Kulturbudget och personplacering

 

Den polske författaren Michał Witkowski, översatt till svenska med flera böcker, bland annat kultromanen ”Lubiewo”, skriver på en ny bok. Och om någon vill bli en av personerna i boken är det bara att öppna plånboken.

Antingen är Witkowski, som han antyder själv, i ekonomisk knipa, eller så har han kommit på ett nytt och kreativt sätt att tjäna en extra slant.

Mot en avgift kan en av personerna i romanen, dock inte huvudkaraktärer, namnges efter bidragsgivaren. Taxan är visserligen hemlig, men Witkowski berättar i alla fall så mycket att priset avgörs av hur viktig den fiktiva personen är för handlingen, och hur ofta och länge den förekommer.

Verkar rimligt.

En lista på vilka personer som kan vara aktuella för namngivning skickas direkt till den som har anmält intresse.

Den nya boken har titeln ”Tango” och är en kriminalroman. Eftersom handlingen utspelar sig under 20- och 30-talen är vissa alltför moderna namn automatiskt diskvalificerade. Det skulle inte fungera med till exempel förnamnet Paris eller någon avläggare av en populär tv-serie som Savannah.

Däremot behöver inte namnen vara helt ålderdomliga (svenska exempel skulle kunna vara Åslög eller Tiburtius).

Tidsepoken utesluter också i stort sett produktplacering, något som Witkowski uppenbarligen inte är främmande för i en nutida litterär miljö.

Författaren själv säger att han alltid har drömt om att vara hjälte i en roman, och nu vill han erbjuda möjligheter till andra. Tydligen har redan flera hågade hört av sig.

Han sticker inte heller under stol med att det finns kommersiella bevekelsegrunder. Det har blivit allt svårare att leva på att sälja böcker, säger han, och då gäller det att vara lite om sig och kring sig.

Det är ett förhållande som gäller inte bara honom, utan många skrivande människor lite överallt i världen. Och då är Witkowski ändå en relativt framgångsrik författare, bland annat översatt till 30 språk.

Vad man än tycker om Michał Witkowskis tilltag – och det finns mycket att tycka – reser det onekligen vissa viktiga frågor kring kulturens finansiering.

Förr stod hovet, kyrkan och aristokratin för kompositörers, poeters och konstnärers försörjning. Så småningom utökades mecenaternas skara med förmögna köpmän och industriidkare, samtidigt som det uppstod en marknad där kulturens män – och kvinnor förstås – kunde sälja sina tjänster.

Den (mer eller mindre) fria marknaden fick en allt större betydelse, och även om privata mecenater finns i allra högsta grad fortfarande, oftast i form av fonder och stiftelser finansierade av framgångsrika företagare, är det nu mera staten som har huvudrollen som kulturens huvudsponsor.

Underförstått, eller rent av explicit, är förutsättningen att tack vare den demokratiska kontrollen ska det inte finnas något beroendeförhållande mellan givare och mottagare, till skillnad från tidigare tidsepoker.

Det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar.

Och givetvis om staten, med skattemedel, ska stödja vissa kulturarbetare och kulturområden. Och om den ändå ska göra det, i vilken utsträckning.

Med tanke på den kommande regeringens troliga sammansättning är det fara värt att  statens medel blir mer selektiva - på ideologiska grunder, och att en större marknadsanpassning kommer att krävas.

För övrigt får vi nog fortsätta att klura ut kreativa sätt att vigga stålar av våra läsare.