Han gav dialekten revansch och upprättelse

 

Idag är det Nils-Erik "Nicke" Sjödins födelsedag.

Han var oemotståndligt rolig. Jag kunde skratta åt samma monolog gång på gång tills tårarna rann och magmusklerna knappt kunde uthärda längre. Men det var inte underhållningsvärdet som jag fann mest tilltalande hos Nicke Sjödin, utan det var hans allvar.

Humorn det vara bara – och inte så bara – ett vapen för att hålla den finkulturella överklassmobben stången, och en nyckel till en tillvaro där man kunde gå genom livet med högburet huvud utan att behöva förneka sig själv.

Nicke, eller Nils Erik som han är döpt till, föddes i Röån utanför Junsele. Året var 1934, Per Albin Hansson var statsminister, Helsingborg blev svenska mästare i fotboll, och Nobelpriset i litteratur tilldelades den italienske dramatikern Luigi Pirandello. Hans främsta tema är identitetens relativitet.

Nicke ansågs ha ett gott läshuvud, som det hette på den tiden, och fick fortsätta studera vid realskolan i Sollefteå. Här börjar hans klassresa och den vanskliga dialektens identitetsfärd som kom att utgöra stommen i hans författarskap.

Jag minns när Nicke berättade hur han råkade yttra sig första gången i den nya skolan i något ämne, hur det väckte hånfull munterhet bland det bildade borgerskapets söner, de begrep förstås inte vad han sa. Läraren var inte sen att spä på föraktet och uppmana Sjödin att lägga av med den breda och fula dialekten.

Det blev sedan ett uppskattat nöje bland pojkarna att knuffa till Nicke och kräva: ”Säg nå´t, bondjävel!”. Han förblev tyst under hela skoltiden, yttrade sig bara när han blev tilltalad.

Det goda läshuvudet förde honom till universitetsstudier i Uppsala och sedan vidare till en bana som språklärare i Sollefteå. Det händer då och då att jag träffar Nickes forna elever, vilkas håg inte direkt stod till Shakespeares sonetter, som med värme berättar hur Nicke ingöt självförtroende i deras unga sinnen och gav dem mod att uttrycka sig i tal och skrift.

Vändpunkten för Nicke kom under studietiden i Uppsala när han i BLM läste tre dikter av Birger Norman på mål – som dessutom var hans eget mål! Från den stunden blev Nicke tvåspråkig, och skrev dikter, noveller, kåserier, psalmer, monologer, med mera, på Röå-mål.

Det var hans revansch och hans upprättelse.

Idag bär inte längre dialekterna skammens stämpel. Tvärtom har de blivit trendiga. Men Nickes arv har inte förlorat sin aktualitet. Det visar på rikedomen att ha flera språk med sig. Och förhoppningsvis lär oss att människor som inte kan korrekt uttala ”sju” är inte dumma i huvudet.