"Politiken var hela
tiden nästan lika närvarande som våld och alkohol. 1935 i mars spelades matchen
i den märkligt uppdelade staden som på den polska sidan av gränsen hette Zabrze
och på den tyska Hindenburg. Platsen för mötet var den nyinvigda stadion som
bar det stolta namnet Adolf Hitler Kampfbahn.
Wilimowski hyllade
Führern på sitt sätt genom att göra tre mål i den matchen, och efter varje mål
ställde han sig, givetvis glatt flinande, framför den del av läktaren som dominerades
av den tyska publiken och gjorde den välbekanta hälsningen med utsträckt arm,
som han sakta sänkte ner så att den pekade rakt neråt, som om han ville säga,
”här ska ni begravas”.
Det var inte
populärt, för att säga det diplomatiskt. Publikens reaktioner var inte heller
diplomatiska, visselorkanen ville aldrig ta slut, det kastades in föremål på
planen, alla uttryckte föga smickrande åsikter om Wilimowskis mammas tveksamma
moraliska leverne, och diverse hotfulla prognoser om hans nära förestående öde
ropades ilsket ut.
Han älskade det,
det var som bränsle för hans fortsatta briljans på planen, och hånflinet blev
bara bredare och bredare, som en av hans lagkamrater sa det var tur att han
hade så stora öron annars hade leendet gått runt hela huvudet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar