En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

 

Idag är det den polsk-judiske författaren Bruno Schulz födelsedag.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.