När man skjuter arbetare
Teater
Västernorrland
Manus: Kjell
Sundstedt
Regi: Åsa
Ekberg
Scenografi:
Ulla Dahlström
Medverkande: Ingemar Virta, Bodil Granlid, Camilla Eriksson
och Peter Mörlin
Spelades på Svanö 27/10
När man skjuter arbetare är berättelsen om Kerstin Thorvalls
föräldrar. Hon uppträder faktiskt själv
i pjäsen, otäckt porträttlikt gestaltad av Bodil Granlid. Men har man inte läst
boken fungerar pjäsen alldeles utmärkt ändå. Det här är ingen roman, det är
teater, i Kjell Sundstedts känsliga bearbetning, och Teater Västernorrland i
samarbete med Estrad Norr från Jämtland skapar sin egen berättelse.
Regissören Åsa Ekberg låter skådespelarna ta till vara
teaterns alla uttrycksmöjligheter, och med hjälp av kropp och rörelse, ljud och
sång, skapar man ett universum som är 20- och 30-talens Sverige, lika mycket
som dagens. Scenografin är enkel och funktionell, här talar vi om stor dramatik
på liten scen.
Spelet behärskas av starka känslor, även om de allt som oftast
är undertryckta och inte kommer till uttryck. Om de inte uttrycks i fel
sammanhang, och på fel sätt.
Den unga Hilma, spelad med nyanserad auktoritet av Camilla
Eriksson, är den unga skoghuggardottern med gott läshuvud som får en chans att
lyfta sig upp ur sin lilla trånga värld och studera till lärarinna. Hemma
träffar hon den charmige adjunkten, som Peter Mörlin sätter i centrum på ett
självklart sätt, och som med sina tjusiga manér och sin fina familjebakgrund,
imponerar på den unga flickan, och som ger henne en biljett ut i stora världen.
Tror hon. Vad den färgstarke charmörens familj undviker att
berätta för Hilma är att han är psykiskt sjuk, med bland annat en våldsam
sexualitet som ett av symptomen.
Bröllopsnatten blir till ett blodigt övergrepp, den nyblivne
maken hamnar på mentalsjukhus, medan bruden tas med söndertrasat underliv till
kvinnokliniken.
Men trots att äktenskapet går att ogiltigförklara väljer
Hilma att stanna. Eller väljer? Hon är fånge i samhällets normer och
konventioner, och vad kan man väntas sig av ett samhälle som skjuter fredligt
demonstrerande arbetare?
Det är en brytningstid som skildras. Hilmas gudfruktige och
strävsamme småbrukare till far, som vanligt kongenialt spelad av Ingmar Virta,
förfasar sig över latoxar och uppviglare som strejkar för bättre villkor
istället för att göra rätt för sitt genom hårt slit och acceptera sin lott.
Men är inte alla tider brytningstider? Det är samma tongångar då som nu, det är mest
ordvalet som skiljer. Friheten är aldrig självklar, Kerstin Thorvall om någon
visste det.
Än en gång placerar sig Teater Västernorrland, med benägen
hjälp från Jämtland, mitt i den samtida debatten utan att väja för det svåra
och kontroversiella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar