Idag är det Ludwig van Beethovens födelsedag.
I september hade jag glädjen att i Härnösand lyssna på hans tredje symfoni framförd av Nordiska kammarorkestern. Här några rader om konserten:
Solist var Kolja Blacher, som spelade och ledde samtidigt
orkestern med samma självklara auktoritet, besjälade engagemang och medryckande
spelglädje.
Efter paus var det så dags för kvällens höjdpunkt, Beethovens
tredje symfoni, den som kallas ”Eroica”. Den har för ett antal år sedan röstats
fram bland en stor grupp dirigenter som den vackraste symfonin någonsin. Det är
naturligtvis omöjligt att avgöra i vilken utsträckning det stämmer, frågan är
rent av om det ens är meningsfullt. Men en sällsynt vacker symfoni är det utan
tvekan.
Och det är en kraftfull skönhet, tre av fyra satser går i
Allegro, i tur och ordning: con brio, vivace och molto. Det är ändå en musik
som inte saknar en viss lekfullhet, och är både trevande dansant och
triumferande munter.
Men framför allt uppvisar Beethoven ett enastående mod när det
gäller att byta tempo. Det får musikens nyanser att framstå så mycket
tydligare.
Skrönan har det till att Beethoven hade ursprungligen tänkt
att dedicera symfonin till Napoleon, en republikansk förebild och en symbol för
Framsteg och Förnuft, men när denne lät sig krönas till kejsare, rev den store
kompositören sönder det dedicerade partituren i vrede och besvikelse.
Det är förmodligen bara just en skröna, men det framhåller med
rätta Beethovens progressiva attityd.
Och hans musik, inte minst Eroican, kan ses som ett uttryck
för hans radikala världsbild, en hyllning till framstegsoptimismen och den
kämpande humanismen, och även den skapande individen. Det är kamp, det är
triumf, det är stark känslosamhet.
Och det är mycket vackert.
Foto: Av Joseph Karl Stieler - https://web.archive.org/web/20160623080009/http://www.archiv.fraunhofer.de/archiv/presseinfos/pflege.zv.fhg.de/german/press/pi/pi2002/08/md_fo6a.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=165990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar