Saab hade nio liv - men det räckte inte

Saab:s konkurs är snart klar efter tio år. Här ett reportage från Trollhättan 2010 då man trodde att fabriken var räddad.

Staden hälsar mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket Kungsgatan, parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan, löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer. Det är så normalt. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.

Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Trollhätteborna är luttrade. Så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga ”Men man vet aldrig!”

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.

- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.

Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket ”litet storföretag”, där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. (Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.)

- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

”Litet” är i det här sammanhanget ett relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.

- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.

Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjulsdrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.

Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. ”Nu är allt uppåt, nu är allt framåt”. Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.

Nedläggningsbeskedet den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. ”Men man vet aldrig” blir som ett mantra. Samtidigt behöver människor gärna tro på någonting.

- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, ”superglädje”, säger Claes, och många andades ut.
- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.

Claes beskriver det gångna året som ”surrealistiskt”. De anställda och företagsledningen på Saab slutade aldrig att tro på en framtid för företaget trots den närmast omöjliga situationen, och fortsatte framför allt att arbeta, och producera en ”riktig kvalitetsprodukt”. Men utan backning från regeringen.

- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Andra länder satsar på sin bilindustri, säger Claes, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, slår undan benen på viktiga företag. Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.

Facket får däremot godkänt, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.

- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.

Han föreslår lite prövande att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld. Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt. Vad kan man i slutändan göra?

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.

En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.

Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sades upp från Saab i april, och det var en god ”övning” för facket hur man hanterar en sådan situation. Håkansson understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Därför går mycket av hans tid åt till att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan a-kassan,
Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.

Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där Socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatobjekt är industriminister Maud Olofsson.

- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!

Han förtydligar: Moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.

- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.

Han menar det förstås som något positivt.

Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.

- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst ”spill” efter sig. Det är bara det att ”spillet” består av människor.

I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet. Nu kommer verksamheten förmodligen inte behövas efter årsskiftet.

- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.
Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: ”Om det är sant har du heltid från imorgon!”

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att ”se över sin situation”, en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.

- Tekniker och ingenjörer är ju brist­yrken, det är värre för de kollektivanställda.
Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är ”körd”. Mest handlar det om äldre personer.

Carlsson gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.

- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.

Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: ”Det gäller att se framåt”, ”Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter”.

Jag frågar om hans inställning till regeringens agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, ”men nu gäller det att se framåt”. Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, ”man har den ägare man har”. Om Spyker är rätt partner, ”det får framtiden utvisa”.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:

- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.

Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.

Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.
Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.

- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 1990-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.

Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar – jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.

- Just det, säger jag, Trollywood, va?

Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.

- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.

En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.

Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: ”Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv.”

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan – ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.