Det finns inte någon "multikulturalism" - alla samhällen är mångkulturella: "Populistiskt syndabockstänkande löser inga problem"

 

Izbica är ett litet samhälle med knappt 2000 invånare i östra Polen. Förre andra världskriget var Izbica mer dubbelt så stort. Den övervägande delen av befolkningen var judisk, det var inte alls ovanligt i den delen av landet vid den tiden. 1939 bodde det omkring 4000 judar i Izbica. 23 överlevde.

Idag finns det i Izbica inte ett spår av det judiska livet. Några av dem som överlevde dödades efter kriget av sina landsmän. Deras polska grannar flyttade in i deras hus, övertog deras verkstäder och butiker, stal deras ägodelar, om inte tyskarna hann före.

Synagogan är borta, på den judiska begravningsplatsen spelar barnen fotboll med skallar som har kommit upp till ytan under regnen.

Om de inte grävdes upp i jakten efter det legendariska "judiska guldet".

Den polske journalisten Rafał Hetman har i sin bok "Izbica, Izbica",(ännu inte översatt till svenska), återupprättat minnet av det försvunna judiska livet. Åtminstone till en del, heltäckande kan det aldrig bli förstås.

Med hjälp av vittnesmål lämnade strax efter kriget, protokoll av undersökningar av nazismens brott, memoarer, oftast utgivna utomlands, och intervjuer med dagens invånare i Izbica, lägger han ett arkeologiskt pussel av mänskliga öden och en utplånad värld.

Det är en heroisk insats. Miljoner mördade är förvisso inte bara en siffra, men var och en av dem hade ett namn, ett ansikte, ett liv, och Hetman lyfter fram några av dem, och i någon mening återupprättar också deras mänsklighet.

Han drar också undan glömskans tunga slöja av en försvunnen värld, en utplånad kultur, ett helt universum som är borta. Och som ofta inte får plats i den officiella historieskrivningen i det land där de har bott i århundraden.

Inte heller finns de kvar i minnet bland ättlingar till deras forna grannar och bekanta, kunder och konkurrenter.

Genom det lilla samhällets prisma belyser han delar av historien som har hamnat i nationalismens skugga, i Polen, men också i många andra länder. Berättelser som har tystats talar åter med klar, även om sorgsen, röst.

Det vi tiger om säger mer om oss än det vi talar om.

1939 består en tredjedel av Polens befolkning av icke etniska polacker, ukrainare, judar, vitryssar, tyskar, tatarer. Backar vi till tiden före Polens delningar i slutet av 1700-talet är förhållanden snarare 50/50.

Polen har alltid varit ett mångnationellt och mångkulturellt land - ända tills Hitler och Stalin bestämde sig för att ändra på det.

Polen är inget undantag i det avseendet, flera nationer, kulturer, språk i ett och samma land har länge varit det normala, och är så fortfarande i en del länder - främst sådana som inte råkade ut för totalitarismens framfart.

Det gäller också länder i periferin, som de nordiska, och då inte minst Sverige. Myten om det etniskt homogen Sverige är just ingenting annat än en myt, en lögn avsedd att främja en nationalistisk högeragenda.

Landet har genom historien byggts upp av svenskar, finnar, samer, tyskar, holländare, judar, valloner, skottar och säkert än fler nationaliteter. I modern tid bidrog också italienare, spanjorer, greker, jugoslaver. Och bosnier, och kosovoalbaner, somalier, syrier...

Män och kvinnor. Och bara en moderat riksdagsman kan komma på idén att fråga efter deras hudfärg.

Det var de som byggde landet, som berikade kulturen, som förde Sverige närmare världen. De är ingen belastning.

Lika liten som judarna på 30-talet var skyldiga till Tysklands - och övriga världens - kris och svårigheter, är invandrare roten till vår tids samhällsproblem. Populistiskt syndabockstänkande löser inga problem, det förvärrar dem bara än mer.

Det finns inte någon "multikulturalism", alla samhällen är till sin natur mångkulturella. Det finns bara öppna, toleranta, inkluderande samhällen, och dess motsats, slutna, inskränkta, diskriminerande. Valet borde inte vara svårt.

Och undertecknad må vara förlåten att han talar i egen sak. Både här och där.