Hon gör det genuint nordiska till något universellt – Stina Ekblad läste Edith Södergran: "Bryter ny mark"

 

Idag är det Edith Södergrans födelsedag. För tre år sedan hade jag nöjet att se ett program med Stina Ekblad om den finlandssvenska poeten.

Edit Södergrans poesi uppläst av Stina Ekblad med den dialekten, och till ackompanjemang av virtuosgitarristen David Härenstam, kan det bli annat än fantastiskt bra?

Edit Södergran är poeten som är den svenskspråkiga modernismens pionjär, och lär ha gett upphov till den första animerade debatten om poesins ”obegriplighet”. Så tror jag inte att dagens läsare uppfattar hennes dikter, bildspråket är ganska direkt, ”begripligt” om man så vill, det är snarare formen än innehållet som man förstår bryter ny mark och öppnar nya vägar.

Jag tror att Stina Ekblad har rätt när hon säger om Södergrans poesi att den ”svävar inte bara ut i metafysiska, gåtfulla beskrivningar av själens dunkla vrår utan skriver också om en konkret jag medveten kvinnokropp i det här poetiska”. Det finns uppenbart en dynamisk dialektik hos Södergran som pendlar mellan det upphöjt sublima och det konkret vardagliga.

Jag vill också gärna framhålla en annan aspekt på Södergrans poesi, nämligen hennes position i kulturens gränsland. Hon var född i St. Petersburg i det ryska imperiet, verkade som svenskspråkig i det så småningom självständiga Finland. Hennes uppfostran och utbildning var till stor del tysk, och hon hämtade genom resor och personliga kontakter influenser från Schweiz, Frankrike och Italien.

Genom att befinna sig i skärningspunkten mellan dessa kulturer, med sin ställning av att vara på samma gång innanför och utanför, skapar hon det genuint nordiska som är samtidigt universellt.

Det underströks i programmet inte minst i musiken, med sydliga toner, svensk och rysk folkvisa, finsk nationalromantik.

Kombinationen musik och poesi fungerade alldeles utmärkt, och gav programmet både tempo och djup.