En tysk läsfest från Rumänien

 

Jacob beslutar sig för att älska

Catalin Dorian Florescu

Övers: Ulrika Junker Miranda

2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.

Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.

Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.

En riktig läsfest.