För full hals

 

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.