Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 13 juni 2020

Sveriges längsta statsminister




Idag är det 119 år sedan Tage Erlander föddes. Dagen till ära en recension av hans dagböcker från 1957:

Dagböcker 1957
Tage Erlander
Utgivna av Sven Erlander
Gidlunds förlag

Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar efter Chrusjtjovs maktövertagande. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige ”medan Västerlandet i övrigt diskuterar om sina möjligheter att rädda sin framtid, går vi till strid om pensionerna för våra åldringar.”

Tage Erlanders dagboksanteckningar handlar väldigt mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet – snart Centerpartiet – hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och i förlängningen hotar ett valnederlag. Erlander själv funderar på att avgå, det är bara plikten mot partiet som håller honom kvar. Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister ända fram till 1969, då den unge och briljante påläggskalven Olof Palme tar över. Erlander är alltså partiledare och statsminister i 23 år, ett svårslaget rekord.

Dagböckerna är anteckningar av varierande längd, nerskrivna eller dikterade i stort sett samtidigt med eller strax efter de händelser som de behandlar. Några viktiga större kunskaper bidrar de inte med, förutom en och annan episod, som den att Gunnar Sträng ville beslagta Henry Millers ”Kräftans vändkrets”. Det tyckte inte Erlander, även om han fann boken ”tarvlig”.

Här finns många skarpa personporträtt, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson framstår närmast som maktgalna psykopater, Hedlund däremot är en hygglig prick. Också många partivänner blir rejält kritiserade, och Erlander skräder inte orden, ”något virrigare och sketnare än Åman”, ett citat som talar sitt tydliga språk. Om Tingsten: ”Struntviktighet och självmedvetenhet och i botten en osäker gymnasist.” 

Erlander är medveten om att hans ledarskap är strakt ifrågasatt inom delar av partiet, och många av hans ilska och ironiska kommentarer är säkert ägnade åt att hantera den besvärliga situationen. Men han är också genuint osäker på sig själv och stundtals välgörande självkritisk.

Någonstans mellan raderna kan man skönja konturerna till det Sverige som komma skall, och redan nu klagas det över televisionens uselhet, bilismens hejdlösa framfart, tidningarnas skandalöst låga nivå och den politiska debattens ytlighet.

Det var inte bättre förr, men inte nödvändigtvis alltid sämre heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar