Inte långt från Tunisien till Tornedalen

 

Det är kris i Tunisien. Och det får mig att tänka på hur nära det egentligen är. 

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.

Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.