Barbariet i Kielce

 

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 75 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den nioårige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”.

På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde oh bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen.  Minst 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande.

Europaparlamentet antog för åtta år sedan en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. I rättvisans namn ska tilläggas att fler länder nämns, bland dem Holland och Portugal. Och nog finns det anledning vid mer än ett tillfälle att fråga sig hur det står till också i Sverige.

Läs också gärna min recension av  Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen i tidskriften Dixikon