När frälsningsivern blundar för verkligheten

 

                                

                                           Foto: Malin Arnesson/Norrlandsoperan

                                           

Genom att sätta upp ”Tartuffe” som första föreställning för publiken utan restriktioner slår Norrlandsoperan två flugor i en smäll. Det är på samma gång en klassiker, Moliéres teaterförlaga har 400 år på nacken och är en av historiens mest spelade teaterpjäser, samtidigt som operan är nutida modern komponerad som den är 1980. Resultatet blir en generös upplagd berättelse, fast förankrad i tiden, och med stor aktualitet.

Scenografin är ovanligt blygsam för att inte vara Norrlandsoperan, som ju annars gärna satsar på överdådig dekor. Nu får vi nöja oss med ett bygge centralt på scenen, och den är på samma gång en säng och en kyrka – även om det kan också vara vilken maktens boning som helst.

Symboliken är tydlig, för att inte säga övertydlig, och den anger tematiken från första början.

Överdådet är denna gång förbehållen dräkterna, som lyser upp med bjärta färger och fantasifulla former.

I pjäsens efterföljd skildrar operan hyckleriet. Men den som fascinerar mest är inte den skenhelige Tartuffe, han är bara en alltför vanlig streber som försöker ta en genväg till livets goda, utan den mest spännande figuren är Orgon, Tartuffes välgörare, som vägrar att inse fakta och se verkligheten som den är.

Faktaresistens är långt ifrån enbart ett modernt fenomen, lika lite som behovet av frälsning som förblindar så många. Och inte bara inom religionens hägn.

Tempot är furiöst, musiken går mest i forte hela tiden, klangerna är förvånansvärt melodiösa och trallvänliga än jag förväntade mig i en modern opera – och kanske också befarade. Det är mycket humor, men tar ut svängarna ordentligt, inte minst i andra akten som stundtals blir till lite av operabuskis.

Inget fel i det, opera är en folklig konstart.

Sånginsatserna är gedigna rakt genom. Inte minst glädjande för oss från Ådalen är de tidigare Kappellseleverna Per Lindström och Tessan-Maria Lehmussaari som gör imponerande roller. Tessan-Maria uppvisar redan nu en sällsynt vokal mognad, och charmar med sin förmåga att agera på scen, en färdighet som tillmäts stor betydelse i utbildningen vid Kapellsbergs Operastudio.