En kvinnas kamp mot samhällets demoner

 

Demonernas dans
Esther Kreitman
Övers: Salomon Schulman
Tranan, 2021

Esther Kreitman är ”den tredje Singer”, länge överskuggad av sina mer berömda bröder, Israel Joshua och framför allt Nobelpristagaren Isaac Bashevis. De två hade konsekvent förtigit och förminskat henne, vilket var djupt orättvist då hon var en skicklig författare i sin egen rätt.

När bokförlaget Tranan nu ger ut hennes främsta verk ”Demonernas dans” (”Der sheydim-tants”) är det ett viktigt bidrag till presentationen av jiddischlitteraturen, och på sätt och vis en slags upprättelse för Kreitman.

Översättningen är gjord direkt från originalspråket, och översättaren Salomon Schulman har gjort ett fantastiskt jobb. Han har lyckats att överföra hela andan av jiddischkeit till ett nordiskt idiom på ett lika smidigt som levande sätt. Kontrasten är påtaglig inte minst mot den engelska versionens sterila präktighet.

”Demonernas dans”, ursprungligen utgiven i Warszawa 1936, är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Dvoyreles väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Författarens uppenbara alter ego Dvoyrele kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Dvoyreles inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.