Efterkrigstidens främste poet på jiddisch

 

Idag är det Abraham Sutzkevers födelsedag, en poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes den 15 juli 1913 i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.

Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.

Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning.

Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.

Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.

Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.

Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.

Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.

Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.

Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.

Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.

Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.

Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är okomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.

När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.