Fundamentalismens återkomst

 

Med anledning av det franska presidentvalet.

Underkastelse

Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Bonniers

Michel Houellebecq är en lika framgångsrik som kontroversiell författare. Hans författarskap befinner sig ständigt mitt i samhällsdebattens korsdrag, och han räds inte att ta upp känsliga ämnen, som prostitution, sexturism och religion, på ett utmanande sätt. Och man får ett bestämt intryck av att hans ofta provocerande uttalanden är uttryck för en genuin övertygelse och inte bara ett PR-trick.

Ideologiskt står han på en stadig reaktionär grund, även om en del uppfattar hans skoningslösa kritik av kapitalismens krämarmentalitet som tränger in i och ödelägger alla mänskliga relationer som ”radikal”, eller rent av ”marxistisk”.

I likhet med de reaktionära kretsarna i västvärlden har Houellebecq länge uttryckt sig kritiskt om islam. I romanen Plattform är islamkritiken explicit, och i en intervju har författaren sagt att islam är den dummaste religionen av alla.

I Houellebecqs senaste, och kanske mest skandalomsusade roman hittills, har islam en central roll.

Men någonting tycks ha hänt, och även om meningarna är delade, anser jag att man kan utan vidare konstatera att gossen Ruda har bytt front.

Romanens handling utspelar sig år 2022, och det är upp till var och en att bestämma om man tycker att det är en utopi eller en dystopi. Själv tvekar jag inte att det är det sistnämnda.

Det är presidentval i Frankrike. Houellebecqs skildring av den demokratiska processen riktigt dryper av förakt, även om han ofrånkomligen har sina poänger. Ideologisk nivellering och det växandet gapet mellan folket och den styrande eliten är inga litterära fiktioner. Och det franska samhälle som han beskriver befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall, med våld som ständigt blossar upp i de segregerade förorterna, det liknar allt mer ett inbördeskrig, som i all välmening tigs ihjäl av media.

Inför utsikten att Nationella frontens Marine Le Pen kan ta hem segern, NF är landets i särklass största parti, stöder den moderata vänstern, läs Socialistpartiet, Det Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes, och plötsligt står Frankrike där med en muslimsk president. Och snart får han också den moderata högerns, läs gaullisternas, förtroende.

Det som sker är inte ett dugg våldsamt, inte på något sätt drastiskt eller dramatiskt. Tvärtom, allt är lugnt, stilla och fredligt. Samhällsutvecklingen kan snabbt notera flera framgångar. Kriminaliteten sjunker kraftigt, arbetslösheten minskar ordentligt, framför allt tack vare att kvinnorna försvinner från arbetsmarknaden. Barnbidraget höjs kraftigt, men på villkor att mammorna slutar lönearbeta. Helt enkelt en form av vårdnadsbidrag.

En lång rad reformer, som ofta bygger på frivillighet, hur än skenbar den i själva verket är, förändrar långsamt Frankrike. Som det verkar till mångas belåtenhet, åtminstone männens. Det förblir oklart om Houellebecq anser att det också gynnar kvinnorna eller om han inte bryr sig.

Det kanske mest skrämmande med ”Underkastelsen” är romanens trovärdighet. Inte bara för att Houellebecq skriver flyhänt och suggestivt, men framför allt därför att han övertygande pekar på de många gemensamma tankebanorna som finns hos islamismen och den konservativa, företrädesvis kristna, högern i västvärlden.

Men Houellebecq vill mer än så min sin roman. Han skildrar ett samhälle där demokratin, individualismen med den romantiska kärleken, sekulariseringen, och för all del också den fria marknaden, har förlorat sitt berättigande. Religionen är tillbaka eftersom människor behöver andlighet, hierarkisk (=patriarkal) ordning och kollektiv framtidstro. Katolicismen, för att inte tala om annan kristendom, är överspelad, och bara islam kan uppfylla denna vision.

Skrämmande. Och läsvärt.