Lanzarotes stora konstnär

 

Idag är det Cesar Manriques födelsedag. Han är starkast förknippad med Lanzarote, ön där han var född, där han verkade större delen av sitt liv, och där han gjorde en avgörande insats för att bevara och utveckla ön unika karaktär. 

Här en krönika om Lanzarote:

Jag har ingenting emot vintern, men på våra breddgrader, och i synnerhet här uppe i Norrland, kan den vara i längsta laget. Då är det skönt att någon gång i början på året, om ekonomi så tillåter, kunna sticka iväg till varmare trakter för en vecka eller två, och förkorta den kalla och mörka årstiden.

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter. 

Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?