Stor berättarkonst från Zanzibar

 

Man kan onekligen inte ta ifrån Svenska Akademien dess förmåga att överraska. När den berömda dörren i Börshuset öppnades och årets Nobelpristagare i litteratur presenterades stod till och med alla förståsigpåare som frågetecken. Väldigt få hade någonsin hört talas om Abdulrazak Gurnah. Många lyckades inte ens uppfatta hans namn. Själv tyckte jag att efternamnet lät vagt slaviskt, men fick inte ihop det med förnamnet. Årets pristagare är är doldis, men tack vare priset kan han få den uppmärksamhet som han faktiskt förtjänar.

Hittills har tre romaner av Gurnah publicerats på i svensk översättning, samtliga på lilla Celanders förlag från Lund, och översatta av Helena Hansson. Så även om Bonniers har nu övertagit publiceringen, tillkommer all ära Celanders och Översättaren.

Än en gång har ett litet förlag slagit drakarna på fingrarna – och nog tror jag att det säger en hel del om det litterära klimatet i Sverige.

Litet förlag, liten upplaga, och det dröjde inte länge förrän Gurnahs böcker försvann från bokhandelsdiskarna (och internetbokhandlarnas hemsidor). Men nu har tre av romanerna kommit i nyutgåva genom ett samarbete mellan Celanders och Bonniers.

”Den sista gåvan” är berättelsen om en familj. Gurnah är ingen förnyare, han ägnar sig inte åt litterära experiment, men romanen är polyfont berättad genom familjens fyra medlemmar, med tätt, realistisk men ändå poetisk prosa.

Det kretsar mycket kring pappan, efter hans stroke vänds åtskilligt inom familjen upp och ner, och de tvingas att konfrontera obehagliga sanningar som länge hållits dolda.

Handlingen utspelas i dagens England. Pappan har en gång i tiden gett sig iväg från sin uppväxts Zanzibar, författarens eget ursprungliga hemvist, och bär på en hemlighet som påverkar hela hans liv, men även hans närståendes.

Mamma Maryam är ett hittebarn med okänt ursprung, enligt polisutredningen var hennes far troligen ”en svarting med ljus hy”, modern är däremot är helt höljt i dunkel, och det visar sig att en enda vokal kan vara helt avgörande för Maryams eventuella härkomst.

Barnen är till synes framgångsrika och välanpassade, men det uppdagas undan för undan att deras identitet och integration är inte helt självklara, vare sig för dem själva eller deras omgivning.

Det är en berättelse som äger stor allmängiltighet, en dynamisk skildring av en familj och dess relationer, till varandra, men också till framtiden och kanske framför allt det förflutna. Och allt hänger faktiskt ihop.

Men här finns så mycket mer, de är trots allt inte bara en vanlig familj, det är en invandrarfamilj, ett faktum som det är omöjligt att blunda för.

Det rör sig inte om öppen rasism, grova övergrepp eller gemena påhopp. Nej då, det är snarare rasfördomarnas små detaljer som kommer till tals, en blick, en anmärkning i förbifarten, ett oskyldigt skämt, en dum fråga, och ingen menar egentligen något illa. Eller?

Det blir en fint tecknad skildring av minnet, vad vi väljer att minnas, vad vi tvingas att minas, och det som vi förtränger. Allt det som gör oss till de vi är.

Romanen är också fylld med lågmäld symbolik, inte minst i bilden av historiens rörelse, mellan generationer, från land till land, bland världsdelar.

Om ”Den sista gåvan” är en familjehistoria är ”Paradiset” en bildningsroman. Tolvårige Yusuf tvingas att lämna sitt föräldrahem med sin förmögne och framgångsrike farbror. Han blir hans hjälpreda, alltiallo och en slags lärling. Vad han inte förstår är att han utgör betalningen för sin fars skulder, slaveriet har visserligen upphört enligt lagen, men existerar i allra högsta grad i den krassa verkligheten, framför allt skuldslaveri.

Vi möter ett Afrika som befinner sig i skärningspunkten av många olika utvecklingslinjer. Det traditionella samhället krockar överallt med skiftande tendenser utifrån, i form av det moderna samhället teknologi och mentalitet.

Konflikterna tilltar mellan olika samhällsskikt och etniska grupper. De bofasta jordbrukarna kolliderar med nomadiska boskapsskötare, lantbrukare med handelsmän, utövare av naturreligioner med muslimer.

Hierarkierna utkristalliseras allt tydligare. Araberna föraktar indierna, indierna föraktar afrikanerna, och allt mörkare skugga kastas av de vita inkräktarna som med sin brutalitet, disciplin och moderna vapen hotar att ta över allt.

Redan där kam man skönja källorna till många av senare konflikter som vi vet plågade Afrika, och i en del fall gör det än idag. Det är svårt att inte uppfatta bokens titel ”Paradiset” som ironisk.

Det är en snårig labyrint att navigera genom, men tack vare sin intelligens, nyfikenhet, mod och redighet klarar sig Yusuf undan de största farorna samtidigt som man mognar och växer som människa.

Romanen ”Efterliv” tar vid där ”Paradiset” slutar. Under några decennier som börjar några år innan första världskrigets utbrott vävs fyra personers öden samman till en episk berättelse om Afrikas historia. De europeiska kolonialmakternas framfart blir allt brutalare, tyskar, britter, holländare med flera anställer blodbad efter blodbad för att underkuva de motvilliga afrikanerna, och när deras inbördes intressen kolliderar med varandra leder det till ett världskrig.

I Afrika är det fortfarande afrikanerna som får betala det högsta priset.

I skuggan av dessa svårbegripliga våldsamheter försöker människor att få ordning på sina liv, trots svåra tider, trauman, rasdiskriminering och alldeles egna inhemska patriarkala förtryckarmönster.

Det är stor berättarkonst.