Samma vindar, samma dofter

Idag är det Nelson Mandelas födelsedag. Och i augusti 2011 slängdes en flicka av tåget i Sverige. Tvärtemot vad man skulle kunna tro hänger det ihop.

 En elvaåring kastas av tåget för hon har ingen biljett – hennes storasyster, som har biljetterna, är på toaletten. (Vad säger förresten alla som har haft biljett, men det kom aldrig något tåg?) Flickan hittas nästa dag hos någon vänlig person som tog hand om henne.

Tyvärr ligger det nära tillhands att misstänka att flickan slängdes av därför att hon inte var svensk, hon var svart därtill. Och varför ingrep ingen? Vad är det som händer i det här samhället?

Plötsligt blir Breivik inte alls ”obegriplig” eller ”ofattbar”. Tvärtom blir logiken alldeles uppenbar.

På 30-talet försökte en nazistisk konduktör slänga konstnären Isaak Grünewald av tåget.

Historien om hur Gandhi, då en ung advokat, kastades av tåget i Sydafrika, är välkänd.

Kan tyckas nattsvart, men det finns trots allt tecken på att det går framåt, även om det inte precis är med blixtens hastighet.

I juni  2011 kom ut Mandelas självbiografi, ett slags sådan. Den heter ”Samtal med mig själv”, en kan tyckas lämplig titel för en person som tillbringade nästan 30 år fängslad och isolerad på Robben Island. Mandela berättar om sitt liv och om kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är en viktig läsning, dels därför att Mandela är en så fascinerande person, och framför allt därför att den säger så tydligt att hur mörkt det än ser ut ska man aldrig ge upp.

I tider av kris kryper alltid rasistiska och främlingsfientliga strömningar fram i dagsljuset. Och hur mycket de än draperar sig i moderna dräkt, och kallar sig än det ena än det andra, Sverigedemokrater, patrioter, de nationella, You name it, så är det samma vindar, samma dofter, samma dåraktiga tongångar från 30-talet, samma gamla unkna nazism.

Nie wieder!