Sömnlös i Transsylvanien

 

Att Emil Ciorans födelsedag infaller samma dag som romernas nationaldag är en tillfällighet, men fullt stilenligt.

Den 8 april är det 110 år sedan den rumänske filosofen och författaren Emil Cioran föddes. Det kan vara värt att uppmärksamma. Dels därför att rumänska tänkare av rang står inte precis som spön i backen, dels därför att Cioran faktiskt var en betydande filosof, och bland annat räknas som föregångare till både Jean-Paul Sartre och Albert Camus.

Cioran föddes i byn Rasinari, i det som då var det numera tämligen bortglömda Siebenbürgen, en medeltida kvarleva inom Österrike-Ungern, som efter 1918 blev en del av Rumänien.

Under sina universitetsstudier i Bukarest blev han vän för livet med den blivande dramatikern Eugène Ionesco och religionshistorikern Mircea Eliade.

Med den sistnämnde delade Cioran vurmen för Hitler och den italienska fascismen, liksom för diverse totalitära och nationalistiska ideologier, som under 30-talet höll på att spridas över Europa. Det enda problematiska för de bägge herrar var dessa strömningars traditionalism, medan de själva var starka förespråkare för modernismen i dess olika former.

De förstod inte – ville inte, kunde inte - att den unkna Blut-und-Bodenmysticismen, den löjeväckande storrumänska nationalismen och den rabiata antisemitismen var i själva verket en konsekvens av Rumäniens efterblivenhet, och ett substitut för moderniteten.

Vilket visar med all önskvärd tydlighet att också kloka människor kan samtidigt vara tämligen dumma i huvudet.

Efter andra världskrigets slut tog Cioran avstånd från sina tidigare ideologiska sympatier. Det gjorde många andra också.

Cioran flyttade till Frankrike, liksom sina vänner Ionesco och Eliade, och i likhet med dem började han skriva på franska. Det gjorde det lättare att slå genom i den intellektuella världen.

Cioran förblev sin läromästare Nietzsche trogen, trots att denne råkade i vanrykte efter kriget. Precis som han skrev han aforistiskt, det var äktheten i uttrycket, mer än intellektuella resonemang, som skulle drabba och övertyga läsaren.

Hans tänkande präglas av djup pessimism, och det är ur den han hämtar näring till sin existentialism. Livet innebär smärta, lidande, meningslöshet, och dödslängtan, men för den som orkar är det ändå värt att leva.

Den polske författaren Andrzej Stasiuk beskriver i sin bok ”På väg till Babadag” (Jadac do Babadag, övers: T.Håkansson), som är en reseskildring från Central- och Östeuropa, och samtidigt en inre resa i det glömda Europas mentalitet och seder, ett besök i Ciorans födelseby Rasinari.

Han möts av ett landskap av en urgammal hopplöshet och en tidlös förtvivlan som han inser kan hos ett känsligt och intelligent sinne väcka en oemotståndlig längtan efter storslagenhet.