Det ger på ett sätt älven en central roll i berättelsen. Ångermanälven är själva livsnerven i Ådalen, men också en konstant i bygden, stumt knyter den ihop historien med allt som hände på dess yta och med allt som döljs på dess botten.

Det förflutna kastar långa skuggor över nuet, eller med William Faulkners ord; ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.” Ådalen 31 är ständigt närvarande förstås. Men här är det så mycket annat som tränger sig på. Kalla kriget, Vietnamkriget, Vietnamrörelsen i Sverige, de amerikanska desertörernas öden.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland