När andra världskriget är över, Hitlertyskland besegrat och
nazismens alla brott ligger i öppen dager finns det ett starkt behov av att
skipa rättvisa för de gångna årens fasor. Det gäller i allra högsta grad i
Polen, det land som har drabbats hårdast, närmare sex miljoner polska
medborgare har dödats, det är nästan var femte person, de materiella skadorna
är fruktansvärda, landets huvudstad Warszawa ligger helt i ruiner. Behovet av
rättvisa är inte minst mycket stark bland de polska judarna, en minoritet som
har blivit nästan helt utplånad, 90 procent är borta, mördade av nazisterna, av
en befolkning på tre och en halv miljon 1939 återstår vid krigsslutet inte fler
än omkring 350 000 människor, den övervägande majoriteten hade överlevt i
Sovjet.
Viljan att skipa rättvisa gick inte oväntat hand i hand med
en stark hämndkänsla, många ville helt enkelt, och fullt förståeligt, ge igen,
och det fanns en hel del att hämnas för.
Dessutom kom många politiska och ideologiska överväganden in
i bilden. Det gällde inte minst i Polen, där en ny politisk kraft,
kommunisterna som med sovjetiskt stöd höll på att etablera en ny ordning i
landet. Ett nytt samhälle krävde att man gjorde upp räkningen med det gamla.
Att jaga rätt på krigsförbrytare, ställa dem inför rätta och utdöma hårda
straff var naturligtvis populärt bland befolkningen, och de nya makthavarna som
saknade folkligt stöd behövde populära åtgärder.
/../
Läs hela texten (ingen betalvägg) i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar