Till minne av Kristian Lundberg ett knippe recensioner:
En hemstad
Kristian Lundberg
W & W, 2013
Malmö är Kristian Lundbergs stad. Staden är en fysisk plats, där konkreta händelser utspelar sig, men lika mycket ett mentalt och politiskt tillstånd. Här finns alla hans minnen, det som har gjort honom till den människa han är. Och det är ingen munter historia; ”Det finns vissa kvarter och områden i Malmö som jag får tvinga mig att passera igenom.”
Här växer Kristian Lundberg upp med en frånvarande far och en psykiskt sjuk mor. De fem syskonen är ofta hungriga, hemma finns det sällan eller aldrig någon mat, och det är enda anledningen för dem att gå till skolan. De flyttar runt för att undkomma socialen. Kronofogden är deras mest frekventa gäst. De besöken är djupt förnedrande – och lika meningslösa som resultatlösa, det finns ändå ingenting att utmäta.
Det är en ofattbar fattigdom mitt i välfärden, det är en misär som ställer de som drabbats utanför samhällets gemenskap, som berövar barnen deras jämnårigas glädjeämnen och upplevelser. Semester är ett okänt begrepp här, och Kristian Lundberg är nästan vuxen första gången han går på bio.
Det är en kall och grym värld med misshandel, missbruk och kriminalitet. Det är klassamhället.
Färden genom det som Lundberg med ett välfunnet ord kallar ”klassmörker” leder lätt till en desperat jakt efter pengar. Det leder raka vägen till en ökänd pedofils lägenhet, där de utsatta finner ett överflöd som förvägrats dem, och en sorts uppskattning och värme, som de också saknar.
Och traumatiska minnen för livet; ”Det kan ta ett helt liv att vänja sig vid sig själv.”
Och en del klarar inte det. Lundberg redogör sakligt för möten med forna kamrater som numera befinner sig på samhällets botten, några finns inte längre, trycket blev för stort, och deras unga liv ändade med överdos eller självmord. Lundberg själv har funderat på självmord sedan han var tolv år gammal.
Kristian Lundberg har en egen stil som är en märklig blandning av bibliskt, mer ny- än gammaltestamentligt, och vilket jag uppriktigt sagt har lite svårt för, men som uppvägs av de poetiska kvaliteterna.
Han närmar sig ämnet stegvis, eller kanske snarare i cirklar, med omtagningar, variationer på temat som går allt djupare och tätare inpå det smärtsamma.
Samtidigt bjuder han in läsaren i en ständigt pågående dialog. Det finns ingen försoning, det finns bara berättelser, och den som äger sin berättelse är fri att leva det liv som är ”smärta och hopp sammavävda”.
Och allt ska vara kärlek
Kristian Lundberg
Ordfront, 2011
Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen ”Yarden” kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.
Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i ”Yarden”, kommit nu på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.
Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.
Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat ”Tornet”, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna. En utveckling av den moderna kapitalismen som är lika sensationell som upprörande.
Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.
”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.
Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.
Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.
”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.
Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.
Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.
Kristian Lundberg
Ordfront, 2011
Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen ”Yarden” kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.
Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i ”Yarden”, kommit nu på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.
Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.
Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat ”Tornet”, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna. En utveckling av den moderna kapitalismen som är lika sensationell som upprörande.
Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.
”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.
Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.
Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.
”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.
Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.
Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.
Mörkret skulle vara som ljuset
Kristian Lundberg
Symposion, 2010
Kristian Lundberg
Symposion, 2010
Kristian Lundberg har blivit mycket uppmärksammad för sin roman Yarden, för vilken han 2009 belönades med Ivar Lo-priset. Han är också en flitig poet. Titeln på hans senaste diktsamling antyder ett visst intresse för mörker bland svenska poeter. Det kan förstås vara en ren tillfällighet, och hos Lundberg handlar det mer om kontraster, om motsatsernas spel, om det som är, och det som skulle kunna vara.
Den ständigt återkommande färgen i dikterna är annars grå, som ju ligger mellan det ljusa och det mörka.
Den ständigt återkommande färgen i dikterna är annars grå, som ju ligger mellan det ljusa och det mörka.
Grundtemat, som författaren använder flera gånger om igen, är det öppna fönstret, då allt är, är åtminstone tycks vara, stilla. Det är en öppenhet mot världen, som kommer till uttryck redan i inledningsdikten: ”Det händer att jag/drömmer att dikten är en stad/med gränder, öppna torg och kulvertar.”
Lundberg blundar inte för tillvarons ofta smärtsamma komplexitet och sorgen över alltings förgänglighet; ”Allt ska förgöras, förintas”.
Lundberg har en fantastisk känsla för ordens valörer, deras mångskiftande symbolik. Mest drabbad blev jag av mångtydigheten i ordet ”ikon”, som numera oftast används som beteckning för genvägar på dataskärmen, men faktiskt är lika mycket helgonbilder.
Tänk på det nästa gång ni sitter framför datorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar